I veckan hade riksdagen besök av en delegation ur utskottet för mänskliga rättigheter från parlamentet i Uganda.

Det brukar anges att för funktionen hos en demokrati är utöver demokratin som sådan (fungerande fria, rättvisa och effektiva val) är respekten för mänskliga rättigheter (MR) och hur rättssystemet fungerar avgörande Uganda är ett land där man ofta kan ifrågasätta respekten för MR och där korruption och rättssäkerhet har brister. Av det skälet var det intressant att träffa MR-utskottet.

En speciell fråga gäller respekten för HBTQ personer och deras (brist på) rättigheter. Genom en relativt nyligen antagen lag är samkönade förhållanden förbjudna – och belagda med dödsstraff, något som vi naturligtvis var angelägna om att ta upp. Enligt uppgifter är detta, dödsstraffet för homosexualitet, delvist påverkat av den amerikanska kristna högern även om de visserligen ifrågasätter homosexualitet men knappast kräver dödsstraff.

Delegationen tillsammans med svenskarna i trapphallen efter mötet.

När vi träffade utskottet valde jag att, utifrån principiella utgångspunkter, adressera fråga. Min ingång var att allt utgår från vilka friheter vi skall ge individen, och eftersom jag tror att starka individer är ett stark bidrag till samhället (de kan vara kreativa, de kan ta initiativ etc) så är det en rimlig utgångspunkt att deklarera att ”Det två vuxna individer i samförstånd kommer fram till vad gäller livsval, och vad som inte drabbar någon tredje bör utan prut accepteras av samhället”.

Ordföranden i utskottet, som representerade regeringspartiet (med egen majoritet och som suttit vid makten i 37 år, tror jag de sa) svarade på mitt inlägg med att slå fast. ”Beslutet gör ont, jag skäms och delar inte vad som beslutats och min uppfattning är att politiken har inget att göra i sovrummen, jag arbetar hårt för att bekämpa lagen i domstol.” Vidare så tackade han för mitt sätt att uttrycka det och tog till sig argumentet. Här infinner sig då funderingen, kan en majoritetsföreträdare ställa sig vi sidan om majoritetens beslut. Tillämpar man ”fri röstning” så är det kanske möjligt, men mer intressant ändå är om det är så att de som är intresserade MR sitter i detta utskottet medan den majoritet som tycker lagen är bra sitter i andra utskott.

Samtidigt så ger ordförandens uttalande, och det stöd övriga ledamöter från såväl position som opposition gav, visst hopp om en förändring långsiktigt. Kan vårt intresse och vårt sätt att presentera ärenden, nämligen att mänskliga rättigheter måste utgå från människans intresse av frihet och rättigheter, medverka till förändring i Uganda så var vår medverkan inte förslösad.

Ytterligare en diskussion väcktes om hur demokrati skall bedrivas och hur man skall kunna undvika deklarationer givna i auktoritär anda och istället mötas i en debatt där åsikter bryts och värderas i en atmosfär av ömsesidig respekt.

Uganda må ha en lång väg, men MR utskottet verkar vara en nyckel på vägen framåt. Jag tror inte det var ”teater” utan att ställningstagandena var ärliga och uppriktiga.