I dag för exakt 50 år sedan, den 1 augusti 1975, träffades stats- och regeringschefer i Finlandiahuset i Helsingfors och undertecknade det så kallade Helsingforsavtalet. I det enas man om tio principer för framtida samarbete och säkerhet i Europa och indirekt om hur fred skall upprätthållas. Principerna i avtalet är:

·       Staters lika rätt till en inneboende suveränitet

·       Att avstå från våldshot och användning av våld

·       Gränsers okränkbarhet

·       Staters territoriella integritet

·       Fredlig lösning av meningsskiljaktigheter

·       Icke intervention i staters interna angelägenheter

·       Respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, inklusive frihet för tankar, samvete, religion eller tro

·       Lika rättigheter och självbestämmande för folken

·       Samarbete mellan stater

·       Uppfyllande i god tro av förpliktelser mot internationell lag

Efter Helsingforsavtalet och knutet till det inleddes en period av ökade kontakter i det efter andra världskriget delade Europa, kontakter som underlättade möten mellan människor och där idéer gavs ökade möjligheter att spridas. Man skulle kunna säga att samtidigt som Helsingforsavtalet avslutade andra världskriget (första gången ”båda” sidor lovade att respektera varandra) så gav i det också inledningen till demokratisering i hela Europa och till en rättsbaserad världsordning. En 50 åring väl värd att fira, hylla och hedra.

När vi idag läser de tio principerna är det inte svårt att se att inte alla undertecknare har varit trogna avtalet. Det är enkelt att peka på Rysslands aggressioner och invasioner i Georgien, Moldavien och Ukraina och där se att det avtal generalsekreterare Brezjnev undertecknade inte hedras. Via s.k. hybridkrigföring ser vi hur stater försöker intervenera i andra staters interna angelägenheter och det är nog tryggt att påstå att inte alla stater i allt uppfyller konventioner och internationell lag.

Principerna från Helsingfors får aldrig förvandlas till ett ”smörgåsbord” där en princip kan väljas trots att andra bryts emot. När företrädare för Belarus regering efterlyser samarbete så måste det kopplas till uppfyllandet av andra krav som mänskliga rättigheter och tankefrihet, i annat fall kan samarbeten stärka en auktoritär regim och därmed försvaga säkerheten långsiktigt.

Att anklaga Ryssland eller någon annan stat för brott mot avtalet är enkelt men troligen inte tillräckligt. Avtalet kom inte till för att ha en grund för kritik utan som ett hjälpmedel att skapa just säkerhet och samarbete på den europeiska kontinenten och då är det viktigare att stå för principerna och motivera dem än att peka finger. Det är möjligt att ord inte hjälper men orden och samtalet och motiven är viktiga.

Framförallt är de viktiga för att förhindra nya brott, om fler kan ta till sig betydelsen av principerna så minskar risken för nya utbrott, men då krävs att vi offentligt i ord och handling står upp och motiverar principerna.

Processen som ledde till avtalet ger oss ytterligare lärdomar. Inledningsvis hölls ett ”högnivåmöte” i Helsingfors där stats- och regeringschefer talade (närmast deklarerade åsikter) därefter arbetade staber av diplomater under nästan två år i Genevémed att ta fram texten som sedan undertecknades. Att åsiktsutbyten och diskussioner inte deklarationer öppnar för kompromisser och samförstånd är en viktig lärdom i en tid då självklara ställningstaganden snarare än nyfiket diskuterande dominerar den offentliga debatten.

Femtio år efter Helsingforsavtalet måste vi tydligt markera mot de som inte fullföljer de principer man förbundit sig till. Samtidigt måste vi i ord och gärningar visa att principerna fortfarande står starka, att demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer alltid är att föredra framför ”den starke mannens”-logik. Slutligen måste vi betänka att det är i debatten och i brytandet av åsikter som demokratin skapas inte genom högljudda deklarationer eller etiketterande av andra parter.

Tror vi på demokrati måste vi leva den.