I dagens BT har jag en debattartikel som handlar om de så kallade trollfabrikerna. Jag vill här försänka något bygga ut de förenklade resonemangen som jag presenterar i artikeln.

Låt oss börja med själva saken. TV4s program ”Kalla Fakta” anklagade (SD) för att driva det som kommit att kallas trollfabriker, d.v.s. grupper av människor som producerar material för digitala media och som inte står med namn eller avsändare, rimligen bör det – för att kallas fabrik – också ske i organiserade former. Trollfabrikerna skall då bland annat ha producerat material som angriper eller förminskar andra partier utan avsändare, detta även partier med vilka (SD) samarbetar (exv (M) eller (KD)).

Det rimliga, när någon anklagas för att ha betett sig illa är då att det ankommer på den som anklagas att svara på kritiken. I grunden finns det då två frågor som måste ställas. Är det korrekt? och om det visar sig att det är korrekt Vad sägs ni om det inträffade? Den första frågan blir en bevisfråga, och jag har inte hört någon i sak ifrågasätta påståendet om anonyma meddelanden från (SD):s kansli, även om det råder lite olika uppfattningar om vad som publicerats (se nedan). Den andra frågan kan rimligen bara få två svar (om påståendet är sant), antingen så ber man om ursäkt eller så säger man att det är såhär politik skall bedrivas. Så långt det enkla och grundläggande mänskliga, nu dags för spinndoktorn som ju försöker ”förvrida” verklighet och debatt.

Spinn nummer 1: (SD):s första kommentarer gick på temat att detta gjorde TV4 därför att de hade en egen agenda att bekämpa (SD). Budskapet stämmer väl med berättelsen om att alla etablerade är emot (SD). Media har ett uppdrag/intresse av att granska företeelser och de gör det utifrån sina förutsättningar. Om de granskar alla lika är upp till var och en att bedöma, min enkla uppfattning är att det egentligen inte spelar någon roll om de hittat något att rapportera. Om alla andra gör fel så kan det aldrig ursäkta att jag gör fel. Att skylla på budbäraren funkar inte.

Spinn nummer 2: Vilket använts av ett antal företrädare för den politiska oppositionen och tagits upp av ett antal kommenterade reportrar går ut på att (SD):s agerande är ett problem primärt för Ulf Kristersson (M). Det är naturligtvis så att om ett samarbetsparti agerat tvivelaktigt så kan det påverka förtroendet, först skall det dock visas att det begåtts övertramp. Att ett annat partis företrädare hålls ansvariga för agerandet är obegripligt, än mer märkligt blir det om man tänker till lite ytterligare. Ulf Kristersson (M) är regeringschef och länder där regeringen (eller regeringschefen) ingriper i hur olika partier presenterar sin politik brukar vi ofta kritisera för odemokratiska metoder. När en regering hindrar vissa partier att använda sina kampanjmetoder så är det frågan om ett demokratiskt underskott. Mediakommentatorer och oppositionspartier tycker ändå att regeringschefen borde ingripa.

Spinn nummer 3: Åter till (SD) som hävdar att detta är ingen eftersom det är humor. Humor är något som varierar från person till person – mycket av det jag sett i detta avseende anser jag inte vara humor utan snarare förnedrande och förminskande. Argumentet att det skulle vara humor känns igen från mobbaren på skolgården som försöker komma undan med sin mobbing genom orden ”Har Du ingen humor”? Om det är humporistiskt så är det ett mycket bra politiskt medels, som exempel kan vi ta Göran Hägglund (KD)s sätt att på Twitter (nu X) med glimten i ögat kommentera dagspolitiken. Det var, tycker jag roligt, och gav Göran Hägglund politiska poäng, men , och detta är viktigt, för god humor finns det ingen anledning att agera anonymt.

Spinn nummer 4: Nu kommer vi till de som vill motverka detta och förordar regler och lagar som förbjuder partier att agera utan öppen avsändare. Om jag förstod Johan Persson (L) rätt så skulle man reglera att partistöd (statliga medel) inte skulle få användas till detta ändamål. Jag ser två möjliga problem. Om man säger att det är explicit partistödet som inte får användas så finns det inget som skulle hindra partierna från att använda andra medel till troll, partierna har ofta andra finansieringskällor (lotterier, medlemsavgifter, insamlingar etc) och därmed blir förslaget ett kraftfullt slag i luften. Det andra vore om man istället sa att partier som tar emot partistöd får inte agera dolt så skulle det innebära att staten reglerar kampanjmetoder något som inte hör hemma i en demokrati.

Så långt om hur ärendet förskjutits bort från grunden. Har (SD) troll och i så fall skäms man eller tycker man att det skall vara så.

För mig så finns tre nivåer av ”styrning av agerande”. Den närmaste mig, och rimligen den mest restriktiva är min moral. Jag bör agera på ett sätt så att jag kan stå för det och berätta varför. Jag kan förstå att det finns tillfällen där man vill vara anonym (hela debatten om integritet handlar om det), men jag bör då kunna motivera det om jag blir avslöjad. Nästa nivå är om jag ansluter mig till någon grupp där man har utarbetat interna regler och riktlinjer (vi kan kalla det för en etik). Till exempel säger Bibels för den kristna hur hen bör förhålla sig och inom moderaterna har jag skrivit på en kandidatförsäkran som också hänvisar till förhållningssätt. Bryter jag mot det så får det konsekvenser för mig inom gruppen, den text som ofta relateras till från Tidö-avtalet är av den karaktären. Förtroendet påverkas. Slutligen så den lagliga nivån. Här är det viktigt att hålla sig strikt till det lagliga och undvika att stifta moraliserande lagar. Allt som är lagligt är inte lämpligt och allt som är olämpligt är inte olagligt. Frågan om hur partier beter sig mot varandra borde inte vara juridisk snarare borde varje parti presentera för sina väljare så här agerar vi och om de blir påkomna med olämpligheten så bör det stå för dem och påverka förtroendet för dem.

Därför min allmänna utgångspunkt. Det är (SD) som bör svara om trollfabriker, det är inte alla andra som skall svara mer än möjligen på om man använder sådana metoder. Debatten och opinionen skall sedan stävja ofoget.