I media ser vi att USA upphäver sina sista sanktioner mot Burma, detta utan att ta hänsyn till, eller i vart fall bry sig om, Rohingafolkets förföljelse. Det visar tycker jag tydligt ett av dilemmana med sanktioner.

En lång rad av länder inklusive både EU och USA har under ett antal år haft kännbara sanktioner mot den odemokratiska regimen i Burma (eller Myanmar som de säger), sanktioner som har motiverats av att oppositionen under Aung San Suu Kyi inte har givits möjligheter att agera och att flera företrädare för oppositionen varit i olika typer av fängsligt förvar. Nu har så Aung San Suu Kyi tillåtits att deltaga i val och valts till parlamentet och då anses en demokratiseringsprocess ha inletts vilket leder till att sanktionerna lyfts. Samtidigt har vi frågan om den muslimska minoriteten Rohinga som saknar rättigheter och som utsätts för förtryck av staten. Så länge sanktionerna var i kraft så kunde de känna stöd ”på köpet” på något sätt, men nu när man vill visa välvilja mot regimen så faller Rohingas kamp helt bort.

Naturligtvis skall en positiv utveckling stödjas, men problemet kommer när man skall förändra genomförda beslut. Är det tillräckligt med ökad demokrati även om mänskliga rättigheter inte respekteras? Jag tror därför att vi i framtiden måste vara tydligare med varför sanktioner införs, och därmed ger besked när sanktionerna kan tas bort. Jag tror även att det är bra om vi kan hitta ”smarta” sanktioner som straffar de ansvariga utan att slå mot hela landet.

I det aktuella fallet så har EU bestämt att suspendera (tillfälligt sätta ur kraft) sanktionerna men inte ta bort dem, ett något mindre långtgående beslut men även det väcker frågan om MR i Burma.