Kärnkraft – myt och realitet

När man sitter ned och för ett seriöst samtal om energifrågor i allmänhet och kärnkraft i synnerhet slås man av debattens vidd. I hög grad beror detta på dels det höga känslomässiga argumentet dels på energifrågans betydelse för såväl ekonomi som för säkerhetspolitiken. Att skilja mellan myter och fakta blir därför extra viktigt.

Reflektioner efter ett besök på Ringhals.

Klart är att idag står kärnenergin för ungefär hälften av vår elförsörjning, något som är svårt att på kort tid ersätta annat än med fossila energiformer, tillyttermeravisso ligger kärnkraftverken lokaliserade i den del av landet som har hög elförbrukning vilket miskar överföringskostnader. På senare tid har just de kostnaderna, och kostnaderna för att öka kapaciteten, diskuterats. Korta vägar ger lägre kostnader och större leveranssäkerhet.

Skulle Sverige välja bort kärnkraften så måste den energin ersättas. Det enda realistiska alternativen är antingen utbygd vattenkraft (orörda älvar) eller med kondensteknik från kol, olja eller naturgas. Alternativa energiformer är inte redo att nu bära en så stor del av energibalansen som krävs om kärnkraften tas bort. När det gäller älvarna så kostar det naturvärden. Med fossilteknik så ökar utsläppen av koldioxid och priserna på gas, kol och olja ökar vilket försvårar för utvecklingsländerna att utveckla sitt näringsliv.

Att kärnkraftens inte innebär någon skillnad i vår energiförsörjning är myt nr 1.

Det svenska kärnkraftsprogrammet byggdes under 1970- och 80-talen. I bland anges det som argument att reaktorerna nu är ”gamla och dåliga”, när det gäller säkerhet så har de konstant uppdaterats till aktuell standard så idag är de minst lika säkra som när folket sa sitt den 23 mars 1980 (min 17 års dag, exakt ett år från rösträtt!). Säkerheten är up-to-date men skulle vio bygga nytt idag så har effektivitet och effektutvecklats så att vi på samma mängd uran kan få mer el. En utväxling av verken krävs inte av säkerhetsskäl men nya verk ger mer el. Argumentet att de är utslitna och därmed osäkra är myt nr 2.

Slutligen, den fysiska säkerheten. Greenpeace genomförde en mediaaktion mot Ringhals förra veckan. De kallade den för ett stresstest men egentligen var det inte frågan om någon seriös säkerhetskoll (kunde tillfört relevant kunskap) snarare en aktion som uppmanade journalister att med ”krigsrubriker” basunera ut Greenpeace’s budskap. Kärnkraftverket är skyddat, hur vet jag inte, men det funkar ungefär som när jag larmar mitt hem. Utanför huset har jag en gård där jag markerar att det är mitt område, på samma sätt finns runt kraftverket ett inhägnat område kallat ”Industriområdet”. Industriområdet utgör ungefär 2/3 av de 100 ha som är Ringhals yta. In dit tog sig Greenpeace, och där låg man på ett tak och tryckte. Det har i media anförts att ringhals inte fångade dem förän efter lång tid, så kan det vara men ansvaret att beivra brott, även olaga intrång, ligger på Polisen, Ringhals skall inte ingripa.

Myt nr 3 får därför bli att Greenpeace visat på säkerhetsbrister – det har man inte men man har visat att journalister okritiskt följer deras minsta aktion.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s