Den 11 september (9/11) genomfördes i Stockholm i FOIs regi ett seminarium om relationen mellan USA och Kina när det gäller ledarskapet i Asien. Utgångspunkten var den självklara, när 1,3 miljarder kineser får det bättre så förskjuts maktbalansen både ekonomiskt och industriellt, i förlängningen även strategiskt. Den dag kineserna har hälften av amerikanernas levnadsstandard så är de kinesiska resurserna grovt räknat dubbelt så stora som de amerikanska. Forskarna pekade på detta, de problem det kan ge upphov till och framförallt vilka vägar som kan anas framåt.

Om jag förstod rätt – och utan att bli alarmistisk så kan det antingen bli smärtsamt och svårt (en ”makt-delning” mellan USA och Kina som vi inte vet hur den kan se ut) eller så blir det en katastrof (en öppen konflikt USA Kina med militära och kanske nukleära medel). När detta får sjunka in en stund så kommer det gamla citatet att militärstrateger aldrig utkämpar det nya kriget utan alltid det förra en gång till för mitt sinne. Frågan är då om det finns en annan lösning än den som nämnts på seminariet och jag tror det.

Utgångspunkten är att vi här behandlar en konflikt mellan två olika politiska system, ett öppet demokratiskt och ett partilett auktoritärt. Om vi inledningsvis jämför systemen idag så är det naturligtvis så att den kinesiska sidan agerar mycket samordnat och synkroniserat eftersom ekonomi, politik, handel och näringsliv står helt under partiets kontroll. Om en affärsman kommer från Kina till väst för att göra affärer kan vi utgå från att det sker med partiets goda vilja. Den amerikanska sidan är mer disparat och kan innefatta allt från signaler från Vita Huset och Pentagon till enskilda utbytesstudenter eller turister som har något önskemål. Den affärsman som ser en god affärsidé behöver inte ha regimens tillstånd och kan handla helt oberoende av regimens önskemål. Redan här förändras bilden från att ha varit USA mot Kina som stater till att bli Kina versus en mängd amerikanska företag, personer och turister samt en stat.

Nästa fråga blir då hur Kina kommer att se ut, att USA är en demokrati och därmed agerar med mångfald det vet vi. Handel, utbyte och relationer kräver att båda parter kan kommunicera med varandra. När Ipad:en produceras i Kina så ger den upphov till kontakter mellan konstruktörer, försäljare, programvaruutvecklare, distributörer etc, etc och fabriken i Kina med sina anställda. När allt fler har kontakter och också skaffar sig resurser att kommunicera är frågan om det kommer att gå att upprätthålla enigheten i Kina, om det går att behålla partiets ledande roll.

Det förs ofta fram att det finns en stark nationalism i Kina och att den i så fall skulle kunna ersätta partiet som kitt och att agerandet fortfarande skulle bli samordnat. Andra länder som har haft starka nationalistiska strömningar har alltid tagit sig ur dem när öppenhet har varit alternativet och frågan är om det inte är troligare att Kinas nationalism kommer att få ge vika inför handel och informationsutbyte

I den drömvärld skulle vi ha en värld där alla länder kännetecknas av demokrati, mänskliga rättigheter och rättsäkerhet, där staterna skyddar medborgarnas intressen så att medborgarna kan växa och utvecklas så att starka medborgare kan förenas oberoende av gränser. I en sådan värld är det onödigt att tala om vem (vilket land) som har ledarskapet, som människa kan jag lita på staten var den än är och vad den än heter.

Vi har inte uppnått den utopin men frågan blir naturligtvis om Kina, och utvecklingen i Asien kommer att gå den vägen. En väg som i så fall mycket påminner om den som Europa genomgått efter andra världskriget. Vi tenderar att glömma bort de visioner som styrde utvecklingen, man faktum är att EU tar steg mot ett gemensamt område där vi skall kunna lita på att alla har samma rättigheter och därmed också möjligheter att utvecklas.

Mitt scenario för relationen Kina-USA blir därför att länderna, befolkningen och näringsliven mer och mer flätas samman (ta ex det amerikanska budgetunderskottet som finansieras av kinesiska pengar), att önskemål om ökad frihet och rörlighet hos kinas befolkning kommer till uttryck i en fredlig förändring och att därmed en EU-lik utveckling kan ta vid i Kina.

Jag vet inte om jag får rätt, det kan lika gärna vara domedagsprofetian från seminariet som stämmer, men det känns ändå viktigt att lyfta fram alternativ till den bilden.

Ulrik Nilsson