Respekt för åsikter

Mitt inlägg häromleden gällande förtroende och agerande (”som man bäddar får man ligga”) har engagerat ett antal av mina vänner i Centerpartiet. Deras utgångspunkt är självfallet att (M) borde avstått från att visa misstroende mot regeringen och släppt fram ärendet om Arbetsförmedlingens förändring. Det är lätt att se deras argument och vilja.

På samma sätt är det lätt att se och beskriva (M)s hållning, och där kan diskussionen sluta och vi kan kasta argument på varandra utan att mötas. Jag tror det gynnar föga, och i vart fall vill jag inte ge mig in i den leken.

Istället skulle jag vilja försöka ge min syn på läget som det har blivit med olika typer av samarbeten mellan (S) och (MP) på ena sidan och (C) och (L) på den andra, det gäller riket liksom i Borås. Hur det har blivit, hur det uppfattas och var skiljelinjen kan tänkas gå. Jag kräver inte att alla, varesig Centerpartister eller andra skall hålla med men jag hoppas att de skall kunna förstå och respektera det som leder fram till ställningstagandet.

Inför valet 2018 var Alliansen eniga om att presentera politiska förslag som skulle ge Sverige en politik som vore bra för landet och det utan att snegla på något annat parti (läs: Sverigedemokraterna). Min bedömning är att vi var eniga om de två punkterna, och att båda var grundvalen för det gemensamma agerandet.

När så valresultatet kom så var det ovanligt i så motto att situationen blev ”två slår den tredje” snarare än två block, att läget i princip varit det samma mellan 2010 och 2014 Verkar de flesta ha bortsett från.

Nu kommer skillnaderna. För oss moderater var den viktigaste av de båda punkterna att föra rätt politik, och i den nya situationen borde det stå i centrum och stöd sökas där det kunde finnas. Precis så som parlamentarismen är tänkt att fungera. Då borde också en Alliansregering kunnat fungera.

Uppenbarligen hade (C) och (L) prioriterat de båda punkterna tvärt om, att hålla (SD) utanför var huvudsaken och rätt politik fick bli en bonus om den gick att driva. I enlighet med det tankesättet valde de olika former för samarbete med (S) och (MP).

För oss moderater var detta ett svek, och det har satt djupa spår. Det innebär också att vi alltid vill ha bort en regering som styrs av makt (hålla (S) vid makten och (SD) från makten) för att istället få en regering som drivs av en övertygelse att föra Allianspolitik. Känslan är så stark att det är naivt att tro att den överges bara för att (C) vill det.

Den går djupare än så, vi har under en följd av år varit i grunden idéburna och aldrig satt inflytandet före att driva rätt politik. Makt behövs men kan bara motiveras om politiken är den rätta. Vi kan aldrig acceptera, eller stödja idéen om, makt som visserligen leder fel men som håller ute de som också har fel.

Här är skillnaden. När (C) vill ha stöd i vad de ser som en sakfråga (lite bonus) så ser vi snarare att vi inte vill stödja maktspelet. Argumentet att ni vill ju också reformera Arbetsförmedlingen faller då platt emot känslan av att vi vill byta ut en felaktig regering och vårt ställningstagande blir logiskt.

Observera att jag beskrivit moderaternas känslor, jag har ingen anledning att skuldbelägga Centerpartister för att de gör andra prioriteringar, men jag kunna slippa bli skuldbelagd för min uppfattning.

Ett svar till “Respekt för åsikter

  1. Nej, Ulrik, det handlar inte om skuldbeläggande, och jag kan inte se att så har skett. Och går det inte att mötas, så är det väl så. Men det är ändå omöjligt för mig att förstå förklaringen du ger här, annat än som ren agitation. Vi kanske kan ses över en kopp kaffe och reda ut det?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s