Ofta diskuteras i politiska sammanhang frågan om forskningspolitik, jag vill nu reflektera lite över förhållandet mellan politik och forskning. 

I samband med ett styrelsemöte i föreningen Rifo (riksdagsledamöter och forskare) efterlyste en person ett föredrag som får ledamöter att inse att man bör lyssna på de 99% av forskarna som stödjer uppfattningen att mänsklig påverkan är orsaken till klimatförändringarna, eller med andra ord att det finns en ”rätt” uppfattning och att den stöds av forskningen. Jag valde då att svara med en lätt ironisk kommentar när jag använde en bild som lyder ungefär: ”Politiker tenderar att använda statistik som en drucken använder en lyktstolpe, den lyser upp en begränsad del av tillvaron men är bra att hålla sig i”, min poäng var att det nog även gäller forskning.

För att bli något mer seriös, jag kan med min bakgrund och erfarenhet se tre olika intressen i kopplingen mellan forskning och politik.

1. För att ge stöd för en viss uppfattning. Det är mumma för en politiker att kunna slå fast att min uppfattning har forskningsstöd och är därmed riktig. En variant på den inställningen är när forskarsamhället efterlyser politik som följer forskningen. Jag är inte säker på att det är rätt, sen nedan.
2. Forskning används ofta för att i efterhand utvärdera vad som skett eller vilka faktorer som lett till ett visst resultat, forskning är sämre på att faktiskt beskriva vad som är rätt. Ofta kommer slutsatser med vissa reservationer/förutsättningar, ”om A, B och C är för handen då visar vår modell att då kommer D att inträffa”. Det är dock ofta en bedömningsfråga om A, B och C är realistiska och om de verkligen kommer att ske. När Sören Holmberg fick frågan av Göran Johansson i den s.k. Väststyrelsen (jag ingick) om hur Västra Götalandsregionen skulle organiseras så svarade han att han inte kunde veta, men gärna i efterhand skulle analysera och berätta vad som gick rätt respektive fel.
3. Forskning innebär ofta att en hypotes eller modell ställs upp och sedan sökas fakta för att bekräfta eller falsifiera den modellen. Olika modellagentur kan då vara mer eller mindre korrekta beroende på omständigheterna och de ger även olika resultat beroende på hur andra faktorer utvecklar sig.

Nu åter till Rifo-mötet och varför jag gör denna utvikning. Jag håller det för mycket sannolikt att mänsklig aktivitet påverkar klimatet, annat vore helt orimligt. Stör man en jämvikt så kommer den att påverkas och anpassas till de nya förhållandena. Hur jämvikten påverkar klimatet borde de olika modellerna ge olika svar på beroende på randvillkor och förutsättningar, därför blir den journalistiska bilden av påverkan ibland missvisande och kanske felaktig (”nu står vi inför X graders temperaturhöjning”). I en modell som skulle vara användbar för politiker borde även faktorer utöver de rent naturvetenskapliga tas med, eftersom det är vad politiken måste hålla sig till. Om drakoniska åtgärder leder till ökade motsättningar, och till och med väpnade konflikter mellan folk eller länder, så innebär det i sig ett stort klimathot. Auktoritära stater och krig har aldrig gynnat klimat och utveckling.

Kunde vi få till ett seminarium för att förstå forskningens begränsningar och politikens roll när det gäller att forma framtiden så vore mycket vunnit.