Sommar innebär chansen att läsa ifatt en del av de skrifter man fåt som riksdagsledamot och som inte hinns med under året. Jag har till exempel läst en skrift som lämnats inför Public service utredningen. Utredningen är ju redan presenterad så jag avstår från att i sak kommentera innehållet, men på en del fastnade mina tankar.

Ett kapitel beskriver förtroendet för olika medier, och då bland annat uppdelat efter politisk uppfattning. Det är relativt tydligt att (SD) sympatisörer har lägre förtroende för ”etablerade” media. Det går nästa att tala om att det finns olika verklighetsuppfattningar.

En grundläggande idé för en journalist är att spegla det som sker och att speglingen skall bygga på vad som är sant och riktigt. Denna utgångspunkt, att bygga på bevisad sanning och på beprövad erfarenhet är en grundbult. Av det skälet finns det även anledning att ibland genomföra fakta-granskningar, både före publicering (vilket jag hoppas görs) men även oberoende. Eftersom det knappast kan finnas någon som motsätter sig faktabaserad information kan det inte vara grunden för de olika bilderna eller det lägre förtroendet.

Ett tankespår skulle då kunna bli i följden av ordspråket ”säg inte allt du vet, men vet allt du säger”. Allt som publiceras skall vara sant men hur blir det om det aktivt väljs bort andra sanna saker från publicering exempelvis baserat på att de motsäger en etablerad sanning. Det vill säga att sanningskravet förflyttats från saken till att bekräfta det etablerade och därmed ha ett minskat fokus på det inte etablerade.

Jag kan inte fullt ut uttala mig om så är fallet, men jag tror att en del av förtroendeklyftan har med detta att göra, och då kommer ansvaret för journalister att inte bara spegla sanningen utan – för att öka förtroendet – också vara tydliga med varför vissa sanna nyheter valts bort för publicering och på vilka grunder. Här tror jag det behövs en öppen och publik debatt.