Detta är den fjärde av mina reflexioner över besöket i Sydkorea.

Vid besöket i parlamentet i Seoul kom vi under lunchsamtalet in på frågor om demografi och demografiska utveckling. För Korea ser det verkligen inte ljust ut, idag fördes varje kvinna i genomsnitt 0,8 (eller om det var 0,6) barn. Ett par med två personer blir alltså i nästa generation strax under en person och befolkningen i varje generation halveras mellan generationen.

I samband med vårt samtal ställde man frågan om hur detta kan åtgärdas. Här skall direkt sägas att vi inte har något svar, även om den svenska situationen är något bättre. Innan jag ger mitt svar bör man kanske fundera på vad det beror på.

Delegationen tillsammans med koreanska parlamentariker framför parlamentets gästhus där mötet hölls.

Det koreanska samhället är uppbyggt på bilden av att man skall arbeta mycket och länge, många, enligt vissa allt för många, har en universitetsutbildning och mot bakgrund av den tid som investerats och de kostnader som en universitetsutbildning medför så är dels behovet av att komma in på arbetsmarknaden dels kraven för anställning så stora att man måste prioritera karriären. Detta innebär att utbildade killar och tjejer måste prioritera arbetet, och först när de är etablerade på arbetsmarknaden kan de börja att fundera över familjebildning, något som då sker relativt sent. Vi vet från många länder att ju senare familjebildning inleds ju färre barn föds.

Ytterligare en aspekt är att i Korea förutsätts fortfarande att kvinnan tar den absoluta lejonparten av ansvaret för han och familj, och har kvinnan då dels kämpat sig igenom universitetet dels kämpat sig in på arbetsmarknaden så är det begripligt att de inte direkt känner för att ge upp det som uppnåtts. Det personliga intresset övertrumfar det kollektiva av att säkra populationen. Det har gått så långt att framtida mor- och farföräldrar snabbt svängt från att ta avstånd från barn före äktenskap till att idag längta så efter barnbarn att stigmat kring utomäktenskapliga barn i stort försvunnit.

Åter till parlamentet och middagen där frågan ställdes. Jag valde att svara – men också att lite utmana deras föreställningar – genom att säga att enligt min mening är detta en fråga som kräver allas, både män och kvinnors, medverkan. Jag har svårt att förstå hur näringslivet har råd att inte räkna in kvinnor bland de som kan/bör/skall bidra med sina kompetenser, initiativ och sin kreativitet till samhällets utveckling. Detta borde gälla både före, vilket sker idag, och efter familjebildning. Då måste man dels diskutera vilka stöd som krävs för familjen dels hur ansvaret kan fördelas inom familjen.

Mitt svar, nämligen att fokusera på kvinnans rättighet och ställning, tog inte upp helt positivt av de närvarande manliga ledamöterna under det att kvinnorna instämde. Här kom jag ut som feminist, en aning oväntat.

Ytterligare en kommentar till frågan är att det är relativt få i Korea som saknar högre utbildning (ca 80% går på universitet) vilket gör att vissa uppgifter som inte kräver universitetsutbildning kan vara svår rekryterade.