I går (den 22 november) genomfördes i riksdagen ett seminarium med anledning av att Riksrevisionen firade 20 år. Till seminariet hade det inbjudits tidigare riksrevisorn Inga-Britt Ahlenius, professorn emeritus Sören Holmberg med flera. För mig gav kombinationen av det Ahlenius och Holmberg sa upphov till en fundering.

Det händer ofta att vi riksdagsledamöter träffar delegationer från andra länder, ofta med syftet att de önskar få någon form av stöd eller information från oss. Ett vanligt upplägg är att de vill utveckla sin demokrati och ser då Sverige som ett exempel att titta på. Vi brukar då berätta, ja ibland kanske till och med skryta, om hur våra val fungerar, hur vi organiserar arbetet i parlamentet eller hur vår utveckling mot allmän och lika rösträtt ser ut. Oftast glömmer vi att visa hela processen.

1809, när den nya regeringsformen antogs så innehöll den nyheten ”Riksdagens ombudsman” (JO) och JO: första insatser handlade väldigt mycket om att förbättra domstolar och fängelser. Genom att de institutionerna förbättrade sitt sätt att fungera så ökade förtroendet för staten och därmed fick också institutionerna ett ökat förtroende. I princip tog Sören Holmberg upp detta när han betonade Bo Rothsteins forskning som visar att den viktigaste grunden för att bygga demokrati är att staten inte är korrupt. Korruptionsbekämpning blir därför det första steget på demokratins spår.

Detta bör vi kanske ta med oss när vi träffar våra besökare, vår organisation av val, riksdag och partiväsenden är viktigt men om man inte säkerställer förtroendet för institutionerna så kommer inte demokratin att fungera bra. Jag har ofta betonat att ett gott samhälle skall bygga på Demokrati, Mänskliga rättigheter och Rättssäkerhet. Det kan inte nog betonas även om det inrikes i Sverige är lätt att fokusera mer kring MR och demokrati.