Nödvändigt att följa upp biståndet

Borås Tidning 2012-08-27. Fler människor har tillgång till utbildning och hälsovård än någonsin tidigare, färre går till sängs hungriga och även om det fortfarande dör allt för många barn i späd ålder så har antalet minskat. Allt fler länder kan idag betecknas som medelinkomstländer, länder vars behov snarare är utvecklingssamarbete än bistånd, menar skribenterna.

Per Carlsson (S) skriver i BT om bistånd. Inriktningen verkar vara att man i biståndet inte ska ha fokus på uppnådda resultat. För oss moderater finns det anledning att både bredda och fördjupa debatten.

En utgångspunkt som man måste ha är att utvecklingen under de senaste 30 till 50 åren har varit mycket positiv, endast tre länder har blivit fattigare i absoluta tal sedan 1980, om man får tro UNDP:s utvecklingsrapport (FN:s organ för utveckling). Det innebär att idag har fler människor tillgång till utbildning och hälsovård än någonsin tidigare, färre går till sängs hungriga och även om det fortfarande dör allt för många barn i späd ålder så har antalet minskat.

Allt fler länder kan idag betecknas som medelinkomstländer, länder vars behov snarare är utvecklingssamarbete än bistånd. Svenskt bistånd kan idag grovt delas upp i tre typer: bistånd vid katastroftillfällen, utvecklingssamarbete och demokratibistånd. Per Carlsson (S) tar upp de två senare typerna och låt oss därför analysera dem lite djupare.

I princip kan utvecklingssamarbetet se ut på två sätt, antingen ger man staten (regimen) pengar som så kallat budgetstöd och förväntar sig då att den ordinarie statsapparaten ska garantera att pengarna används på ett bra sätt. Det har länge varit den mest politiskt förordade metoden, men det går också lätt att se att det kan leda till antingen att pengarna hamnar i någons ficka eller att resurserna används på ett sätt som inte ger utveckling.

Därför sker nu en orientering bort från budgetstöd till förmån för bilaterala och mer lokala utvecklingsprojekt. Det är dessa projekt som vi anser att det är viktigt att utvärdera så att vi verkligen fått effekt för insatserna. När projektet planeras finns det någon typ av målbeskrivning och att den uppfylls måste vi säkerställa. Allt annat vore att handskas med skattepengar oansvarigt.

Demokratibiståndet är ett stöd som idag oftast kanaliseras antingen via partianslutna organisationer som Palme-centret eller Jarl Hjalmarsonstiftelsen, eller via kommuner och landsting. Demokratibiståndet är viktigt och hjälper förhoppningsvis till att bygga de institutioner som krävs i mottagarländerna. Man bör dock vara uppmärksam på att biståndet syftar till hjälp i mottagarlandet inte till att stärka den svenska organisationen. Det borde vara dags att diskutera hur vi kan ge stöd direkt till det civila samhällets organisationer i mottagarländerna.

Ytterligare en utmaning är hur vi ska agera för att successivt växla över från bistånd till ekonomiskt samarbete i takt med att ländernas ekonomiska, demokratiska och industriella kapacitet ökar. Vi har hittills inte fört den diskussionen men framtiden visar på att förhållandena mellan jodens länder utjämnas. I samband med ett möte i Världsbanken frågade en företrädare för ett afrikanskt land: Hur ska jag kunna bli omvald om ni inte bygger den väg jag utlovat till mina väljare? Exemplet visar på en typ av bistånd vi inte vill ha, ett bistånd som används för personlig vinning hos politiker i andra länder. Därför måste vi vara tydliga med målen och följa upp resultaten.

Ulrik Nilsson (M)

Jan Ericson (M)

riksdagsledamöter från Södra Älvsborg

http://www.bt.se/debatt/nodvandigt-att-folja-upp-bistandet(3410292).gm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s