Utanför vallokal i Gori, Georgien

De senaste veckorna har det varit val i Moldavien och Georgien samt kommande vecka fortsätter det med en andra valomgång i Moldavien samt presidentval om USA. Efter att ha varit valobservatör i såväl Moldavien som Georgien måste jag uttala en farhåga för en situation där inte debatten utan deklarationen är det avgörande politiska verktyget.

Låt mig ta Georgien som exempel. I valet, och när de träffade oss valobservatörer, argumenterade regeringspartiet Georgian Dream för att valet handlade om ”krig eller fred”, med GD vid makten och med en ”pragmatisk inställning” mot Ryssland skulle de kunna säkra freden. Oppositionen å sin sida hävdade att valet var ”ett vägval mellan EU och Ryssland”. Eftersom de allra flesta inser att om man är eftergiven mot Ryssland, och ”ger upp” hela eller delar av de ockuperade områdena Sydossetien och Abchazien, så kan man nog få fred så innebär försvar för den internationella rätten (att angreppskrig är fel) i GD:s värld ”krig”. Oppositionen vill bygga EU integration baserat på ett samhälle byggt på rättsprinciper. Problemet är att dessa åsikter aldrig brutits mot varandra i några debatter, utan att framför allt GD högljutt deklarerat sin uppfattning och att då oppositionen tvingats till liknande agerande.

Debatten som skulle kunna klargöra sakläget och förklara valet av positioner uteblev, valrörelsen och metoderna förråades och med stor sannolikhet minskade förtroendet för det demokratiska systemet. Troligen gynnar detta de partier som rör sig i auktoritär riktning.

Debatten i Georgien liknar i mycket den som förevarit inför presidentvalen i såväl Moldavien som USA. Deklarationer har ersatt debatter, enkla budskap har trumfat mer komplicerade resonemang och politiken har blivit en fråga om PR. Tyvärr kan vi se liknande tendenser även i andra länder och då ofta pådrivna av utvecklingen av sociala medier, när såg ni en nyanserad meme senast?

Under en parlamentarisk konferens hamnade jag på ett seminarium om forskning och ansvarsutkrävande. Från många deltagare (främst från ”globala syd”) framfördes att politik måste vara vetenskapsbaserad och att man borde bygga institutioner som prövar sanningshalten i påståenden som sker i debatten. Här invände jag med uppfattningen att det dels är fel att reglera om hur politik tillkommer (det är upp till avsändaren om det används vetenskap eller tärningskastning som metod att ta fram förslag) dels att åsikterna inte skall prövas av en sanningskommission utan av just debatten.

På oss som är aktiva i politiken lägger detta ett stort ansvar, att lyssna på även den ”andra sidans” åsikter, att försöka förstå deras argument och bevekelsegrunder och i en saklig debatt bemöta uppgifterna. Endast då kan debattdemokratin säkras.

Ulrik Nilsson (M)

Riksdagsledamot, Konstitutionsutskottet

(insänt som debattartikel till BT men inte publicerad där)