Herr talman! Vi talar ofta om globalisering. Med globalisering menar vi oftast en rörlighet för människor, information, varor, pengar och idéer – du kan egentligen säga vad du vill. Det rör sig i dag globalt. Vi har en global kontext i alla sammanhang.

Det innebär att vi i dag kan ha en svensk ingenjör som ett år jobbar för ett företag i it-branschen i USA och nästa år i Indonesien och så småningom kanske kommer hem utan att det därför alltid är helt klart vilken identitet han eller hon har. Vi kan ha en lettisk byggnadsarbetare som arbetar i Sverige, eller för den delen en australiensare som begår en dumhet i Sverige och sedan shoppar runt i världen efter ett juridiskt system som han tycker passar bäst. Vi kan ha ett rederi som har sina fartyg flaggade på ett ställe och sina ägare på ett annat ställe och som orsaker en oljekatastrof i gemensamma vatten.

Allt detta visar att vi måste fokusera på hur vi samordnar våra insatser i världen. Vi måste diskutera hur vi skapar gemensamma system som garanterar allt från individens möjligheter och rättigheter till individens, företagens och andras skyldigheter i samverkan med varandra.

Jag är mycket medveten om att långt ifrån alla kommer att ta del av globaliseringen. Många är nöjda där de står i dag. Å andra sidan är det i hög grad de som sätter trenderna som också är positiva till utvecklingen. Därmed är detta också en realitet som vi måste spegla.

Lösningen på politisk nivå måste vara att vi tar oss samman. Vi försöker underlätta reglerna så att folk kan röra sig och verka i en global värld. Men vi måste naturligtvis också skapa ett regelsystem som motverkar att man på något sätt letar efter minsta motståndets lag, drar undan pengar från beskattning genom att använda olika juridiska system eller för den delen undgår rättskipning genom att flytta runt.

Vi måste diskutera hur vi tar ett gemensamt ansvar när vi gemensamt har medverkat till att skapa problem på olika ställen. Vi måste – för att uttrycka det ganska enkelt – avstå lite av inflytandet över vad vi gör i vårt eget land till förmån för att få inflytande och kunna medverka i vad som sker i andra länder och ta ett ansvar där.

Herr talman! Debatten handlar mycket om hur vi successivt närmar oss en framtida gränslös värld – en framtida värld där idéer och människors möjligheter tas till vara fullt ut. Därför ska vi inte begränsa oss till att i dag diskutera hur en viss institution ser ut just nu, utan vi måste se målet – att ta oss vidare.

Herr talman! Vi möter en ganska annorlunda värld i dag. För många år sedan fick man lära sig att det fanns några länder som var snuskigt rika, och resten var djupt fattiga. I dag finns det åtskilliga medelinkomstländer – åtskilliga länder som med sin egen stolthet säger: Nu vill vi spela en roll på den internationella arenan. Nu vill vi vara med i samarbetet. Nu vill vi synas.

Men när vi är fler länder som vill synas på arenan, och eftersom Sverige trots allt är ett ganska litet land, kan man såklart uppfatta det som att svenskt inflytande minskar. Men det är inte så att det svenska inflytandet minskar; det är så att de andra ländernas inflytande ökar. Detta är en konsekvens av de strävanden vi har haft, nämligen att få en utjämning jorden över.

När man hör uttalanden i Sverige som att vi nu måste återta vår roll och spela en större roll igen ska man därför fundera på hur det ska gå till. Ska vi försöka vara mer radikala än alla andra och driva mer utsvävande förslag? Eller ska vi säga att vi vill se fler svenska FN-insatser, som en tidigare talare sade här? Egentligen vill jag se färre FN-insatser, för jag vill att vi ska ha fred på jorden. Till dess att vi når dit ska vi definitivt vara med och ta vårt ansvar, men målsättningen måste vara att minska denna typ.

Herr talman! Jag tror inte att lösningen i grunden ligger i en radikalisering. Jag tror att lösningen ligger i att vi i Sverige deltar konstruktivt i den samverkan som finns. Vi ska delta konstruktivt, och vi ska lägga fram konstruktiva förslag om hur samverkan drivs vidare. Men det kommer att kräva både att vi har egna uppfattningar och att vi kan ta hänsyn till andra och kompromissa med andra länder. På det sättet kan vi bli en aktiv röst.

Herr talman! För mig handlar betänkandet mycket om att hitta system som bejakar öppenhet, rörlighet och medvetenhet om nya idéer och möjligheter. Det är därför viktigt att vi är konstruktiva.

Därför vill jag något kommentera de båda reservationer som finns. Sverigedemokraterna säger i stort sett att vi ska minska stödet i vårt närområde trots att det är där de första stegen oftast tas i denna rörlighet. Jag tycker inte att Ryssland är så fullgånget att vi kan säga att vi lämnar dessa ansatser. Jag tycker snarare att även vårt närområde förtjänar stöd.

Miljöpartiet gör inte alls lika stora förändringar som Sverigedemokraterna. En av era förändringar har jag dock svårt att förstå. Samtidigt som ni gärna argumenterar för ökat krav på kontroll på vapenexporten väljer ni att minska resurserna för ISP, som är den som följer upp och ser till att reglerna följs. Det går inte riktigt ihop. Å andra sidan – det är jag gärna den förste att erkänna – har vi väldigt små skillnader i yrkandena i betänkandet, så det kanske inte är något stort problem.

Herr talman! Med detta, och med påpekandet att samverkan förmodligen är nyckeln till den framtida världen och nyckeln till den mer gränslösa värld vi hoppas på, yrkar jag bifall till utrikesutskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Jag glömde att yrka bifall till vår reservation tidigare, så jag passar nu på att yrka bifall till reservation 1.

Ulrik Nilsson nämner en fråga som jag brukar ta upp. Jag brukar säga att vi ska använda vår egen röst i världen. Det säger jag inte för att vi ska spela Allan på något sätt, utan jag menar att vi ska leva upp till det goda rykte som vi en gång har haft. Vi ska leva upp till det rykte vi har om att stå upp för folkrätten och inte sätta egenintresset främst. Det är det jag menar när jag säger att vi ska använda vår egen röst. Vi ska kunna ta ställning i frågor och inte alltid bara invänta att alla andra tycker samma sak.

När det gäller vapenexporten och Inspektionen för strategiska produkter menar vi att med mindre vapenexport behöver vi också mindre kontroll. Men det är inte bara det; vi tycker också att vapenindustrin borde kunna betala de egna kostnaderna. Lika väl som Sipri ska söka externa finansiärer bör vapenindustrin betala för kontrollen.

Men jag vill egentligen fråga om Arktis. När vi talar om utvinningen av olja i Arktis menar jag att det är cyniskt att tänka att vi tack vare klimatpåverkan, som vi alla ska försöka begränsa, ska kunna utvinna mer olja ur Arktis och att våra företag ska kunna sko sig på detta. Det står klart och tydligt i den svenska Arktisstrategin hur detta ska kunna gynna svenska företag inom petroleumsektorn, till exempel. Jag tänker i första hand på Lundin Petroleum, som inte precis har gjort sig kända för att ha något miljöfokus i sitt arbete.

Herr talman! Låt mig först konstatera att vi ska tala med en egen röst. Vi ska också sträva efter att vara konstruktiva i alla sammanhang. Vi ska naturligtvis ha en livlig debatt här och ett utbyte om vad den rösten innebär. Men jag tycker inte att någon har rätt att säga: Ni gör fel, och vi gör rätt. Vi ska ha en ärlig debatt om vad det innebär att tala med vår egen röst. Det innebär definitivt inte att vi ska invänta alla andra. Jag tycker till exempel att det är välbefogat i dag att vi har en mycket progressiv inställning när det gäller att främja öppenhet och ta emot flyktingar. Där har våra två partier samarbetat. Där talar vi måhända inte så mycket, men vi visar i praktiskt handling att vi kan göra skillnad.

Herr talman! Jag tycker att frågan om Arktis är lite intressant. Jag tycker absolut att vi ska höga miljökrav. Vi ska ha höga krav på all verksamhet så att man skadar så lite som möjligt. Men vi måste också vara medvetna om att vi varje gång ska ta ställning utifrån situationen såsom den ser ut i dag och inte såsom den såg ut en gång när det inte gick att åka genom Arktis eller såsom vi gärna skulle drömma om att den såg ut. Vi ska ha höga krav, men vi ska se världen som den är. Det gör alla andra aktörer. Ska vi kunna medverka måste vi vara en relevant röst som utgår från hur det ser ut.

Herr talman! Ulrik Nilsson sade att vi inte ska säga: Ni gör fel, och vi gör rätt. Men när det gäller Arktis tycker jag att ni gör fel. Vi bör skydda Arktis mot exploatering. Vi bör skydda Arktis på samma sätt som vi skyddar Antarktis. Vi ska inte sko oss på att det blir öppna farleder i Arktis framöver. Vi vet inte heller riktigt vad som kommer att hända. Det enda vi vet är att ju mer olja och gas vi använder, desto värre kommer klimatet att bli. Så mycket vet vi. Därför borde Sverige, som är nu är ordförande i Arktiska rådet, gå i bräschen och verkligen försöka se till att få ett moratorium och se till att vi inte utvinner olja och gas i Arktis. Jag tycker att det är en självklarhet. Här tycker jag att ni har fel, och jag tänker säga det. Och jag kan säga det om och om igen.

Det står i strategin att svenska företag inom petroleumsektorn återfinns främst i underleverantörsledet av varor och tjänster, och de har ett miljöfokus som är en konkurrensfördel. Vad är det som säger att det alltid är de svenska företagen som har det här miljöfokuset? När man ute i världen och träffar på människor på platser där svenska företag arbetar är det inte så att de har ett så mycket större miljöfokus än andra företag. De använder sig av den lagstiftning som finns i det land som de är verksamma i.

Vi pratar om och om igen om CSR och de svenska företagen. Svenska företag beter sig tyvärr inte alltid lika bra som vi hoppas. Jag tycker att det är helt galet att Sverige inte tar en aktivare roll och verkligen försöker få till ett stopp för utvinningen i Arktis. Ni har fel, och vi har rätt i den frågan.

Herr talman! Jag ska inte gå in någon sorts pajkastning à la sandlåda här, men låt mig säga en sak. Ja, de förändringar i Arktis som innebär att det blir nya farleder är naturligtvis oroande. Men den dagen när farleden finns tycker jag inte att det är fel att utnyttja den kortare transportvägen och därmed minskade miljöbelastningen som blir konsekvensen av transporter från Sydostasien till Sverige via den korridor som öppnas. Det gäller även transporter till Nordamerika och Europa. Detta är ett typexempel på en förändring, och vi måste konstatera att den finns. Den får användas på goda och dåliga sidor.

När det gäller oljeexploatering i Arktis tycker jag att det är rimligt att vi har högt ställda krav på vem som får utföra den. Vi har en antal svenska företag som ligger i framkant vad gäller att utveckla miljöteknik. Jag vet att det också finns företag i andra länder som har goda erfarenheter av detta. Jag är helt övertygad om att alla svenska företag inte är Guds bästa barn, men å andra sidan är det viktigt att vi lyfter fram och pekar på de exempel vi har här i landet och försöker göra dem som attraktiva och tillgängliga som möjligt.

Men frågan är om vi ska se möjligheterna eller hoten. För mig handlar allt om att ha relevanta svar på den utmaning och de frågor som ställs i dag.

Herr talman! Som Ulrik nämnde i sitt anförande är vi överens om en stor majoritet av frågorna i det här betänkandet när det gäller vikten av internationellt samarbete. Jag skulle ändå vilja ställa en fråga om en sak i vår reservation som Ulrik också tog upp i anförandet.

Sverige ger bland annat bidrag till miljösamarbetet. Det innebär i praktiken att vi finansierar uppbyggnaden av deras reningsverk. Givetvis ser vi värdet av ett samarbete på miljöområdet. Men i hur många år ska vi fortsätta med de här finansiella bidragen? Vi tycker faktiskt att de rent ekonomiskt borde kunna ta ansvar för dem själva. Summan 35 miljoner borde vara ganska betydelselös för dem. Jag undrar om regeringen över huvud taget gör någonting för att försöka få Ryssland att ta sitt eget ansvar för ett rent Östersjön och hindra sina utsläpp.

Vi i utrikesutskottet hade besök av det ryska utrikesutskottet. Som jag uppfattade det gav de uttryck för att de var fullt medvetna om sitt eget ansvar. Har Sverige ens frågat om de vill ha det här bidraget? Vad skulle hända om vi drog in det? Har regeringen ens försökt att trycka på deras eget ansvar i den här frågan?

Herr talman! Jag tror att Julia Kronlid har rätt när hon säger att 35 miljoner är en relativt liten summa. Det är väl ungefär vad ett litet kommunalt reningsverk skulle kosta att bygga. Men jag tror också att det är viktigt att vi har en samverkan med dem, och det är kanske inte samverkan med ryska staten utan med lokala kommuner och städer eller möjligen med företag. Då kan vi säga: Se här! Så här skulle vi föreslå att ni gör. Vi kan hjälpa er med konsulttjänster och projekteringar. Vi kan ge er idéer och tala om att vi har konstaterat att det här har fungerat bra.

Det är den typen av pengar det handlar om. Det är inte statsstöd, utan det är stöd i projektform till olika satsningar. Det är en liten summa pengar, men det är också ett bra sätt att visa att vi är beredda att ta ett gemensamt ansvar för den gemensamma Östersjön som betyder så mycket för såväl Sverige som Ryssland. Vi tycker att det är lite tveksamt att dra ett streck över den typen av samarbete. Låt oss i stället vara där och bjuda in. I det långa loppet tror jag ändå att människor, även i Ryssland, kommer att se fördelen med att ta ansvar för miljöutvecklingen.

I det korta perspektivet känner jag dock en viss tveksamhet kring om det inte nästan vore dags för ett demokratistöd till Ryssland också.

Herr talman! Jag uppfattade inte riktigt det sista. Jag skulle vilja ha ett förtydligande där.

Vi säger inte att vi ska dra ett streck över miljösamarbetet. Man ska självfallet kunna ha ett samarbete med varandra. Även om 35 miljoner är en liten summa i Sveriges statsbudget och i det stora perspektivet i Ryssland anser vi att vi har ett ansvar inför skattebetalarna. Jag tycker att det är ganska svårt att motivera för våra svenska skattebetalare att Sverige ska betala de här pengarna för ryska reningsverk som de i allra högsta grad har råd med själva även om det handlar om konsulttjänster och utbildning. Det här har hållit på i ganska många år. Hur många år behöver de ha konsulthjälp och utbildning innan vi kan säga att vi har fullgjort det här projektet och de kan stå på egna ben? Jag tror inte att Ryssland står utan några som helst kunskaper och ingenjörer på det här området heller. Men om man nu tycker att man behöver bidra med konsulttjänster, hur många år till behövs det innan Ulrik tycker att de kan stå på egna ben i den här frågan?

Demokratistöd har vi kritiserat en del, inte för att vi inte ser att det finns ett demokratiskt underskott i Ryssland utan för att vi tror att man kan påverka på andra sätt och i andra sammanhang. Som jag sade är det viktiga att sätta press på Ryssland att ta ansvar för sin egen befolkning.

Herr talman! Att sätta press på Ryssland är Julia Kronlids lösning. Jag tycker att vi ska vara tydliga med att vi ställer krav på Ryssland att gå demokratiseringsvägen. Jag tycker att man ska vara tydlig i kommunikationen med Ryssland om att vi har önskemål och ställer krav på dem. Jag tror också att det kan vara en stor fördel om vi har möjlighet att visa exempel på hur vi menar att det bör gå till. Därför tycker jag att det är närmast kontraproduktivt att säga: Nu har det gått så länge att får ni betala själva i fortsättningen.

Tror Julia Kronlid att det här kommer att fortsätta om de ska betala själva? Jag är rädd för att det inte blir så, och därför tycker jag inte att det är svårt att säga att vi kan lägga den här lilla summan på att få ett gott grannskapsförhållande och en samrådsarena också med Ryssland så att vi kan diskutera de gemensamma problem som vi har med Östersjön.

Herr talman! Jag lyssnade på Moderaternas representant i debatten när han talade om vikten av gemensamma regelverk och av att kunna arbeta gränsöverskridande och hitta samarbetsformer och strukturer. Det kan jag hålla med om. Vi lever, som det ofta talas om, i en alltmer globaliserad värld, och vi strävar efter att vi ska ha regelverk som underlättar kontakter och utbyte, inte minst på handelsområdet. Men jag känner inte igen mig i beskrivningen. Jag har vid ett flertal tillfällen tagit upp situationen med Kongo och utvinningsindustrin. Det kan handla om värdefulla råvaror som olika slags metaller, gas eller olja. Det finns visserligen en del skrivningar om rapporter och en del skrivningar om att man ska följa upp detta. Till exempel i OECD:s skrivningar står det att man ska följa upp leveranskedjorna. Men när det kommer dithän att man ska göra något utöver att rapportera och i stället lägga över ett frivilligt ansvar på att tala om och redovisa de här leveransvägarna, då blir det stopp. Då vill regeringen inte vara med.

Jag vill inte sträva dithän att vi hamnar i en bojkottsituation, för råvaror är viktiga för människors möjlighet till försörjning och för staters möjligheter att leverera välfärd och utveckling. Men där säger regeringen nej. Man ställer inte upp på FN:s diskussioner, man ställer inte upp på FN:s lagstiftning och man vill inte förtydliga EU:s mineraldirektiv. Då är frågan: Vad menar Moderaterna egentligen med det här? Jag ser inte att man följer upp den konkreta situationen.

Herr talman! Jag får börja med att be om ursäkt för att jag inte är insatt i alla delar av Kongoproblematiken. Det får bli mer ett principiellt uttalande än ett exakt svar om hur man ser på Kongo.

Jag kan konstatera av din beskrivning, Carina, att det i vart fall finns en del som är alldeles solklar, och det är att ska vi få någon reell effekt på Kongosituationen krävs det att det internationella samfundet framträder relativt enat och att vi gemensamt talar om att det där är någonting som vi inte accepterar. Det är den typen av diskussioner som måste föras.

Du nämnde EU:s mineraldirektiv och du nämnde en FN-diskussion. Jag kan inte gå in i detta, för jag har ingen aning om vad som ligger bakom det som du påstår här, men jag är helt övertygad om att det är just i den här typen av situationer som vi måste vara aktiva i det internationella samfundet, samverka och vara en konstruktiv samtalspartner. Vi behöver inte nödvändigtvis agera självständigt utan kan agera tillsammans i en större grupp. Då kan vi steg för steg förbättra situationen.

Herr talman! Moderaterna har också sagt att man helst inte vill se några FN-ledda insatser. Skälet till detta delar vi, och det är att man vill jobba förebyggande. Vi vill inte se krig och konflikter, utan vi vill kunna lösa problemen innan det går så långt. Vi vet att det är mycket lättare att lösa konflikter innan en våldsam situation har utlösts och hur svårt det är och hur långsiktigt arbete det kan krävas för att komma tillbaka till en fredlig situation, uppbyggnad av ett land och ett stärkande av människors egen förmåga att utveckla sina länder.

Jag tog min utgångspunkt i Kongo, men jag skulle lika väl ha kunnat ta något annat konfliktområde som exempel, för det här är allmängiltigt. När det gäller vägledande principer är det viktigt med rapportering kring utvinningsindustrin. Ändock har vi sett att det inte räcker. Ändock vet vi att något ytterligare måste göras. Jag vill inte låsa mig vid den ena eller andra modellen. Jag kan tänka mig mer än en väg. Jag kan tänka mig den amerikanska vägen, jag kan tänka mig EU-spåret och jag kan tänka mig ett FN-spår. Jag kan tänka mig olika modeller – huvudsaken är att vi kan flytta fram positionerna och att vi kan göra det i samverkan med andra, för verkan har så mycket mindre betydelse om vi gör det själva. Vi kan ta steg och gå före, men det blir en helt annan kraft i arbetet om vi kan göra det tillsammans med ett stort antal andra länder, speciellt sådana som är verksamma inom vissa handelsområden och vissa geografiska områden.

Är Moderaterna beredda att nu ta ett steg till och gå från rapportering till att göra något som konkret kan spela roll för enskilda människors möjlighet att få del av de råvaruresurser som finns där de lever?

Herr talman! Jag skulle vilja lägga till en aktör på Carina Häggs långa lista över vilka som skulle kunna göra insatser. Jag vill gärna lägga till konsumenterna. Om vi alla säger att vi inte accepterar det här längre är det enormt kraftfullt, och det kommer att påverka bolagen. Det är alltså inte bara de här organen som kan agera, utan vi kan också agera på en internationell arena.

Svaret på din fråga är att jag tycker att det är rimligt att Sverige är en tydlig röst i den typen av diskussioner, därför att den nya världen kräver att alla vi som deltar i den internationella handeln och rörligheten har en gemensam uppförandekod. Det är därför som jag också tycker att den här frågan om internationell samverkan kanske behöver lyftas så att vi kan se den i ett lite större perspektiv. Det kommer att bli en mer intressant arena framöver.

Carina, jag välkomnar gärna många av de här organen och diskussionerna om hur detta kan gå till, men vi måste också hitta en samstämmighet och en enighet om att flytta fram positionerna. Glöm inte konsumenter och företag, och glöm framför allt inte att människorna som rör sig i vår globala värld kommer att bära med sig värderingar, åsikter, idéer och intryck. Där, i mötet mellan människor, kanske den allra största rollen spelas. Som någon av Europafäderna sade: Vi ska inte förena länder; vi ska förena människor.