Riksdagsdebatt om PA-UfM

I går debatterade kammaren årsrapporten från den svenska delegationen i den Parlamentariska församlingen till Unionen för Medelhavsområdet (PA-UfM). Bifogar mitt inlägg samt de repliker jag fick (för den nördige att läsa!):

Anf. 37 ULRIK NILSSON (M):

Herr talman! Vi diskuterar nu PA-UfM, denna hopplösa förkortning för ett viktigt område, nämligen en arena för samtal mellan parlamenten i Europa och i Medelhavsområdet. Det är en arena för utbyte av åsikter både om utvecklingen och om de tankar som vi står för. Det är naturligtvis en arena för diskussion om organisationens innehåll, hur man arbetar med praktiska frågor i organisationen, men också en arena för att driva på nya projekt.

Herr talman! Jag tänker i dag fokusera på några reflektioner över vad det här arbetet har givit mig och några av de kunskaper som jag tar med mig från de möten vi har haft. Vi kan möjligen göra lite olika värderingar, men jag tror ändå att det är just som kunskaps- och kontaktskapande arena som PA-UfM spelar sin absolut största roll.

För drygt ett år sedan fokuserade vi mycket på den arabiska våren. Naturligtvis började vi här i Sverige ganska snart att se den ur ett svenskt perspektiv. Vi hade diskussioner om vem som var mest nära de gamla regimerna eller vem som var först med att säga att vi inte ville samarbeta med dem.

Herr talman! Efterklokhet är en exakt vetenskap, och det är klart att i det läget är det lätt att säga att så här borde vi ha gjort. Det är väsentligt svårare att förutse när det går framåt.

När vi nu har kommit en bit fram, när vi har sett det som inträffat i Tunisien, Egypten och Libyen och det står och brinner i Syrien och så vidare, är vi möjligen mer hjälpta av att vi analyserar de drivkrafter som har fört fram förändringen i Nordafrika. När man gör det tror jag att man kan säga att handel, informationsteknik och kontakter har spelat en betydande roll. Se bara på bloggar, twitter och andra sociala nätverks betydelse för utvecklingen! Men naturligtvis har arbetslöshet, hopplöshet och bristen på möjligheter i de gamla regimerna spelat en roll.

Alltihop kokar kanske ned till grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi, som egentligen är utbildad ingenjör och som inför hopplösheten att inte få jobb fattar ett drastiskt beslut och då får många följare i de sociala medierna som känner igen sig i rollen. Har man skaffat en utbildning och försökt driva på utvecklingen och inte känner att samhället svarar mot önskemålen måste man göra någonting, antingen i hopplöshet eller möjligen – och så blev det också så småningom för de andra – i framtidsanda.

Men, herr talman, vad vi bör göra är att i det inrikespolitiska sammanhanget fundera på vad vi kan lära oss av det här. Hur kan vi öka kunskaperna om de här processerna och dra slutsatser om vad vi ska göra? Vi måste ju snarare än att gå bakåt och ägna oss åt efterklokhet ägna oss åt att diskutera framåt, vad vi gör nu, hur vi kommer vidare och hur vi för våra saker vidare. Då behövs denna arena.

Herr talman! Min andra reflektion gäller islamism. När de stod där på Bushibaavenyn i Tunis eller på Tahrirtorget i Kairo var alla enade mot ett mål, men relativt snart ser man att det inte är givet att min fiendes fiende är min vän. Det är naturligtvis så att när man väl har lyckats med detta kortsiktiga mål, att tippa en regim över ända, spänner sig ett nytt politiskt spektrum. Vi trodde väl inte att människor var annorlunda i de här länderna än vad de är i våra länder, och eftersom vi har ett politiskt spektrum borde vi också förvänta oss att de skulle ha det.

Tyvärr tenderar vi väldigt snabbt att sätta inhemska etiketter på denna politiska spännvidd. De som tydligast har framträtt visade sig vara vad vi kallar islamister. Men islamister är inte en enhetlig grupp. Där finns alltifrån moderata – då menar jag inte i den svenska meningen utan mer balanserade, medelmåttiga – islamister som önskar hitta nya vägar för att gå vidare och kan ha en tro men ändå ett sekulärt samhälle, hela vägen till andra stater stödda av selafisterna och wahhabiterna som är väldigt radikalt och islamistiskt inriktade.

Vi måste se hela denna spännvidd. Vi måste kritisera dem som gör fel. Vi måste stödja de krafter som vi tycker för åt rätt håll. Men vi kan aldrig acceptera att extremisterna på den ena sidan ger stöd åt extremisterna på den andra sidan. När en usel film produceras i USA är det aldrig accepterat. Det blir en ursäkt för en attack mot konsulat i Libyen. Å andra sidan måste vi också hålla rent här internt mellan dessa grupper.

Vi vet vad som kan hända när en liten välutbildad, välorganiserad och resursstark grupp tar över en revolution. Det hände 1917 i Ryssland, och det kostade östra Europa 70 år av utveckling. Låt inte detta inträffa i den arabiska världen nu!

Därför tror jag som så många bedömare, och som en bedömare vi träffade när vi var på besök i Barcelona, att en av de viktigaste frågorna just nu är hur väl den så kallade islamistiska gruppen förmår att hålla rent mot de radikala extrema selafisterna. Om uttrycket tillåts, herr talman, skulle man kunna säga att den stora utmaningen i arabvärlden just nu är att skaka lössen ur den gröna fanan – den röda fanan sades det en gång i tiden när det var strider här i våra länder.

Därför var det både glädjande och oroande att tala med de unga egyptier som hälsade på mig för en och en halv månad sedan. De sade: That film is no big deal for ordinary egyptians. Det finns väl ingen som bryr sig om en usel film i USA. Vi vill ha utveckling, vi vill ha demokrati, vi vill ha mänskliga rättigheter och vi vill flytta fram positionerna mot ett civiliserat samhälle. Det är en liten grupp som utnyttjar filmen.

Det är glädjande att de markerade att det finns en balanserad syn. Det är naturligtvis oroande att de inte ser faran i att extremisterna utnyttjar den typen av handtag, ivrigt påhejade av extremister på vår sida av världen som pekar på islamister som det stora hotet. Så, herr talman, erfarenheter och lärdomar kommer att göra oss starkare.

Min tredje reflektion gäller organisationen som sådan. Unionen för Medelhavsområdet är ett samarbete mellan stater, ett diplomatiskt initiativ som i första hand ägnar sig åt att egentligen försöka selektera fram lämpliga samarbetsprojekt. Man har ett ganska begränsat mandat. Man får arbeta inom sex områden. Vi kan tycka att det är alldeles för begränsat, för mycket av det som vi vill åstadkomma ligger inte i de här mandaten. Till exempel kan det bara handla om konkreta projekt. Vi kan inte diskutera institutionsbyggen, enligt den överenskommelse som finns. Det är klart att vi skulle vilja gå vidare.

PA-UfM, den parlamentariska delen, är mötesplatsen för alla parlamentariker. Både Israel och Palestina är med. Egentligen är hela gänget där, och vi kan prata politiker till politiker om utvecklingen. Det innebär naturligtvis att våra möten ibland blir lätt barocka. De börjar med ett antal deklarationer av karaktären att det som måste ske är att man löser Israel–Palestina-konflikten, för innan dess blir det ingen utveckling. När man har hållit på med det en stund tar någon upp Cypern och Turkiet, och när vi har hållit på med det kommer någon med ytterligare något område. När alla sedan har gjort sina inrikespolitiskt färgade deklarationer kan vi börja föra lite mer konkreta resonemang om utvecklingen i området.

Jag tror ändå att det är viktigt att vi har den här arenan för att göra de här deklarationerna, därför att någonstans där börjar det. Positionerna förändras mellan mötena, inte under mötena.

Så sent som i måndags var jag utanför Ankara på ett möte i den ekonomiska kommittén. Det är alldeles påtagligt att man mer och mer börjar se att det nu inte bara handlar om att kräva finansiering; det handlar också om att diskutera institutionsbygganden och hur man skapar investeringsklimat i de egna länderna.

Jag tror att det är för att treenigheten, att vi ska arbeta med hur man utvecklar infrastrukturen och tillgångssidan tillsammans med institutionerna och tillsammans för att stärka individerna, är nyckeln för att komma till en lösning och utveckling i detta område.

Herr talman! Vi träffade generalsekreteraren för Unionen för Medelhavet som var en karriärdiplomat från Marocko. Han var tydlig med att det var jobbigt att ha ett så begränsat mandat. Han sade dock att den enda framkomliga vägen om alla ska vara med på vagnen är att vi tänjer gränsen lite steg för steg och närmast gränsen, det vill säga tar nästa naturliga steg och nästa naturliga steg. Jobbar man med utbildning kan man tala om kvinnors rättigheter. Talar man om kvinnors rättigheter kan man lägga in det mot institutioner och mot de saker vi vill åstadkomma.

Herr talman! Arabvärlden är en del av vårt grannskap. Vi måste engagera oss. Vi har saker att tillföra. Vi måste stå upp för våra värden, och vi måste vara med i denna process. PA-UfM är en del av det och Unionen för Medelhavet är en del i det. Mest av allt är det ett sätt för oss att sprida demokrati till fler länder.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utrikesutskottets förslag.

(Applåder)

Anf. 38 JOHNNY SKALIN (SD) replik:

Herr talman! Jag lyssnade tidigare till Moderaternas Christian Holm under debatten om Kroatiens anslutning till EU. Nu har jag lyssnat på Ulrik Nilsson som anfört Moderaternas syn på Medelhavsunionen. Jag tror att båda är samstämmiga, och något annat hade väl förvånat vem som helst i denna kammare.

Alla talar om ett fredsprojekt och om mångfald, öppenhet och demokrati. Dessa goda värden står givetvis också Sverigedemokraterna bakom, men vi delar inte synen på hur man når fram till det.

Moderaternas syn är att vi ska stärka samarbetet med Medelhavsunionen. Det är något som utrikesministern har talat om i kammaren. Nu talar Ulrik Nilsson också om det, fast i lite andra ordalag.

Jag skulle vilja få ett och annat klargjort. Hur ser Ulrik Nilsson på de fyra friheterna som utrikesministern tidigare har talat om att man vill införa för dessa länder i Medelhavsunionen? Jag tänker främst på de Nordafrikanska länderna och Mellanöstern. Står Moderaterna fortfarande fast vid att man vill införa de fyra friheterna och knyta dessa länder ännu närmare till EU? Är det vad man menar när man talar om att tänja gränserna steg för steg eller hur ska man tolka det? På vilket sätt innebär i så fall närmandet av dessa Medelhavsländer en spridning av demokratin?

Anf. 39 ULRIK NILSSON (M) replik:

Herr talman! Öppenhet är svårt. I kammaren har jag två gånger citerat min morfar som lärde mig att om jag knyter min näve riskerar jag aldrig att tappa något ur den, men jag får heller aldrig något nytt i den.

Med andra ord: Sluter jag mig om mig själv och inte vågar öppna mig utåt, ta in nya intryck och släppa till de fyra friheterna kan jag möjligen sluta mig kring det jag har, men jag vinner inget nytt och inget av den skönhet och styrka som finns i att samarbeta med andra människor.

Här skiljer vi oss åt alldeles påtagligt. Vi moderater vill vara en del i en växande värld. Vi moderater vill ha kontakter. Vi moderater vill få intryck. Vi moderater vill samspela med andra länder. Det står utrikesministern för, och det står jag för.

För bara några timmar sedan träffade vi i utrikesutskottet Kroatiens talman som var här med anledning av det betänkande som diskuterades tidigare i dag. Han var tydlig med att de förväntningar som Kroatien har på ett medlemskap i EU är just att få dela den mycket starka värdegrund som ligger i demokrati, mänskliga rättigheter och rättssamhälle och att också få vara en del i de samarbeten, de marknader och den handel som gör länderna starkare.

Man delar våra värden, och vi tror att våra värden är så starka så att om vi bjuder in arabvärlden kommer den på sikt att ta till sig dessa värden. Därför sprider vi demokrati på detta sätt. Därför säger vi nej till slutenhet och ja till öppenhet.

Anf. 40 JOHNNY SKALIN (SD) replik:

Herr talman! Det är ingen i kammaren som talar om att vi ska sluta oss själva. Det är något som vi påprackas som försvar för den oförsvarliga hållning regeringen har i dessa frågor.

På vilket sätt stärker vi demokratin genom att ta in ännu fler länder till Europa från Nordafrika och Mellanöstern? I vissa fall har vi fortfarande möjlighet att lägga in veto, men i andra fall kan en majoritet av EU-länder köra över andra länder. Det innebär att vi sätter demokratin ur spel. De värden man lyfter fram här och som vi ska värna är precis de värden som kommer att raseras.

Demokrati bygger på att folket har makten i respektive nation. Så ser jag på saken. Demokrati för Moderaterna, regeringen och de flesta partierna i riksdagen går ut på något helt annat. Det går ut på en teknokratisk eller federalistisk dröm. EU-ministern talar om att vara för att federalisera Europa. Man är för att flytta makten från Sverige till Europa. Nu vill man också väva in Nordafrika och Mellanöstern. Så tolkar jag det när man säger att man vill närma sig dessa länder ytterligare.

Så här har EU-samarbetet sett ut ända från början. Man har tagit steg för steg, precis som Ulrik Nilsson talade om.

Jag tackar för redogörelsen och för att regeringen åtminstone är renhårig och erkänner detta. Jag beklagar dock att det ser ut på det här sättet, för jag tror på att folket i Sverige ska bestämma över Sverige och inte andra nationers folk.

Anf. 41 ULRIK NILSSON (M) replik:

Herr talman! Demokrati bygger på starka människor och starka medborgare som har insikter och information och också kontakter på andra ställen och därigenom kan sätta sig själva i relation till världen. Just därför är öppenhet så viktigt för demokratiutvecklingen.

Johnny Skalin ger uttryck för ett underligt perspektiv i debatten när han undrar hur vi stärker demokratin genom att ge fler människor tillgång till demokrati. Han säger det inte så utan antyder att demokratin i EU skulle försämras om vi tar in fler medlemmar.

För mig kan demokrati aldrig vara något som vi kan ha och det andra något som de andra får hålla på med. Ett demokratiskt samhälle välkomnar alltid människor med olika åsikter och välkomnar alltid debatt och diskussion. Det är, Johnny Skalin, ingen oförsvarlig hållning utan den enda rimliga hållningen att vi måste öppna oss för demokrati, intryck och synpunkter från olika länder. Det handlar inte om ekonomi och pengar, utan det handlar om människovärde och levnadsbetingelser långsiktigt.

Jag hör till dem som tror att framtiden tillhör rörligheten, kulturmötena och kontakten. Då kan man inte huka bakom en EU-gräns och säga att vi måste få mer inflytande här i Sverige och mer inflytande där. Nej, det är bara genom att möta andra åsikter som man stärker demokratin. Låt oss därför ta dessa steg tillsammans.

Jag vet att Johnny Skalin inte önskar göra riktigt detsamma, men det får stå för honom.

(Applåder)

 

Texten är tagen från riksdagens snabbprotokoll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s