Förra onsdagen var det partiledardebatt i Riksdagen, jag recenserar inte den – det har andra gjort. I dess efterföljd har jag dock noterat några saker. En kollega från (S) publicerade en s.k. meme med innebörden att ”Magdalena Andersson (S) läste lusen av Ulf Kristersson”. Jag tyckte inlägget var intressant därför att begreppet att ”läsa lusen” av någon dels innefattar att man är arg dels snarare beskriver utskällningen än sakligheten. Det vill säga Magdalena Andersson (S) var enligt meme:aren rasande på Ulf Kristersson samtidigt som hen inte hänvisade till sakargumenten. Om jag inte missminner mig så har Magdalena ANdersson uttryckt visst missnöje med att bli kallad ”arga Andersson” och så kommer en allierad och tar just det som underlag till sin meme – att hon var arg.

Frågan för oss vidare till den intressanta frågan om vilket språkbruk vi använder när vi beskriver debatten. Det har nog inte undgått någon att vi tenderar att lyfta fram våra kompisars företräden och att vi värderar ned oppositionens argument och uttryck. Ville man beskriva Magdalena Andersson på ett annat sätt, ”Magdalena svarade Ulf med sina argument” så hade det inte varit lika upplyftande för de egna. Det hade inte antytt att Ulf Kristersson stod slagen i debatten, vilket han enligt min mening inte gjorde. Ulf förde ett resonerade och resonemang och redogjorde för sina avvägningar, sådana avvägningar kan alltid diskuteras och sker det så kan båda parter både läras sig från debatten och vinna respekt. Men som meme blir det sämre.

Jag hoppas bara att debatten – och de politiker som kommenterar debatten – skall kunna öka det sakliga innehållet och vara mer fokuserade på vad debatten innehåller än att omedelbart peka ut en vinnare och en förlorare. Den som får sig lusen avläst är ju den som står där naken och förorättad, en förlorare.

Dock är det så att det är politiken som förlorar när sakligheten brister. ”Tomma tunnor skramlar mest”, och när de tomma tunnorna skramlar så drar skramlaren på sig förakt från den som tvingas åhöra oljudet.