Detta är min femte och troligen sista reflexion över besöket i Korea.

Vid en av våra föredragningar gav en presentatör oss bilden av skillnaden i hur japaner respektive koreaner designar och tillverkar saker. Japanerna förbereder, utreder och undersöker så att när produkten sätts på marknaden så skall den vara så fulländad som möjligt, koreanen börjar producera direkt och avser att rätta felen successivt som de upptäcks. Detta innebär att man kommer ut på marknaden före japanerna, och även om man måste hantera många klagomål så har man tagit marknaden när den japanska produkten finns parallellt. Rådet blir att inte köpa den första utan den tredje/fjärde versionen av en koreansk produkt.

Det visar sig att denna modell även tillämpas inom demokratisk utveckling. Först några ord om demokratin. Fram till mitten slutet av 1980-talet var Sydkorea en militärdiktatur som saknade de grundläggande demokratiska strukturerna och sedan dess har de utvecklats så att Sydkorea är en demokrati. En demokrati som dock har vissa problem med bland annat en betydande polarisering mellan partierna (inget samförstånd där inte) och med en kvarvarande korruption. Ett exempel som i varierande grad speglar dessa båda faktum är att när en president avgår (efter fem år utan möjlighet till omval) så är det snarare regel än undantag att hen hamnar i fängelse för någon form av maktmissbruk eller korruption.

Delegationen vid besök hös ”högnivå åklagaren”

Vid besöket träffade vi ett antal institutioner som arbetar med detta, domstolar, specialåklagare, undersökningsorgan, riksrevision etc. Var och en med omfattande uppgifter inom ”förtroende området”, man kan dock fundera över om inte detta också är lite av pröva och anpassa. Vissa organ hade rollen att såväl kontrollera som att ge råd om samma saker, något som man brukar undvika för att inte råden skall omöjliggöra en saklig granskning (svårt att klaga på det som gjorts enligt råden). Några hade så omfattande roller att de aldrig kan klara av att genomföra dem med den personal som de hade. Vid besöket hor den relativt nyinrättade kommissionen för undersökning av brott begångna av högprofilerade politiker/funktionärer berättade chefen att de hade ungefär 10 000 anmälningar årligen, ca 6-7 000 kunde föras över till andra domstolar. Den egna resursen motsvarade kanske att seriöst hantera 10-20 ärenden årligen. Trial and error.

På liknande sätt fick vi frågan i konstitutionsdomstolen om hur vi klarar oss utan en sådan. Vårt svar var tudelat dels att vi inte har lagstiftning på mer än en nivå (enbart riksdagen) dels att vi har ett system med förhandsgranskning av lagar genom Lagrådet och att alla domstolar är fria att genomföra lagprövning. Även här, med tanke på antalet ärenden, så väljer man att via domstolen anpassa tolkning och tillämpning av lagarna när de är satta i kraft. (OBS! detta är skrivet utan att jag har fullt ut tagit ställning till om vi ändå skulle må bra av att ha en författningsdomstol, det finns skäl som talar för det).