Med anledning av den senaste tidens kvittningsdebatt har frågan om s.k. Vildar i politiken kommit upp på agendan. Det finns i grunden ingen enkel lösning som skulle hålla juridiskt men det kan finnas anledning att resonera lite om frågan utifrån dels praktisk dels moralisk synpunkt.

Låt oss börja resonemanget med hur det svenska valsystemet är uppbyggt, i grunden är det ett partival, d.v.s. väljaren röstar på parti och partiet tilldelas mandat. Detta till skillnad mot de länder där det sker ett rent personval som i Storbritannien och USA (majoritetsval i enmansvalkretsar) eller de länder som har en kombination exempelvis Tyskland (där ett antal mandat tillsätts i majoritetsval och resten via partier. I Sverige har vi alltså partival kombinerat med möjlighet att preferensmarkera en av kandidaterna på listan (det vi kallar personval) men som i realiteten enbart välja i vilken ordning partiets kandidater skall få sin plats.

I ett partivalssystem så väljs man alltså in som resultatet av partiets valresultat och utifrån att man har partiets förtroende, man kan även förutsätta att de som arbetat för valet (kampanjat) även lagt ner sin tid baserat på att man stödjer partiets program. Det är mycket få valda personer som trovärdigt skulle kunna hävda att de hade blivit valda utan partiets stöd, på en helt egen lista/valsedel och med helt egen kampanjorganisation.

Partiet å sin sida har ofta en beslutsordning (stadgar) som skall säkerställa att partiets ställningstaganden följer en reglerad form. När man kandiderar känner man väl till såväl programmet som formerna för beslutsfattande. Ur moralisk synvinkel har man därmed, förutsatt att partiets interna demokrati fungerar som avsett, ingen anledning att hävda att min egen åsikt skall överordnas den partiet har tagit och detta gäller oberoende om vilket beslut det gäller.

Skulle man då uppfatta ett beslut så felaktigt att man inte längre kan stödja partiets linje borde det vara moraliskt riktigt att naturligtvis deklarera det men också att frånträda mandatet. Att lämna partiet utan att återlämna mandatet innebär att man överordnar sin egen uppfattning över partiets demokrati och i realiteten att man lurat alla väljare (som ju röstat primärt på ett parti) och de som aktivt arbetat och kampanjat för partiet. Moraliskt måste varje vilde kritiseras. Lämnar man ett parti och samtif´digt lämnar sitt mandat så finns ingen grund för kritik.

Lagstiftningsmässigt är det svårt att med dagens vallagar och grundlagar hindra vildar även om det som redovisats ovan finns starka moraliska argument mot vildarna. Än mer problematiskt blir det i de fall där orsaken till vilden ligger i att man på grund av förtroendeskadliga aktiviteter uteslutits eftersom det kan vara tvistigt både i sak och i granden av allvarlighet. I den delen finns också förklaringen till varför det är lagtekniskt svårt, det skulle nämligen krävas att någon instans skulle kunna plocka bort ett förtroende/mandat när så är önskvärt och då skulle man öppna för många problem. Slutligen har vi de som blivit vildar på grund av misslyckanden i nomineringsprocessen och då sökt sig en annan väg (ett annat parti).

Vad blir då slutsatsen av detta. Ja först betydelsen av att alla partier tar nomineringsarbetet seriöst och gör en noggrann analys av kandidaterna så att man kan stå bakom dem. Dels att det vore bra om alla kandidater gör en tydlig moralisk deklaration att man avser att hantera sitt förtroende så att om man inte längre kan följa partiet eller om partiet av någon anledning tappar förtroende för dig så förbinder du dig att avgå. Slutligen bör vi som väljare tänka både och och tre gånger innan vi stödjer en kandidat som en gång sviket förtroendet genom att bli vilde.