Nedan mitt inlägg som det framgår av Riksdagens snabbprotokoll

Anf.  32  ULRIK NILSSON (M):

Herr talman! Skulle jag ha en önskelista över vad vi ska debattera skulle den inte innefatta frågor som handlar om politik utan i första hand frågor som för debatten framåt och fördjupar och förtydligar den. Alla strävar vi väl, herr talman, efter en debatt som är korrekt och tydlig men också spänstig och intresseväckande. Just därför är det så viktigt att hålla isär de krav vi kan ställa på debatten från det jag själv tycker. Det är inte min åsikt som ska styra ställningstagandet, utan det är faktiskt de formella kraven.

Herr talman! Det är dessutom så att konstitutionsutskottets granskningsbetänkande inte är som ett fotbollsresultat som ska redovisa för Sverige hur det gick för de olika sidorna. Det rör sig inte heller om en situation där det lämpar sig att i alla lägen slå på stora trumman, utan det är snarare så att vi gynnas av ett balanserat och motiverat ställningstagande och vägande av för- och nackdelar. Och jag tycker, sammantaget, att vi faktiskt har lyckats med detta.

Därmed, herr talman, ska jag gå över till att kommentera några ärenden, och det blir åt båda håll.

Låt mig börja med ett antal ärenden som gäller Sveriges relationer till främmande stater, det vill säga de områden där regeringens prerogativ, alltså rätt att styra utrikespolitiken, är för handen och det därmed ställs högre krav på hur underlag och bakgrund ser ut för att uttalanden ska kunna göras.

Men det är också ärenden där det sker en avvägning mellan diplomatins och politikens språk. En diplomat kan vara intresserad av att hålla en kommunikation öppen, medan den politiska debatten ofta är mycket mer fördömande och tydlig och det är mycket lättare att göra entydiga ställningstaganden. Jag tror att man måste väga in detta och förstå diplomatins krav, även om man inte nödvändigtvis håller med om varje del av hur något formuleras utan skulle vilja ha det skarpare.

Vi har tre sådana ärenden. Vi har statsministerns uttalande om ett vapensystem, som lämnas utan några ytterligare kommentarer från konstitutionsutskottet. Vi har utrikesministerns uttalande om Turkiet, där det går att konstatera att det finns ett underlag för uttalandet. Detta innebär inte att alla ledamöter omedelbart måste dela den syn som finns. Men det fanns ett underlag, och det är välmotiverat i den diplomatiska kontexten.

Vi har också dåvarande utrikesministerns uttalande om vapenexport till Ukraina. Där tyckte jag, får jag erkänna, att det var mycket enklare innan vi hade en utfrågning med utrikesministern. Men när analysen fördjupas och man får se fler och fler argument blir det också svårare att vara kategorisk. Och det kanske är det som är vårt syfte – att just väga för- och nackdelarna mot varandra.

Jag tyckte, sanningen att säga, att det var en klargörande utfrågning såtillvida att det faktiskt redogjordes för de skäl som fanns för att ha en avvaktande hållning. När vi i betänkandet konstaterar att det fanns skäl för just en avvaktande hållning skulle jag nästan kunna sträcka mig till att säga att de nog till och med var rätt goda.

Sedan är det olyckligt att det, i sitt sammanhang och som det uttalades, kunde uppfattas som att det skulle krävas en lagändring längre fram. Men det finns inte mer att anföra än just det faktum att risken för ett missförstånd borde ha beaktats lite tydligare.

Sedan finns det, herr talman, ytterligare en typ av ärenden, som några har varit inne på, nämligen sådana som är förberedda och noggrant planerade. Kanske är regeringsförklaringen ett av de dokument som är absolut mest processat, vägt på guldvåg och värderat in i minsta detalj. Men det är samtidigt också ett dokument som utgör en kombination av sakligt framställd informationsgivning och politisk motivering. Det är fullt förståeligt om alla i kammaren inte delar de politiska motiven för en skrivning i regeringsförklaringen. Man ska därför väga vad som är information och vad som är politik i den. Vi ska inte göra en bedömning av det politiska.

Vi kan konstatera att det fanns ett underlag för statsministerns uttalande om fossilfri industrination i regeringsförklaringen. Alla behöver inte hålla med om slutsatserna av underlaget, för det är politik. Men det fanns ett underlag för uttalandet. Det var dock olyckligt att det ändå blev en diskussion om underlaget snarare än om det politiska innehållet. Just denna fara för missförstånd finns det anledning att betona och lyfta upp.

För att sammanfatta, herr talman, skulle jag säga att vi överlag ger ett ganska gott betyg. Demokratin och debatten fungerar bra. Uttryckssättet i debatten är förtroendefullt och bra. Därför, herr talman, skulle jag, eftersom vi inte ska fatta beslut om detta, vilja avsluta med att säga att jag verkligen ser fram emot att vi tillsammans kan fortsätta på den goda vägen för att successivt förbättra debattklimatet och debattens innehåll och tydliggöra politiken. Det gynnar Sverige, och det gynnar svensk demokrati.