Jag har sitter med i en grupp som planerar riksdagens forskardagar och inför hösten har vi valt ”Vetenskapens betydelse för det parlamentariska beslutsfattandet” som tema. Mina tankar inför det (mitt inspel i diskussionen) redovisas nedan.

”I samband med att jag var medbjuden (från KU) till IPU:s möte i Geneve (får aldrig apostroferna rätt, så jag låter bli) deltog jag på ett möte/seminarium/diskussion om vetenskapens roll i politiken. Till min förvåning var där inte huvudfrågan hur vetenskap kan vara en del i den politiska processen utan hur man skulle kunna använda vetenskap för att avfärda (döda?) vissa politiska förslag. Jag kände mig provocerad av den frågeställningen då jag anser att det alltid, och nästan uteslutande, bör vara andra politikers uppgift att visa på dåliga förslags svaghet. Vetenskapen kan då användas för att finna argument men debatten är det avgörande. Mitt inlägg handlade därför om hur i i Sverige har arrangerad detta (lite självberöm) med tillgång till forskare och aktuell forskning (främst via RIFO), med forskarutbildades stöd i analyser (RUT) och med temadagar (vår uppgift). På så sätt ges stöd för den som vill finna argument men vetenskapen som sådan är inte ”domare”, det skall dock noteras att såväl finanspolitiska- som klimatpolitiska rådet har vissa sådana inslag.

Inför ”vårt” seminarium bör vi därför hålla isär hur det är/har varit (och där har ni nämnt ett antal förslag) och hur det bör vara. För mig innebär det att bilden av vilken roll vetenskapen har haft i olika beslut borde kompletteras av någon form av resonemang om olika modeller för hur vetenskap kan samspela med politik. Det borde finnas någon statsvetare som tittat på detta, om hen finns tror jag det vore en intressant ingång till och stimulans till en viktig diskussion.”