Jag har under hösten och vintern medverkat i tre valobservationer, i Polen (oktober) parlamentsval, i Serbien (december) parlamentsval och i Azerbajdzjan (förra veckan) presidentval. De tre observationerna har vissa likheter men också stora skillnader. Likheterna består i att ett parti/en ledning med tydliga mer eller mindre auktoritära drag var uppe till värdering av väljarna, men också stora skillnader i hur det demokratiska systemet fungerade.

Höga hinder

Låt oss börja med de riktigt höga hindren för partier som inte ingår i regimen. I Azerbajdzjan råder varken frihet för media eller för oppositionspolitik. Drygt två hundra journalister och oppositionella sitter i fängelse för aktiviteter som inte uppskattas av regimen och därför ålägger många sig en betydande egen censur – fängelse är inget man önskar. Jag minns ett citat som Carl Bildt en gång sa: ”Är alternativet att sitta i regering eller i fängelse – så blir det ingen bra oppositionspolitik”.

För att fortsätta med media så finns likheter mellan de tre valen i det att mediabilden – framförallt nationell TV – domineras av regimpartiet som därmed har den enda kanal som penetrerar hela landet. Skillnader finns i att i Polen men även i Serbien finns privata och mer eller mindre regimkritiska kanaler, de har dock långt ifrån samma genomslag som den nationella kanalen.

Ytterligare ett stort hinder kan vara hur valadministrationen är uppbyggd och framförallt hur den fungerar på lokalplan. I Polen var valkommissionerna brett sammansatt och hanterliga, i Serbien var valkommissionerna stora eftersom alla partier skulle ha en ordinarie och en ersättare i varje kommission i Azerbajdzjan var kommissionerna små men ett mycket stort antal ”self nominated” observatörer närvarade i vallokalerna. Detta fick lite olika resultat. I Serbien fick vi trovärdiga uppgifter om att röster köptes genom att framförallt romer uppmanades att rösta – och då på det romska partiet. Att de röstade kunde sedan kontrolleras via en av de som ingick i valkommissionen. I Azerbajdzjan noterade jag i en vallokal tecken på s.k. ballot stuffing (det vill säga att någon eller några lagt i en ”trave” valsedlar i urnan på en gång). Genom att stapla sedlar på varandra kan man ”lura” observatörer att man bara röstar en gång, systemet kräver dock samarbete från valkommissionen i det att antingen måste räkningen störas/förskjutas/döljas eller så måste ett stort antal extra signaturer föras in i röstlängden – annars stämmer inte antalet valsedlar med antalet som röstat.

Civila observatörer i Azerbajdzjan

Staket

Nu till ett antal hinder som kan vara irriterade och tidskrävande men som ändå går att klättra över. Låt oss börja med makten över valet. I Azerbajdzjan var det ett förtida presidentval eftersom sittande president ville utnyttja sin popularitet efter att ha ”löst” konflikten med Armenien (oppositionens tolkning), och den makten har presidenten och det ger en fördel då regimsidan kan välja dels ”rätt” tillfälle dels ges tid för förberedelser innan dess att oppositionen kan komma igång. Oppositionen var dessutom till dels upprörd över att den konstitutionella ordningen störts. Oppositionen ville se parlamentsval, lokalval och presidentval i den ordningen så att presidenten visst vad som skulle genomföras, nu blev det tvärtom och ett presidentval som handlar om det förflutna och inte om framtiden.

Nästa problem är omständliga, tidskrävande och eventuellt också dyra rutiner för att registrera partier för att delta i valet. Även här har regimen en stor fördel i det att man ”äger” processen under det att oppositionen kan behöva samtal in tusentals namnunderskrifter, skaffa intyg om kandidater och avvakta byråkrati.

Ytterligare en aspekt kan vara att regimen äger informationen om valen och det kan göras subtilt, nedan en bild från en vallokal i Azerbajdzjan med en affisch i bakgrunden (och en närbild på affischen) där det står (jag får lita på de som översatt den för mig): ”Ditt land, ditt folk, din familj, din president” nja en god advokat skulle kanske få det till en uppmaning att rösta på din president (-kandidat) men jag tror nog snarare att det skall uppfattas om en subtil uppmaning att rösta på sittande president

Slutligen en bild från polska valet. PiS (Lag och Rättvisa) hade valt att genomföra en folkomröstning i samband med valet, något som reglerna tillåter. Det kan diskuteras varför den genomfördes och man kan nog ha minst tre teorier; för att kringgå partifinansieringsregler (regimen kan kampanja för fyra ”nej” i folkomröstningen parallellt med valrörelsen utan att det ingår i valrörelsen), för att påminna väljarna om vad PiS gjort samt för att binda en eventuellt framtida regim. Jag bifogar en engelsk version av frågorna eftersom den har ett visst underhållningsvärde

Snubbeltrådar

Så dags för några problem som skulle kunna leda till underkännande av val, men som troligen inte påverkar utgången då det slår lika för båda sidor. I alla tre länder som fanns det regler för tillgänglighet som inte följdes, det vill säga det var problem för den som var rullstolsburen att kunna passera trappor och väldigt branta ramper och att kunna komma in i valbås. Att rösta för den synsvaga är inte alltid lätt, i Azerbajdzjan var det löst genom att man skulle använda ett ”överlägg” med texten i Braille-skrift, men när jag bar att få se det så dels skulle det ”passas in”, det vill säga det skulle inte läggas kant mot kant (vilket möjligen en synsvag skulle klara) utan den synsvage förväntades kunna lägga rutorna över varandra. Nu gick inte det heller eftersom avstånden mellan rutorna inte stämde (se bild nedan) så att det som ville rösta på den sjunde kandidaten skulle säkert få en underkänd röst. När jag frågade om detta fick jag ett antal svar, man vände på Braille-skriften så den blev gropar och då skulle den funka, man försökte dra i pappret så det skulle passa, man tog fram papper från parlamentsvalet 2020 och sa att det var den som skulle används och slutligen så sa man att det inte finns några synsvaga i valdistriktet. Hmm! Jag tror dock detta skulle drabba båda sidor lika.

En annan snubbeltråd är räkningen. Rutinen är i de flesta länder att sedel för sedel skall granskas av alla, en relativt tidskrävande procedur. I Serbien såg jag en ordförande i valkommissionen som inte gjorde så men som i alla fall fick det transparent, man sorterade partierna i högar och sedan granskades högarna av två till (som gick igenom alla valsedlar) och därmed torde risken för fusk minskas. Gick snabbare och till samma säkerhet bedömer jag. Samma ordförande dansade när hon insåg att oppositionen fått flest röster i ”hennes” vallokal. I Azerbajdzjan kunde jag inte se någon räkning då vår tolk fick personliga problem, men från mina kollegor har jag hört dels att de oberoende observatörerna gick hem till räkningen, dels att observatörer inte fick tillsyn över räkningen, dels att det anmäldes ”klart” utan att någon visste hur det gått till och dels att resultatet inte meddelades innan ordföranden fått ett telefonsamtal med instruktioner. Frågan var inte om sittande president skulle vinna utan med hur mycket och framförallt med vilket valdeltagande. Officiellt blev valdeltagandet ca 75% skulle jag bedöma av vad jag sett så borde det vara runt 50% valdeltagande (troligen något under).

Braille-formuläret. Obs! bilden är uppochned så kandidat #1 är närmast