Min andra reflektion efter vistelsen i FN i april.

Jag satt i Generalförsamlingens (GAs) sal och lyssnade på debatten gällande hur vetot har använts under föregående år, det var väl ingen stor överraskning att de länder som inte har veto (vissa av dem) ansåg att det dels är odemokratiskt dels används för ofta eller felaktigt. Behovet av en reform av FN nämns ofta och då i relativt självklara termer. Jag tror inte det är så enkelt.

Konstruktionen idag bygger på att länder är medlemmar och att i GA har varje land en röst, en medlem en röst känns igen från föreningsliv och liknande situationer men det innebär även att 1,5 miljarder indier har samma röststyrka som 10,5 miljoner svenskar eller varför inte 40 000 innevånare i Lichtenstein. Vidare så skapades Säkerhetsrådet (SC), med vetorätter, för att garantera att de länder som stod som garanter för freden efter andra världskriget skulle fortsätta vara garanter för fred. För tvistlösning infördes Internationella domstolen (ICJ) och så vidare. En funktionsuppdelning som tjänat länderna väl, men verkligheten förändras och det kan – som nämnts inledningsvis – skäl att se över detta.

Låt mig först betona att det finns minst fyra vardera betydelsefulla utgångspunkter för att finna lösningen:

Varje land bör till försäkras inflytande, det är ju utgångspunkten i GA idag. Detta innebär dock – som redan antytts – att många väldigt små länder kan påtvinga några större länder beslut som inte delas av dem, och som därmed en stor del av jordens befolkning eventuellt skulle motsätta sig.

Kommer då till den andra principen nämligen att varje världsmedborgare skulle ha samma röststyrka, ungefär som vi brukar arrangera demokratiska val inom länder. Kina och Indien med ca 3 miljarder av jorden knappa 8 miljarder innevånare skulle då få ca 40% av röststyrkan.

Nästa princip är att den som betalar för röststyrka i enlighet med insatsen. Kan diskuteras om det är demokratiskt (vi brukar inte anse det annat än i aktiebolag) men tas inte hänsyn till det kan det få stora konsekvenser. De länder som bidrar mycket och som känner att de inte har kontroll över hur mycket insatsen skall vara och vart pengarna går kan lämna organisationen – och då står man där utan finansiering (lite är det ju så USA har agerat).

Slutligen, eftersom fredens upprätthållande bygger på att det finns försvarsförmåga så krävs att det även tas hänsyn till militär styrka.

Det är lätt att se att detta kommer att kräva någon form av sammanvägning av intressen och en samlad bedömning, och där är det viktigt att inte bara kräva utan även inse andras önskemål. Att spekulera på kammaren kan ju vara en rolig övning – som säkert blir fel, men kanske den gamla formen håller med GA och SC. Kan man tänka sig att i GA röstar länderna som land och för befolkning och införa en beslutsregel som kräver exempelvis 50% av länderna företrädande 50% av befolkningen för beslut.

I SC bör man nog spegla att USA och Kina är de ekonomiskt starkaste ”blocken”, EU och AU (afrikanska unionen) är nog också kandidater till att ha veto, återstår en plats som på något sätt borde spegla tillväxtkraft och intressen för Asien utom Kina. Man skulle även kunna spekulera i att ha en andra grupp ledamöter i SC från ”stora länder” som exempelvis Turkiet, Brasilien, Indonesien etc som har lite vanligare rotation till SC.

I finansieringsfrågor borde kanske en modell liknande den jag skissar på för GA kunna funka (50% av insatser och 50% av länder).

Detta är helt lösa tankar och på intet sätt förpliktigande, jag vet att detta kommer att vara oerhört svårt, vi vet ju av historien att länder ogärna släpper vunna positioner. Ett vet jag dock – varje lösning behöver ett ”bäst före datum” eftersom världen är allt annat än statisk.