Förra veckan firade vi Regeringsformen 50 år. Av det forskarseminarium som avhölls i samband med det framgick tydligt att det under hela perioden har varit en balans mellan folksuveränitetsprincipen å ena sidan och de individuella rättigheterna å andra sidan. Att det över tid skett en förskjutning till rättigheternas fördel är nog alla överens om, och att rättighetskatalogen som framgår av RFs andra kapitel är central.

Först i andra kapitlet nämns Yttrandefriheten (vilket indirekt talar för att det är en mycket viktig fri- och rättighet), den debatterades också igår i en interpellationsdebatt i kammaren där jag medverkade. Mitt inlägg handlade å ena sidan om yttrandefrihetens okränkbarhet och å andra sidan om sådant som ligger utanför yttrandefriheten. Utgångspunkten för mitt resonemang är att man har rätt till uppfattning och att torgföra den i uttalanden, yttrandefrihetens metod blir då det skrivna eller talade ordets metod, det betyder att jag instämmer i eller bemöter yttranden med ord. Det finns en risk att när en part inte lyckats övertyga motparten eller när man möte övermäktig argumentation så tar man till förolämpningar eller olika typer av aktioner. Jag kan se kopplingen till yttrandefrihet – man har ju ”förlorat” debatten, men det går inte att säga att det är en del av yttrandefriheten att inskränka andra människors fri- och rättigheter. Att blockera vägar, eller fastigheter, att bränna böcker eller att störa ordningen innebär att man kränker andras fria rörlighet och rätt till att planera sitt liv.

I veckan har aktioner företagits utanför riksdagen genom att en grupp satt sig framför ingången för att hindra passage, detta med motiveringen att ”ingen lyssnar”. Jag vänder mig mot argumentet, jag tror att många har hört budskapen vilket inte är det samma som att man delar uppfattningen. Istället för att hindra borde det rimligen leda till att aktivisterna söker nya och bättre argument för att övertyga. Med tanke på att folksuveränitetsprincipen är en del av vår konstitution så är det de förtroendevalda som behöver övertygas och då är sakargument bärande. Aktionerna inskränker till viss del på fri- och rättigheter samt berör inte alls det faktum att de som är förtroendevalda behöver övertygas inte hindras.

Går man ytterligare ett steg i argumentationen så tar de som hävdar att ”ingen lyssnar” på sig en stor roll, de säger indirekt att det är bara vi som har sanningen och vi skall styra över de folkvalda organen, i alla fall om de inte håller med oss. Ett Sverige som styrs av en elit som tar över från de folkvalda kan inte beskrivas som någonting annat än ett auktoritativt styrt land och därmed är demokratin undergrävd.

Protesterna förutsätter demokrati, de hade inte gått att genomföra i exempelvis Putins Ryssland, men samtidigt så sätter de demokratin på undantag och är därför inte i samklang med vår demokratiska ambition.

Jag tror på demokrati, jag lyssnar på argument med jag förbehåller mig rätten att fatta egna beslut på grundval av den information jag får, det är demokrati.