Nationella uppror till internationell konflikt – En bild av arabvärlden

Josep Ferré är chef för tankesmedjan/forskningsinstutet IEMed (European Institute of rhe Mediterranean) i Barcelona. En träff med honom gav en fördjupad bild av skeendena i mellanöstern och nordafrika.

Inledningsvis konstaterade han att, enligt hans uppfattning, Egypten är nyckellandet för regionens utveckling. Det är i Egypten pan-arabismen och islamismen föddes, Egypten är ett stort land med betydande inflytande och just nu ser hela regionen till utvecklingen i Egypten. Eftersom den politiska processen inte är klar utan att det står och väger så är situatrionen farlig, även om det just nu ter sig som att det muslimska brödraskapet tycks ha överhanden. Millitärrådet har tvingats tillbaka genom ett smart, och i huvudsak lovvart, agerande från president Mursi. Om Mursis relativt moderata islamism kommer att stå sig är inte klart men klart är att utslaget vill påverka alla länder.

Han gick sedan vidare till Syrien och konstaterade där, i motsats till nästa alla andra, att han bedömde president Assads ställning som stark. Allt Assad behövde göra är att fortsätta sina repressioner och på så sätt trötta ut ett krigstrött folk till underkastelse. Världssamfundet hade en chans att påverka utvecklingen till det bättre genom ett intervenera, men den chansen gick om intet i politiskt bråk för ungefär ett år sedan.

Teckningar och filmer av profeten blev nästa tema. 2006 års uppror efter Jyllands Postens teckningar var i mycket styrd av de då existerande regimerna, genom att peka på islamisternas protester kunde man inför omvärlden legitimera sitt auktoritära styre. Nu är det annorlunda, protesterna kommer framförallt ifrån extrema islamister eller salafister vilkas strävan är att stoppa processen mot demokrati, MR och rättsäkerhet.

Kommen så långt sammanfattade han situationen med att det avgörande slaget primärt står mellan å ena sidan moderata islamister, grupper som vunnit stort stöd i de val som varit och som igrunden ser en framtid där religionen är viktig men inte påtvingas någon och å andra sidan selafister som gärna ser en ytterligare förstärkning av religionens ledande roll. Denna typ av strid är inget nytt, vi hittar någ exempel i Europas historia där skäggiga män med bibeln under armen stridit för makten. Bedömningen är att relativt snart måste Ehnada-partiet i Tunisien ta stiden med selafisterna om Tunisien skall gå att styra (Tunisien är fortfarande det lysande exemplet), men sedan kommer motsvarande strid i Egypten. I arabvärlden ses ibland Tunisien som Frankrike, men Egypten har en starkare ställning. Mursis strid mot selafisterna blir därför avgörande.

I ett längre perspektiv har den arabisaka våren gått från att vara nationell (bort med BenAli, Mubarrak etc) till att bli den internationella selafismens strid mot de mer moderata islamiska rörelserna. Striden är mindre om religion än om ledarskapet för en idé. Saudi Arabien (som mer eller miondre officiellt stödjer selafisterna) och Sunni står mot Iran och Shia, geostrategiskt är det en konflikt från lång tillbaka i historien.

Västs roll då? Förutom att vara slagträd med teckningar etc så är den begränsad. Det är ett inomregionalt ledarskap och om man väljer att liera sig med någon sida kan det gå väldigt fel. Dock trodde Farré att om man kunde skapa en dagens varriant av USAs Marshall-plan så skulle framförallt EU kunna bidra till en konstruktiv utveckling.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s