Politikens sämsta tid är nu, eller har just slutat, nämligen då det hålls nomineringsmöten inför kommande val. I den tiden konkurrerar man med sina normala samarbetspartners och olika positioneringar utnyttjas till att få gehör för sina preferenser. Det är inte kul men det är oundvikligt om den interna demokratin skall fungera.

2006 års nominering till Regionfullmäktige i Västra Götaland innebar att jag, som trodde att jag skulle fortsätta som list-etta till slut hamnade på plats fem (om jag minns rätt, i vart fall utom valbar plats). Jag kände mig då såväl missnöjd som övergiven, precis så som många av mina vänner kan känna det efter årets nomineringar. För mig var vägen tillbaka till att känna glädje med politiken bestående av olika delar.

Jag började med ett citat jag hört och som skulle vara av Levi Petrus. ”Du kan prova mycket och misslyckas ofta men misslyckad är Du först när Du skyller på andra”.

Där någonstans började mina tankar. Uppenbarligen hade mina insatser i regionen och som regionråd inte varit tillräckliga för förnyat förtroende, samtidigt som jag kunde konstatera att i all huvudsak hade jag agerat på det sätt som jag anser att man skall i en sådan roll. Jag hittade inte många ageranden som jag ångrade eller som jag, även med kännedom om utfallet, borde gjort annorlunda. Jag hade alltså gjort det jag ansåg jag borde, det räckte inte och ansvaret låg hos mig för att jag inte blev omvald.

Nästa steg blev så att fundera på om processen varit riktig. Jag kunde då konstatera att jag inte delade den uppfattning som lett till beslutet att jag byttes ut, men att beslutet var fattat helt i enlighet med gällande regler och stadgar. Regler vilka jag kände till och också varit med att besluta om. Med andra ord kunde jag inte heller där skylla på något illasinnat, att andra förmår att utnyttja reglerna bättre än vad jag kunde fick jag acceptera.

Slutsatsen blev alltså att jag gjort det jag kunnat, att det inte räckte och att ingen ”fuskat” med reglerna. Partiet hade fattat ett beslut som jag hade att förhålla mig till och därmed var det bara att erkänna och jobba vidare. Att jag sedan fick veta att jag hade starkt stöd (jag hade bland annat flest som ville se mig som etta) till regionen och att jag även fick starkt stöd i kommunen (jag blev KSO sedan efter ungefär ett år) gjorde naturligtvis att det gick snabbare att komma tillbaka.