Riksdagens debatt om ”MENA-betänkandet” UU 8

Här kommer mitt inlägg med repliker (så som det framgår av riksdagens snabbprotokoll):

 

Anf. 111 ULRIK NILSSON (M):

Herr talman! Det är lätt att säga att jag skulle ha velat vara där. Jag skulle ha velat vara med de där dagarna på Tahrirtorget eller på Bourguibaavenyn. Jag skulle ha velat vara med där och känt stämningen, förhoppningarna och framtidstron – det som vägledde och satte i gång en förändring i Nordafrika och i Mellanöstern. Det är en förändring vars resultat vi inte kan se än, men som med säkerhet kommer att bli ihågkommen som en förändring som sätter ett avtryck för framtiden.
Jag tror att man kan konstatera att i det läge vi är nu har en del av de förhoppningar som fanns på torgen inte infriats. Andra har infriats. Jag tror också att många har insett att det inte är nödvändigt att min fiendes fiende automatiskt är min vän. Det finns schatteringar och spännvidd även bland dem som skuldra vid skuldra den ena dagen kan stå upp för en princip för att den andra dagen hamna i nya motsättningar, gamla motsättningar och kanske just i den spänst och debatt som för samhället vidare. Men naturligtvis är det i grunden en situation som är väsentligt bättre i dag när man via demokratiska system har möjlighet att påverka.
Jag tror att denna bild av processer som pågår är nödvändig att ha som bakgrund när vi i dag diskuterar det vackra rosa betänkandet betitlat Mellanöstern och Nordafrika, som i grunden tekniskt sett är besvarandet av ett stort antal riksdagsmotioner men som i djupare mening naturligtvis handlar om ställningstagandet till hela frågan gällande Mellanöstern.
I betänkandet kan vi läsa in regionens utveckling. Vi kan börja fundera på hur vi följer den, hur vi följer upp den, hur vi deltar, hur vi analyserar och hur vi värderar olika saker. Egentligen tycker jag kanske att det är det mest spännande att se hur positionerna förändras och flyttas fram i betänkandet.
Det är naturligtvis också ett stort antal sakfrågor som döms av i ett sådant här betänkande. Kanske är det redan alldeles uppenbart att det i denna debatt kommer att vara ett väsentligt fokus på vad vi med ett samlingsbegrepp kan kalla för erkännandefrågor. Det verkar vara där som kraften läggs.
När det gäller erkännanden har jag först av allt ett litet bekymmer, och det är det språkliga. När jag erkänner någonting säger min ordbok som det första att det är kopplat till en skuld. Man erkänner en skuld. Nu har vi inte riktigt erkännandefrågan om folkmord uppe, men om jag stod och erkände folkmord här borde jag rimligen buras in snarare än att fortsätta att föra debatten i riksdagens kammare. Det är någonstans där begreppet ligger.
Men här är det kanske inte språkliga distinktioner vi ska ägna oss åt, utan snarare det som ligger bakom. Det finns en tradition av att regeringen kan erkänna stater. Då sätts tre kriterier upp: Det ska finnas ett väldefinierat område. Det ska finnas ett folk – en befolkning som är knuten till området. Det ska finnas en fungerande statsmakt. När detta är uppfyllt säger regeringen att den kan erkänna stater.
Man kan, och har så gjort från tid till annan, komplettera dessa erkännandekriterier med kriterier av karaktären: Kan detta påverka och förändra en process? Är detta av andra skäl lämpligt att göra? När vi gör ett erkännande är det någonstans ändå en bedömning av att det finns en fungerande enighet och en sannolikhet för att det kan fortsätta så.
Vi har också den andra typen av erkännande, som jag började att tala lite grann om. Där handlar det ibland om att deklarera vad som har hänt i historien. Jag tror att det är viktigt att vi prövar det som har hänt mot de lagar som finns. Det är så systemet är uppbyggt. Men det innebär också att vi hela tiden måste vara öppna i analysen och säkerställa vad som har skett och vad vi vet om vad som har hänt.
Herr talman! Komna så långt kanske vi ska fundera lite grann på vem det nu är som har ansvaret att göra erkännandena. Om man studerar litteratur ser man att den gärna talar om maktdelning. Den säger att vi ska ha en lagstiftande makt. Det är riksdagens funktion i Sverige. Det är makt som talar om att från och med denna dag och framåt gäller de regler som vi har bestämt, det vill säga ett framåtsyftande beslut om vad som ska gälla. Vi har en exekutiv, utförande, makt. Det är regeringen som tar ställning till de dagsaktuella bedömningarna och det dagsaktuella agerandet. Vi har domstolar som i huvudsak efter det att någonting har inträffat prövar det mot lagen.
Det är viktigt att vi har ordning på det här och att vi gör rätt saker på rätt ställe. Om vi inte gör det kan inte väljarna utkräva ansvar. Om vi inte gör det luddar vi till begreppen och gör det hela omöjligt att hantera.
Jag har hört kritik riktas mot maktdelningen i Sverige. Det har handlat om att statsministern måste ha stöd i parlamentet. Då väver man lite grann samman den lagstiftande och den exekutiva makten. Det har också handlat om hur domare utses. Men jag tror att vi aldrig tidigare har kommit i ett läge där det så uppenbart kan beskrivas så att vi försöker göra varandras arbete och att riksdagen försöker göra regeringens jobb. Då, om någon gång, rör vi till begreppen. Då, om någon gång, startar vi oreda. Därför tycker jag att man ska tänka sig mycket noga för innan man gör avsteg från denna ganska grundläggande och generella princip.
Jag ska säga några ord om de erkännandefrågor som vi har på bordet av olika skäl i dag. Den första är Palestina. Låt det vara väldigt tydligt att vad vi i Alliansen i grunden vill ha är en tvåstatslösning – en tvåstatslösning som bygger på fred och samförstånd och som i det långa loppet bygger på samexistens mellan ett Palestina och ett Israel. Låt det vara väldigt tydligt att vi då också uttalar kritik mot båda sidor – både i de fall som den palestinska sidan inte klarar av att hindra angrepp från palestinskt område mot Israel och när det handlar om de oproportionerliga överträdelser som ibland sker från israelisk sida gentemot Palestina.
Jag tror inte att någon kan tycka att konflikten är speciellt upplyftande eller rolig. Men låt det göras klart att vi tror att det är i denna konflikt och hur vi kan medverka till lösningar av den som vårt stora engagemang ska ligga snarare än att vi ska diskutera om vi ska sätta en stämpel med erkännande på den ena eller den andra staten. Det är inte alldeles enkelt, och det är inte alldeles glasklart. Men vad som är glasklart är att vi måste verka för fred och för samförstånd i området. Vi är inte säkra på att det gynnas.
Dessutom – om vi nu inte är säkra på vad som gynnar freden – tycker vi att det är rimligt att vi håller fast vid den konstitutionella grunden: Det är regeringen, och inte riksdagen, som uttalar sig i erkännandefrågorna.
Om vi går till det som heter Sahariska arabiska demokratiska republiken eller Västsahara är det uppenbarligen så att socialdemokrater, sverigedemokrater, miljöpartister och vänsterpartister har bestämt sig för vad de vill göra. Oaktat de kriterier som finns och oaktat att detta inte är riksdagens uppgift är det nu dags att i något slags revolutionsromantik göra ett ställningstagande och ta ställning för ett erkännande.
Man kan ställa sig några frågor. Det finns ett område som är rätt väldefinierat. Det är det som Marocko har ockuperat. Är det helt givet att det finns en befolkning? Delar av Polisario sitter i Algeriet och inte i detta område i dag. Samtidigt ansöker man om att få möjligheten att företräda det. Man kan fundera på om det går att utöva någon sorts statsfunktioner i dag. Jag tror att också detta är svårt att säga.
Återigen: Detta är regeringens uppdrag. Men det är klart att om vi skulle analysera det hela är det svårt att se att de grundläggande kriterierna är uppfyllda. Frågan är: Finns det någon sorts politisk implikation i detta? Skulle man kunna underlätta? Jag tror tyvärr inte det. Sverige skulle bli ganska ensamt.
FN har länge ställt krav på det här och sagt att vi måste få en utveckling med en rättvis folkomröstning. Jag tycker att det är en bra utgångspunkt. Det är en hedervärd hållning att säga att vi måste rikta kritik mot båda håll. Vi måste lösa det här via en folkomröstning. Vi måste lösa det här på ett civiliserat sätt.
När vi nu säger att vi är tveksamma till erkännandet av Västsahara tycker jag att det är viktigt att också säga att Marocko inte är utan skuld. De måste tvingas att medverka till att en folkomröstning sker på riktiga och rättvisa grunder.
Sedan har vi en annan erkännandefråga, och den gäller angreppet med kemiska stridsmedel i Anfalkampanjen. Här vill jag gärna rikta ett tack till den andra sidan i politiken för ett konstruktivt samarbete där vi kunde skriva oss samman och konstatera att de som har att bedöma detta, domstolar, forskare och debatten i det civila samhället, entydigt pekar på att det var ett folkmord. Det är en bedömning som vi delar, men det är inte ett beslut som riksdagen ska fatta. Det är inte ett beslut som fattas av några andra än de som har säkerställt vad det hela handlade om. Tack för ett konstruktivt samarbete i den frågan!
Herr talman! Jag inledde mitt anförande med att säga att jag hade velat vara på några torg. Jag tror att jag vill tillbaka till de där torgen därför att den här debatten tenderar att bli en fråga där vi avverkar träd i stället för att se skog. Jag tror att det finns en skog som är betydligt viktigare att se och lyfta frågan kring.
Det vi nu ser är naturligtvis någon sorts kamp mellan reformister och revolutionärer på den islamiska sidan. Det går att jämföra med som hände 1917 i Ryssland där fel – om jag får göra en värdering – sida tog över revolutionen och därmed fördröjde utvecklingen i stora delar av Europa med 70 år. Därför är det nu viktigt att vi engagerar oss och på allvar funderar på vad vi ser på Tahrirtorget i dag och säger: Hur ska vi förhålla oss till detta?
Det är viktigt att alla vi demokratiska krafter sluter oss samman i ett nätverk. Jag vet att vi i grunden står skuldra vid skuldra här i riksdagen och har samma uppfattning. Låt oss därför inte bara hugga ned varje stam och bråka om varje trädkrona. Låt oss se skogen tillsammans och se vart det är på väg.
Herr talman! Med det vill jag yrka bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande. Jag inser det inte kommer att bli bifall till vår reservation vad gäller Västsahara. Därför avstår jag också från att yrka bifall till den utan yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

(Applåder)

Anf. 112 URBAN AHLIN (S) replik:

Herr talman! Ulrik talade om revolutionsromantiker. Den enda revolutionsromantiker jag såg i den här salen var Ulrik som längtade till Tahrirtorget för att vara med, skapa historia och göra förändring i det verkliga livet. Jag tycker att det är en bra inställning, Ulrik. Du har faktiskt chansen att bidra till att göra just den förändringen.
I mitt inledningstal talade jag om att det snart kommer att vara en mycket viktig omröstning i FN. Stöder Sverige att vi uppgraderar Palestinas status i Förenta nationerna? Vad kommer den borgerliga regeringen att göra? Kommer den att säga ja eller nej eller att avstå när omröstningen sker i generalförsamlingen? Längta inte tillbaka till Tahrirtorget för att skapa förändring! Ta chansen i dag! Ge mig ett svar!

Anf. 113 ULRIK NILSSON (M) replik:

Herr talman! Jag tror att vi ska vara realistiska. Det finns viktigare rörelser och frågor än den här typen av symbolfrågor. Frågan bereds just nu. Det är snart dags att fatta ett beslut. Det råder ingen tvekan om att Sverige och Alliansen står bakom en utveckling mot fred, samarbete och samexistens i Palestina–Israel-området.
Det är regeringen som har att fatta beslut. Jag har fullt förtroende för att den kommer att ta ställning på ett vettigt sätt. Om jag har fattat det hela rätt handlar mycket just nu om att försöka få en så enig linje som möjligt i Europeiska unionen när det gäller det här ställningstagandet.
Saker och ting utvecklas nästan under tiden vi står här och talar. Jag kan inte deklarera att man gör bu, bä eller bi, för att ta dina tre alternativ. Men var övertygad om att allt bygger på en övertygelse om att utvecklingen i Mellanöstern bäst främjas av fred mellan Israel och Palestina.

Anf. 114 URBAN AHLIN (S) replik:

Herr talman! Det är väl ingen som tvekar om att fred och säkerhet gynnas bäst av fred och säkerhet mellan Israel och Palestina. Problemet är bara att vi har drivit den linjen under väldigt lång tid. Vi har ställt krav på israelerna att upphöra med bosättningarna och på att vi ska ha en fredsprocess och komma fram till ett fredsavtal. Den politiken har visat sig vara misslyckad. De som gynnas av den politik som Ulrik Nilsson företräder är ju extremisterna på den palestinska sidan och extremisterna på den israeliska sidan.
Om inte vi i omvärlden är beredda att hörsamma de krafter som vill ägna sig åt diplomati och fredsförhandlingar, det vill säga den palestinska myndigheten, och om de hela tiden får nobben gynnas Hamas. Vilken lärdom för framtiden kan man dra om det är missiler som skickas in över Israel som leder till att man kan sluta avtal? Det är klart att vi i omvärlden måste visa var vi lägger vår tyngdpunkt, och det ska naturligtvis vara på diplomati och fred.
Den palestinska myndigheten kommer till oss och säger: Vi vill ha en uppgraderad status. Vi vill använda FN-systemet för att driva våra frågor och våra krav. Då säger Ulrik Nilsson: Lita på oss! Vi är för fred och för säkerhet, och för fred och för säkerhet, och för fred och säkerhet.
Men man fattar aldrig några beslut om vad man ska göra. I mitt inledningstal sade jag att det redan finns länder i Europeiska unionen som klart har deklarerat att de kommer att rösta ja, och det finns länder, bland annat Tyskland, som har deklarerat att de kommer att rösta nej. Den enda gemensamma linje som man någonsin kan uppnå är att man avstår. Menar Ulrik Nilsson att det är regeringens politik här? Är det för att Carl Bildt är i Bryssel och försöker få alla andra regeringar att avstå i den här omröstningen som han inte kan ge några svar?
Var lite revolutionsromantiker nu, Ulrik! Du får ett nytt försök. Ska vi rösta ja, ska vi rösta nej eller ska vi avstå i generalförsamlingen? Vi måste väl kunna få ett svar av dig i alla fall.

Anf. 115 ULRIK NILSSON (M) replik:

Herr talman! Mycket hade jag kanske väntat mig, men knappast att få höra ironiserande från Socialdemokraterna för att vi skulle vara för fred och säkerhet. Jag vet att politik understundom handlar om att beskriva rör som ihåliga. Det kan man möjligen ironisera över, men jag tycker att det är viktigt att säga att vi vill använda den här möjligheten för att på bästa sätt främja freden, och jag vet att regeringen också står för det.
Om det är att rösta ja eller nej i FN:s generalförsamling måste man ta ställning till så nära målet som möjligt. Jag har fullt förtroende för att regeringen gör det. Jag förstår att Urban inte har det, men så är det. Jag kan tyvärr inte ta på mig regeringsansvaret. Varken du eller jag utser regeringen. Jag tycker att det är bra att regeringen har uppdraget, för annars blandar vi ihop rollerna.

(Applåder)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s