Jag har ägnat några dagars ledig tid till att läsa Peter Carlssons bok om Northvolt och hans egen berättelse därom. Det finns anledning att inledningsvis slå fast att det för mig inte handlar om att vare sig fria Peter Carlsson från sitt ansvar eller att anklaga honom för att vara skurkaktig och girig. Jag tror att han drevs av en ärlig ambition. Min poäng är snarare att peka på risker med dels den form av innovationsfinansiering som är vanlig idag dels den ”följa John- mentalitet” som lätt uppkommer och slutligen den tendens som finns att staten eller regeringen skall lösa problemen.

När jag läser boken slås jag av de många tillfällen då ledningen i Northvolt har åkt till ett möte och där det, mötet och presentationen, på mötet beskrivs som avgörande för bolagets framtida finansiering. Allt verkar ha handlat om att presentera ett tänkt/önskat/troligt affärscase på ett sådant sätt att fortsatta investeringar i bolaget kan fås. Det är inte produkter eller resultat som primärt presenteras utan framtida utveckling och framtida resultat. Jag kan förstå det, men nog hade en stegvis tillväxt varit bättre, en där varje nästa steg kommer när det förra är genomfört.

Det beskrivs i boken hur Goldman Sachs genomför en så kallad due diligence (företagsanalys) inför sin investering på någon miljard, due ditigencen kostade ca 30 miljoner att genomföra. Även andra organ genomförde olika typer av mer eller mindre omfattande analyser innan man gick in i Northvolt. Detta, d.v.s. alla dd:na, anges som ett motiv för att bland annat AP-fond 1 till 4 inte behövde lägga ner så stora summor på analyser innan sin investering på knappa sex miljarder. Gott så, eller egentligen inte därför att vad jag kan förstå av boken var det ingen som tagit upp risken att Volkswagen var en så stor intressent i Northvolt och att VWs ägande innebär en påtaglig politisk/facklig risk då VWs största ägare är en tysk delstat. Ställda inför risken av nedskärningar valde därför VW att försvara tyska jobb och dra tillbaka sin finansiering (enligt Peter Carlsson i boken). Vad visar detta, jo två saker dels att det är en fara när alla (eller kvart fall en övervägande majoritet) av intressenter säger att detta är framtiden dels att det hade varit nyttigt med flera organs synpunkter. Jag säger inte att en bättre analys från AP-fonderna hade lyft upp de politiska riskerna men sannolikheten att ny information kommer fram ökar när olika aktörer bedömer.

Slutligen så är Peter Carlsson lite kritiskt till att Sveriges regering inte gick in och löste den finansiella krisen. På det kan man också ha två perspektiv, antingen är det så att regeringen inte haft något direkt inflytande eller någon påverkan på Northvolt, det är den bild som den dåvarande regeringssidan var väldigt måna om att sätta i KUs granskning av AP 1 till 4s investering. I så fall har Peter Carlsson väldigt lite substans i sitt påstående, har regeringen inte varit inkopplad kan det inte finnas någon moralisk förpliktelse att gå in, att regeringen skulle kunna göra en bättre industriell bedömning faller dels på regeringens roll dels på att det inte är regeringens kompetens. Det andra perspektivet är naturligtvis att det förekommit kontakter och utbyte mellan regeringen och Northvolt, det skulle kunna förklara Peter Carlssons känslor, regeringen skulle då kunna anses ha någon moralisk förpliktelse. Det finns naturligtvis ett spektrum mellan dessa båda ytterligheter, men faktum kvarstår antingen finns någon form av förpliktelse och då blir Peter Carlsson åsikt valid, eller så finns ingen förpliktelse och då har regeringen inte större skäl att lösa Northvolt problem än att lösa något annans företags konkurs.