I går blev jag återigen approcherad av en demonstrant utanför riksdagen, budskapet var ”Jag är ingen angivare”. Mitt antagande är att ställningstagandet handlar om det som i debatten kommit att kallas ”angiverilagen” och jag tycker det kan vara på sin plats med några anmärkningar och synpunkter.

För det första så finns inget lagförslag, det som finns är tanken att tillsätta en utredning för att se över hur effektiviteten kan öka när det gäller att minska antalet personer i Sverige som saknar rätt att vistas i landet. Hur reglerna, om de beslutas, kommer att se ut och tillämpas är det allt för tidigt att sia om, men det förefaller som att demonstranterna är så förutseende att de redan nu dels vet hur reglerna blir dels vet att de tänker bryta mot reglerna om de kommer. Allt för tidigt alltså.

För det andra innebär det kostnader i välfärdssystemet om personer som inte får vistas i landet skall få del av välfärden, det vill säga att den som klagar på bristande resurser för välfärden borde ha ett intresse för att verka för att de avsatta medlen går till de avsedda syftena inte till personer utan uppehållstillstånd. Detta skiljer inte i någon del från det faktum att vi förväntar oss att en socialsekreterare anmäler den som fuskar med bidragen, eller att ett företag som fuskar skall lagföras och tvingas betala tillbaka. Grunden för detta är att fusket upptäcks och rapporteras vidare. Här ligger ett särskilt ansvar på den som hanterar systemen.

För det tredje har vi några liknande regler, personal inom vård och skola är skyldig att göra en orosanmälan om något barn misstänks få bristfällig omvårdnad. I det fallet skall barnet och orosanmälan utredas av våra behöriga myndigheter och vi har tilltro till att de på ett bra och rättssäkert sätt hanterar situationen. Att uppmärksamma myndigheterna på att någon vistas olagligt i landet och därmed åtnjuter förmåner för att ge myndigheterna möjlighet att agera är därmed rimligt. Det ologiska uppkommer i det att man litar på myndigheter i fallet med barn som far illa, samma myndigheter som misstros när det gäller personer utan uppehållstillstånd.

För det fjärde, och kanske den principiellt viktigaste frågan, så innebär utsagan en avsikt att begå lagtrots (med reservation för vad som sagts ovan om att reglerna är långt ifrån färdiga). Vi har en fördelning an ansvar och uppgifter i Sverige som bygger på att respektive organ fattar beslut i enlighet med lagar och regler och att de skall följas. Följs inte lagligt beslutade regler hotas demokratin och vårt styrelseskick för ett läge där anarki råder – dat kan aldrig vara upp till någon enskild, någon yrkesgrupp eller någon kommun att bestämma att dessa lagar följer jag inte. Låt mig ta ett annat och aktuellt exempel, i några kommuner (exv i Stockholm och Region Stockholm) har (S)-styren aviserat höjningar av skatten (de har rätt att besluta det), då kan man inte hävda att den som röstat på (M), som avvisar förslagen, borde få betala en lägre (M)-skatt. Det är dock detta som vissa vill göra genom att säga att man skall bryta mot vissa regler.

Nåväl, vi får se när allt är utrett och klart, tillsvidare väljer jag att se allt som en opinionsyttring som snarare bör betyda ”jag tycker inte om detta” än ”jag kommer att bryta mot detta” dock är det sättet att argumentera i sig farligt då det kan leda tankarna till att det skulle vara den enskildes rätt att välja vilka regler man skall följa.