När jag, efter några veckor, smält och funderat kring de intryck jag fick vid OSSE-PAs sommarmöte i Porto i månadsskiftet juni-juli känner jag mig redo att sammanfatta.

50 år efter Helsingforskonferensen

Den 1 augusti 1975 undertecknades slutdokumentet från Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (CSCE), dokumentet hade utarbetats i tre steg, först ett med stats- och regeringschefers deklarationer, därefter nästan två år av diplomatisk mangling och slutligen undertecknande. Helsingforsavtalet innebar dels avslutning av andra världskriget dels inledning av en ny världsordning dels grunden för dagens OSSE (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, OSCE i engelsk förkortning).

Helsingforsavtalet bygger på tio grundläggande principer:

• Staters lika rätt till en inneboende suveränitet
• Att avstå från våldshot och användning av våld
• Gränsers okränkbarhet
• Staters territoriella integritet
• Fredlig lösning av meningsskiljaktigheter
• Icke intervention i staters interna angelägenheter
• Respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, inklusive frihet för tankar, samvete, religion eller tro
• Lika rättigheter och självbestämmande för folken
• Samarbete mellan stater
• Uppfyllande i god tro av förpliktelser mot internationell lag

Troligen var inte alla medvetna om vad avtalet skulle innebära när det skrevs under, till exempel att den ökade rörligheten och det ökade informationsutbytet skulle i förlängningen leda till murens fall, Sovjetunionens upplösande och ett antal självständiga stater. Femtio år senare träffas parlamentariker från medlemsländerna i Porto.

Avtalet är inget Smörgåsbord

För mig är de tio punkterna kopplade till varandra och de måste genomföras och efterlevas parallellt. Punkten om samarbete (pkt 9) till exempel är villkorad av att de samarbetande parterna respekterar mänskliga fri och rättigheter (pkt7). Under mötet i Porto stod det helt klart att så ser inte alla stater på det idag. En av de mest autoritära staterna, för att inte säga diktaturerna, Belarus valde att genom sina ”parlamentariker” betona att OSSE, och därmed Helsingforsprocessen, handlade om samarbete inte att man skall kritisera bristande mänskliga rättigheter. Samma person meddelade också att det i Belarus inte finns några politiska fångar, ett påstående som är minst sagt otroligt och helt utan grund. Det är lätt att se hur den auktoritäre ledaren kan gynnas av samarbete som till exempel stärker handeln och ger inkomster att samma land hade gynnats ännu mer om det skett under demokrati och mänsklig frihet är inget som bekymrar den auktoritäre ledaren, men det borde bekymra oss. När CSCE avtalet ses som ett smörgåsbord så måste det bland annat innebära att demokratierna varit allt för flata för att tydligt markera mot auktoritära stater och tendenser. Det är dags att återvända till grundvärdena för OSSE och säga att det är helheten inte smörgåsbordet som gäller

Politisk taktik trumfar värdena

Till årets sommarmöte hade jag (med benäget bistånd från Riksdagens Internationella Kansli) skrivit ett s.k. Supplementary Item (ung motion) om att OSSE-PA när en valobservation blivit genomförd borde göra en analys av resultaten och också markera ställningstagande till valet som sådant. Valobservationer genomförs i samråd med OSSEs (den diplomatiska delen) kontor ODIHR (kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter) och genom observationerna skapas underlag så att framförallt staterna kan bedöma valen. Mitt, som jag tycker enkla, förslag var nu att också OSSE-PA skulle bedöma valet. Skall vi som parlamentariker verkligen utan markering acceptera att samarbete med ”kollegor” som valts på tveksamma grunder. Jag tycker att vi borde markera genom att inte tillåta tveksamma val få genomslag i vårt arbete.

Nåväl när mitt förslag kom upp till behandling så fick jag inte stöd av en majoritet så förslaget föll, men det som jag bland annat upplevde var att valtaktik trumfade värden. Den Spanska ordförandekandidaten (har blev sedermera val) Joan Pere Pons (socialist) valde i debatten att ta avstånd från förslaget då det ”skrämde honom”. Jag kan omöjligen avgöra om det är så att socialisternas ledare i OSSE faktiskt inte vill stå bakom demokratin utan tycket att ”odemokratiska” parlamentariker är ok eller om det för honom var ett taktiskt val för att inte tappa röster inför ordförandevalet. De ”odemokratiska” parlamentarikerna har ju rösträtt än så länge och hade mitt förslag gått igenom skulle det kunna förändras över tid. Jag vet inte vilken av förklaringarna som är rätt men någonstans hoppas jag på taktikförklaringen för då finns i vart fall en begriplig logik bakom jag vill inte önska att socialisterna glider på demokratins funktion.

Skall OSSE-PA vara diplomater eller parlamentariker

En fråga som inte kom att diskuteras i plenum men som inte minst i ”min” partigrupp EPP var stor var det möte som organisationens avgående ordförande Pia Kauma (Finland och EPP) hade genomfört med företrädare för Ryska Duman i samband med IPUs möte i Uzbekistan (IPU är en annan parlamentarisk församling, brukar se sig som FNs föregångare). Kauma hade haft ett möte, ett möte som hon själv beskrev som betydelselöst då hon bara ställde sina krav och de deras. För egen del anser jag det vara omdömeslöst att ha bilaterala möte med ryssar och för mig är två frågor som borde ställas.

Pia Kauma bjöds in till ett möte och gav sin syn, men på den efterföljande frågestunden gavs inte tid till mina två frågor vilka jag därför beskriver nedan. För det första, vilket av avsikten med mötet, vad förväntades det kunna leda till och hur såg analysen ut inför mötet. Den andra frågan är vem som uppmanat Pia Kauma till mötet eller fattat beslut om att det skulle genomföras. Pia Kauma sa själv att hon tagit ett (inrikes-)politiskt pris för mötet och antydde därmed att hon offrat sig för OSSE-PA frågan blir därför viktig – vems var uppdraget?

Det kan finnas skäl att ha diplomatiska kontakter med stater man inte delar alla värden men det är då viktigt att just betona att de är diplomatiska och inte värdebaserade. En parlamentariker å andra sidan är vald utifrån ett politisk program baserat på värden som väljaren stöder och de värdena skall man rakryggat stå för. Låt diplomaterna vara diplomater och låt parlamentarikerna var just det och svara inför sina väljare.

Deklarationer och debatter

Ofrånkomligt var det förmodligen att frågan om Israel-Palestina kom upp till behandling. Det är inte mycket att säga om det, även om inget av parterna är medlemmar i OSSE-PA. Vad som är mer bekymmersamt är att debatten i stort sett uteblev och ersattes av mer eller minder (ofta mer) högljudda deklarationer. Talen var nog mer för externt bruk är för att föra sakliga samtal som kunde föra frågan närmare en lösning. En synpunkt som fördes fram var exempelvis att alla OSSE-länder borde erkänna Palestina men inte på något sätt beskrevs hur erkännandet skulle kopplas till en möjlig konfliktlösning, erkännandet handlade snarare om att markera stöd för en aparten. När argumenten lyder ”Barn dör i Gaza – erkänn Palestina” behöver det nog samtalas om och värderas lågmält och inte utropas och deklareras högljutt. Det blir inte bättre när nästa talare lika ensidigt försvarar Israels rätt att försvara sig.

Sammanfattning

• Åter till CSCE avtalets värden hela och odelbara
• Parlamentariker måste vara parlamentariker och stå för sina värden
• Diplomater för sköta diplomatin och
• Låt oss återuppliva den sakliga debatten och undanbe oss ”deklarations-debatter”