Detta är andra delen av mina resereflexioner från Syd Korea.

Vi besökte Jeju, en ö söder om den koreanska halvön. Ett besök som var mycket intressant. Låt mig börja med några faktauppgifter. Jeju har drygt 600 000 innevånare och är ett semesterparadis för koreaner, kineser med flera. På Jeju kan man både koppla av i havet och med vandringar på ön. Flyglinjen mellan Seoul och Jeju lär vara världens mest trafikerade, jag hittade uppgifter på Wikimedia från 2017 som sa att det då genomsnittligt var 179 avgångar per dag. På Jeju växer många citrusfrukter och bland dem en unik som heter Hallabong, se bild.

Grupper på Jeju motsatte sig Koreas delning något som ledde till den så kallade Jeju massakern den 3 april 1948. Mellan 20 och 30 000 innevånare försvann (siffrorna är osäkra), många blev avrättade. I början av 2000 talet erkände regimen sina övergrepp och idag är det ett minne som vårdas både av innevånarna på Jeju och regimen, idag har drygt 16 000 offer identifierats. Vi visade vårt stöd vid en ceremoni i minnesparken. Som symbol för minnet används kameliablomman, bakgrunden är dels att den faller i ett stycke liksom huvudet vid halshuggning dels att den lyser klarröd mot snön liksom offrens blod.

Jeju åtnjuter ett visst självstyre från centralmakten något som nu är på väg att ges till fler regioner.

En av friheterna är att Jeju kan själva besluta om skatteuttag. För oss som svenskar är det intressant att notera att de använder friheten till att sänka företagsbeskattningen för att locka till etableringar, och därmed arbetstillfällen, på ön. Den svenska ansatsen som såväl kommuner som regioner tenderar att använda är istället att via kommunala/regionala medel investera i satsningar med syftet att öka områdets attraktivitet. Jämförelsen är inte helt rättvis eftersom företagsbeskattningen är statlig, men det vore även i Sverige vara möjligt att skattekonkurrera men då för innevånarna. Där vi satsar på trevnad satsar koreanerna på låg skatt för tillväxt.

Jeju har en alldeles egen dialekt som har utvecklats under århundraden och som är knuten till lokala kulturyttringar, den dialekten är nu under hot om utrotning (majoriteten av de som talar dialekten är 80 år och över). Därför genomförs nu satsningar för att samla in och bevara dialektens särart. Vi besökte en institution som arbetar med det. Intressant var att de började med att beskriva hur projektet kommit till och hur planen följdes, inte med argumenten för språket och dess överlevnad. Projektet var viktigare än språket. Vidare kan vi, med jämförelse mot hur det fungerar med älvdalskan i Älvdalen, konstatera att de inte på samma sätt använt ungdomar för att skapa intresse för dialekten. De skulle nog ha mycket utbyte med kontakter med projektet i Älvdalen.