Fru talman! När vi hade utrikesdebatt för ett år sedan var vi, som många har sagt, mitt i de förändringar som har skett i den arabiska vårens spår. Vi ägnade då en hel del tid åt att fundera på vem som har haft mest eller minst ansvar för att situationen hade varit sådan den var. Vi ägnade en del tid åt att försöka fjärma oss från det gamla och närma oss det nya och kanske för lite tid åt att resonera om vad vi kunde lära av utvecklingen. Det fanns också några – och det har nämnts här i dag – som försökte lägga tid på att varna för utveckling som man inte ville se.

För mig är det nu dags att vi börjar reflektera och fundera över vad det egentligen är som har hänt. Nu är det tid att dra lärdomar.

Fru talman! Jag har i höstas haft förmånen att få besöka Egypten. I Egypten fick jag sammanträffa med ett antal företrädare för partier som skulle påbörja sitt arbete. Jag ska göra klart från början att jag inte träffade någon från Brödraskapet, utan samtliga partier var av mer sekulärt intresse.

Det var dock en intressant övning att prata med dem. De som bekände sig som stående på vänster sida i politiken var mest intresserade av att föra ungefär den diskussion som vi förde här i kammaren vid förra utrikesdebatten, alltså: Varför stödde ni Mubarak så länge? Varför hoppade ni inte av och reagerade?

De som tillerkände sig en liberal syn sade snarare: Vad har ni för erfarenheter att dela med er av? Hur löser man detta med öppenhet, demokrati och tillgänglighet?

Det var en intressant skillnad. Man hade lite olika syn när det gällde om det var framåt eller bakåt man behövde titta.

Gemensamt för båda grupperna var att de uttryckte en oro för att militärrådet inte ville släppa makten, en oro som tyvärr har infriats. Även om jag såg en uppgift i dag om att det kommer att vara presidentval i Egypten i maj är det fortfarande tveksamt vad militärrådet vill inför framtiden.

Tyvärr hade jag innan jag åkte hem från Kairo också möjlighet att på nära håll bevittna den oro som var efter den koptiska demonstrationen vid informationsdepartementet. Bilden när jag åkte därifrån var inte odelat positiv, men det var ändå intressant att ha pratat med dem som ville framåt.

Ett par veckor senare hade jag precis som Abir möjligheten att vara valövervakare i Tunisien. Ungefär som Abir säger är det väldigt lätt att ta med sig känslan av den positiva utvecklingen samtidigt som man också måste respektera deras enorma vilja att allt skulle gå rätt till – den minutiösa noggrannheten varmed valförrättarna agerade, och som vi nästan fick en känsla av gjorde det hela lite ineffektivt, var ändå slående och något väldigt positivt att ta med sig.

Fru talman! När man ser att det går så olika i Egypten och Tunisien kan man börja fundera på om det finns några likheter och skillnader. Det har jag tänkt rätt mycket på. Med risk för att eventuellt dra alltför långtgående slutsatser av en enda undersökning vill jag nämna att jag för någon vecka hade förmånen att få vara på Utrikespolitiska institutet och höra en forskare som hade jämfört hur bloggarna såg ut i Libanon och Egypten. Det var före den arabiska vårens inledning.

Man konstaterade att i de libanesiska bloggarna, både de engelskspråkiga och de arabiskspråkiga, beskrev man ungefär samma saker. I den egyptiska bloggosfären användes däremot de engelskspråkiga bloggarna för att sprida information till utlandet medan man använde de arabiskspråkiga för att mobilisera till aktioner. I de arabiskspråkiga skrev man. Nu ska vi demonstrera! I de engelska skrev man: Nu har vi demonstrerat.

Just detta att man har en gemensam kommunikation med omvärlden i alla avseenden är för mig ett tecken på att integrationen har fungerat. Klarar man av att få samma information till alla, både till dem som lyssnar på inhemska och de som lyssnar på externa medier, innebär det också att man är en integrerad del. Det är otvivelaktigt att Libanon länge har varit ett av de öppnare samhällena i den arabiska världen. Det är detta som jag tror att bloggexemplet visar.

På samma sätt har vår handel och öppenhet med Tunisien varit betydligt större än med de flesta arabländer. De flesta i Tunisien talar franska. Vi hade tidigt frihandelsavtal och tät kontakt med europeiska företag. Någonstans är det nog så att där människor kan mötas och ta del av en gemensam kultur får man också en större möjlighet till förståelse och respekt och därmed till demokrati.

Detta är för mig kanske den viktigaste lärdomen av den arabiska våren. Vi kan diskutera om man stöder en regim för länge eller för kort tid, men vi kan aldrig komma ifrån att där vi ger människor och idéer möjlighet att mötas – där vi har ett gemensamt språk och en kommunikation – växer också de mänskliga egenskaperna frihet, respekt, mänskliga rättigheter och demokrati.