I dag har KU haft utfrågning av statsminister Ulf Kristersson (M) i tre olika ärenden; uppfyllandet av klimatlagen, debattartikel om svenskt medborgarskap samt fångutväxlingen och frigivandet av svenska fångar i Iran. Det senare ärendet skedde bakom lykta dörrar så det kan jag inte kommentera frågan om artikeln ger inte heller anledning till kommentarer. Om det första ärendet däremot finns en del att säga.

Klimatlagen är lite lurigt skriven eftersom den skall syfta till att minska de klimatpåverkande utsläppen och att det skall utvärderas av det klimatpolitiska rådet. Redan när lagen antogs var Lagrådet tveksamma då lagen och dess användning ger utrymme för betydande tolkning och därmed bedömningar. Lagen togs dock med en bred majoritet i Riksdagen och den är vad vi har att förhålla oss till. Det klimatpolitiska rådet har, som det stod i en tidning, ”presenterat sin årliga sågning” av regeringens klimatarbete. I fråga här var hur statsministern ser på och har tagit sitt ansvar för uppfyllandet av klimatlagens krav. Trots invändningarna ovan och då det i propositionen anges att KU kan vara en möjlig granskare av uppfyllandet så kan frågan ställas. I de praktiska delarna har dock miljö- och klimatministern en större roll att spela.

Efter att ha lyssnat på frågorna och svaren finns det en fråga som hänger kvar vid mig och som aldrig varesig ställdes eller besvarades. Eftersom utsläppen i sista hand orsakas av människor/medborgare eller företag så är det också människor och företag som kan minska eller helt ta bort utsläpp. Av hur frågorna framställdes var det helt klart så att människorna spelade mycket liten roll, de var objekt för politiken snarare än agerande subjekt. Med reduktionsplikt och med höga drivmedelspriser kan säkert utsläppen minska – och i avsaknaden av de styrmedlen så ökar utsläppen. För mig är detta en allt för statisk inställning till utveckling, min uppfattning är att all utveckling drivs av engagerade och kreativa människor självständigt eller inom företag.

Förutsättningen för en långsiktigt hållbar utveckling av klimatpåverkande utsläpp blir därför att se till att människor förblir engagerade eller i vart fall att de kan acceptera den genomförda politiken. Höga priser på drivmedel, enligt vissa orimligt höga, riskerar därför att minska acceptansen för genomförda åtgärder och kan då bli ett hot mot klimatutvecklingen. Jag antar att detta ligger som bakgrund till regeringens miljöpolitik, att agera med befolkningen snarare än mot folkviljan, talande är det därför att oppositionen inte ställde någon fråga om medborgarna inställning utan enbart om den mekaniskt framräknade utsläppsökningen.

För mig måst all politik genomföras i befolkningens intresse, med stöd av befolkningen och vara sådan att den stimulerar till nya lösningar. Lyckas det på miljöområdet så kommer på lite längre sikt klimatlagens inriktning att uppfyllas. Medborgarna är lösningen inte verktyget som skall utnyttjas