Ett land tre gånger så stort som Sverige, med en tredjedel så många innevånare, kallt och torrt kimat. Inklämt mellar Ryussland (som man bröt sig loss från för drygt 20 år sedan) och Kina och med betydande minneraltillgångar sådant är Mongoliet. Givet förutsättningarna, det Sovjetiska arvet och trycket från stora och mäktiga grannar kan man inte annat än beundra den demokratiska utvecklingen. På 20 år har man gått från Sovjetstat till en fungerande och dynamisk demokrati, ekonomin växer snabbast i världen med en tillväxt på 17% (jag fick inte helt klart för mig hur den räknades) och utbildningsnivån har hjöts avsevärt. En fraMGÅNGSSAGA.

Mongoliets president besöker i dagarna Stockholm och Talmannen höll igår kväll en middag för presidenten och medlemmar ur hans följe. Om faktan ovan imponerar så blir det än mer imponerande när man lyssnar till presidenten som under middagen visade stor insikt i både möjligheterna men också farorna för Mongoliet. Hela ekonomin beror av gruvnäringen och är det goda priser, som det har varit, blir det goda statsinkomster. I dåliga tider kan inkomsterna sjunka fort, därför accepterar man inte att göra slut på alla pengar direkt (vilket ofta brukar vara fallet i länder där befolkningen har låg inkomst och där naturresursinkomster strömmar in) utan istället byggs utjämningsfonder upp (jfr den norska oljefonden) för att ge stabila förutsättningar.

Situationen att ligga inklämd mellan två stormakter, ekonomiskt och militärt, som är tveksamma eller obefintliga demokratier gör naturligtvis även säkerhetspolitiken komplicerad, men även här visade man på en imponerande mognad.

Efter att ha pratat med presidenten Mr Tsakhiagiin Elbegdorj och ambassadören Mr B Enkhmandakh så tror jag att Mongoliet har en god framtid. De är på rätt väg