Förslaget till ny lagstiftning gällande könsidentitet väcker känslor, det är förväntat och bra – det är ingen enkel fråga. Debatten tar också fram det allra sämsta ur många debatörer, det är också förväntat kanske men framförallt inte bra. Debatten förråas.

Jag har läst inlägg av karaktären att vi riksdagsledamöter som stödjer partilinjen utpekas som mähän som endast bryr sig om att få sitta kvar på uppdragen och få arvoden, under det att de som deklarerar en åsikt som går emot partilinjen lyfts upp som hjältar och föredömen som står upp för en åsikt. Förringande sätts mot hyllning, men låt oss studera detta lite mer. Som jag ser det handlar det om två frågor dels vilken uppfattning man har i sak dels om man är redo att stå upp för sin uppfattning i en omröstning.

För den som uppskattar att man står för en åsikt ”hela vägen” borde det rimligen vara lika ärofullt att göra det oberoende av vad uppfattningen är i sak. Men så är det inte, debattörer beskriver alla som har en viss uppfattning (stöd för förslaget) som just ryggradslösa. Av någon outgrunnlig, eller nåja kanske inte, anledning anses det mer ärofullt att säga ”jag tycker egentligen nej men tvingas rösta ja” – d.v.s. att inte stå för åsikten än vad det är att säga ”jag tycker ja och är redo att rösta för” (jag skriver redo att rösta eftersom jag inte kommer att vara med på voteringen då jag är i FN i New York då).

Den enda slutsatsen man kan dra av detta är att de som driver denna skam/hjältedebatt, och som når in i min filterbubbla egentligen inte bryr sig om huruvida någon står för en uppfattning annat än den de har utan enbart om att nyttja politiker som en bärare av deras åsikt. I detta ryms en farlig demokratiutveckling, demokrati som medel för att här och nu få stöd för sin åsikt, inte demokrati som adlar en långsiktig och inkluderande åsiktsbildning.

I debatten har jag lyssnat, jag har valt att uttrycka min åsikt och jag är redo att stå för den. Mitt agerande har lett till anklagelser om att bara se till uppdraget, till att jag är okunnig, att jag låter mig mutas av status samt att jag för ett naivt resonemang. Jag har valt att vara tydlig med min inställning – även om det långt ifrån är en självklar fråga – just för att inte kunna anklagas för att inte stå för en åsikt. Jag inser att andra kan ifrågasätta uppfattningen, men jag har svårt att se hur andra kan ifrågasätta hur jag resonerat (det har jag gjort själv).

Jag har skrivit detta inte för att anklaga någon utan för att jag tycker att vi alla som vill vara en del av åsiktsbildningen har ett ansvar också att vårda den fria åsiktsbildningen.