I fredags deltog jag på ett stort upplagt seminarium om hur kvinnornas situation i Afghanistan har utvecklats och kanske framförallt hur de riskerar att utvecklas efter det att ISAF (de Nato-ledda styrkorna där även Sverige ingår) drar sig tillbaka 2014. Seminariet var betitlat ”Missing the Target” och syftet var att presentera en rapport skriven av den tidigare svenska ambassadören i Kabul Ann Wilkins. Jag tänkte nedan göra några korta noteringar efter seminariet, där jag tillsammans med Hans Lindhe (V) deltog i en paneldiskussion.

Först om temat ”Missing the Target”. Skall man fortsätta med skjutbaneanalogier så får man nog säga att den insats Sverige har gjort i vart fall måste beskrivas som ”tavelträff” även om det inte är en ”fem-etta”. Genom vår närvaro så har säkerhetsläget stabiliserats så att flickor har kunna gå till skolan och därmed inlett vägen till ett mer jämställt liv. Det antal flickor som fått chansen är en investering i Afghanistans framtid.

Risken nu är att när ISAF lämnar så kommer regimen att bli tvungen att kompromissa med andra grupperingar och då kvinnans ställning traditionellt är svag i Afghanistan så är det nog så att inom såväl regimen som de andra grupperna ser man inget intresse att upprätthålla de (små) framsteg som skett under ISAFs skydd. En av de mest mistliga delarna för båda parter är förmodligen flickors rätt till utbildning och därmed i förlängningen egen försörjning. Även de betydande förbättringar som skett inom mödra- och barnhälsovård kan nog vara i fara.

Konferensen och rapporten fokuserades kring en ny strategi för att hantera dessa frågor i avsaknad av ISAF.

Konferensen utgick från FNs resolution 1325 om Kvinnor, fred och säkerhet. Jag tycker kanske att man lite för mycket fokuserade på de politiska rättigheterna (eller i vart falla att man inte lyfte upp andra saker lika väl). Jag tror att det är två saker för framtiden som är viktiga dels att kvinnors kompetens inte går förlorad för landet och då behövs insatser för att stärka kvinnor lokalt i näringslivet, i familjen och i alla sociala sammanhang. Kvinnor har mycket att tillföra där. Vidare går det inte att underskatta värdet av kvinnliga förebilder och därför måste vi nu se till att stödja och lyfta fram dem.

När det gäller förebilder så framträdde på konferensen två fantastiska kvinnor, Jamila Omar och Mahbouba Seraj. Kan de vara ett första steg.

En stimulerande debatt som trots oron gav en positiv eftersmak. Vår insats har inte varit förgäves och vi får inte förlora de framsteg som kommit Afghanistans kvinnor till dels (för att ta upp ett krav från Mahbouba Seraj).