En stor förmån som riksdagsledamot är de seminarier som man inbjuds att lyssna på, framförallt de som bidrar till att fördjupa tankarna och resonemangen. Gårdagens parlamentariska konferens gav en sådan möjlighet. Konferensen behandlade bland annat ”The importance of safeguarding democratic dialogue and the significance of parliaments” och där gavs två intresseväckande presentationer.

Professorerna Johannes Lindvall och Sara Hagerman inledde, och detta är min sammanfattning av vad de sa, och vad som fick mig att fundera vidare.

Det påstås ofta att polariseringen i politiken ökat samt att polarisering innebär ett hot mot demokratin. För att något ytterligare analysera detta visades en bild som återritad av mig ser ut som nedan. Tanken är att det i politiska frågor finns en spännvidd mellan olika uppfattningar och att det också finns olika starkt stöd för uppfattningar. Man kan utifrån den bilden identifiera två tänkbara varianter av polarisering dels avståndet mellan ”topparna” (d.v.s. partierna står långt från varandra) dels ”nivån” mellan ”topparna” (d.v.s kan en normal förskjutning i uppfattningar brygga över motsättningen).

Båda dessa former av polarisering tillhör den normala demokratin. Att partier, och väljare, har åsikter är ju själva grunden för demokratin. Den tredje typen av polarisering, där motsättningar råder mellan olika partier och åsiktsföreträdare är nog egentligen den typ av polarisering som tenderar att utgöra ett problem. När man något slarvigt juste pekar på polarisering som hot så är det oftast just det hårdnande klimatet mellan politiker man avser, ett klimat som bygger på minskad respekt för motståndaren.

Detta för vidare till nästa del av presentationen, en motsättning kan lösas med hjälp av någon av tre strategier som beskrivs i en rapport betitlad ”Fights, games and debates”. Ser man politiken som en strid så är syftet inte bara att vinna debatten utan jämväl att oskadliggöra motståndaren (slippa framtida strider). Ser man politiken istället som ett spel så handlar det om att vinna och redovisa ett resultat men till skillnad från striden inbjuds motståndaren till en eventuell ny match. Debatten är istället en situation där båda parter ger och tar, ingen vinnare kommer att utpekas på kort sikt eftersom strävan för båda parter är att förstå och lära och finna en kompromiss.

Ungefär så såg spelupplägget upp för panel- och deltagardiskussioner. Jag refererar inte dem men vill istället dela mina reflektioner, som i sig ledde fram till mitt inlägg på konferensen. Låt mig göra en liten bild för att beskriva var jag befinner mig.

Bilden kan uppfattas som en utopi och i grunden självklar, men funderingarna måste handla om hur vi tar oss i den riktningen. För egen del har jag gått från att se demokratin som en metod att genomföra ”rätt beslut” till en inställning som bygger på att demokratin som sådan är viktig därför att då kommer över tid de starkaste argumenten att vinna. Den inställningen kan knyta an till båda perspektiven ovan då den dels innebär att man skall söka förstå andra parters åsikter (även om man inte delar dem) dels då debatten är metoden och det är den som ger möjligheten att ”återkomma”.

Utmaningen blir då att fundera på hur det debattklimatet gynnas samtidigt som inte tydligheten gentemot väljarna minskar. Demokrati handlar om att ”vinna” i längden, inte här och nu.