Funderingar inför läget …

En vecka in i den politiska ”krisen” kan jag inte underlåta att göra två reflektioner. Jag ber om ursäkt för att det kan bli lite rörigt resonerande och kanske svårbegripligt – men att skriva är ett sätt att göra det tydligare för mig.

Min första reflektion gäller vart Sverige gick i och med valet. Från (S) med stödpartier (V) och (MP) (lite olika organiserat i riksdag och i min kommun) hör man ibland att Sverige i valet röstade ”vänster” och att de därmed har en ”rätt” att regera. Eftersom (SD) har makten att hindra det om Alliansen står fast vid sin politik borde Alliansen, i efterföljd av den principen, lägga ner sin politik. Utgår vi från den tanken så torde (SD) stå någonstans mitt emellan höger och vänster men för en annan människosyn. För Alliansen borde det därför vara så att man står långt från både ”vänsterblocket” och (SD) i olika politiska frågor. Människosyn skiljer oss från (SD) och syn på individens frihet och möjligheter skiljer oss från ”vänsterblocket”. Följer vi alltså tanken att Sverige valde vänster saknas sakpolitiska skäl att lägga ner rösterna för att rädda (S) med samarbetspartier. Ser vi å andra sidan (SD) som ett extremt högerparti (en annan ofta framlagd tes) så borde valet inneburit att Sverige gått åt höger, även om vi tycker för långt däråt. Men då faller det moraliska argumentet att (S) med vänner skall få regera för att ”Sverige valde vänster”. Min uppfattning är att det första förhållandet gäller, (SD) går inte att placera på höger vänsterskalan men skiljer ut sig med sin människosyn, men därför saknas också det ”moraliska imperativet” i att Alliansen skall lägga ner. Samarbetar gör man med de man kan finna en bra kompromiss med.

Min andra reflektion gäller själva läget. Man hör ibland de som hävdar att Sverige har en maktdelning mellan utförande, lagstiftande och dömande (jfr Montesquieu), andra hävdar att vi inte har det eftersom exempelvis regeringen är beroende av att inte riksdagen avvisar statsministern. Min uppfattning är att båda har lite rätt, men klart är dock att när grundlagarna har utarbetats så har man sett behovet av att kunna styra även i ett läge där den exekutiva funktionen (som ju skall följa budget och lagar och som har att ansvara för landets regerande) inte också äger full politisk hegemoni i riksdagen (lagstiftaren). Ser man det så borde en regering kunna regera från budgeten och lagarna samtidigt som det normativa sköts av riksdagen och dess utskott. På så sätt får vi sakpolitiska kompromisser i utskotten utan att regeringsdugligheten går förlorad. Kräver kanske nytänkande i det att regeringen inte också automatiskt måste ha sakpolitisk dominans.

För vi över detta till kommunal nivå blir det lite svårare eftersom kommunstyrelsen är både regering och riksdagsutskott. Det borde dock kunna vara möjligt att enas om ett arbetssätt där KS i exekutiva ärenden agerar inom en beslutat budget och där alla framåtsyftande (normativa) förslag beslutas efter förhandlingar och kompromisser mellan partierna. Än så länge förefaller det dock som att man hellre än att finna praktiska lösningar strävar efter att finna lösningar som ger ”hela makten” åt den ena eller den andra sidan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s