Debatt om verksamheten i Världsbanken, IMF och de regionala utvecklingsbankerna 2010 och 11

I går debatterade riksdagen regeringens skrivelse om verksamheten inom Världsbanken, IMF och de regionala utvecklingsbankerna. Nedan framgår mitt inlägg och mina repliker (tagna från riksdagens snabbprotokoll). Innan dess dock några notat kring debatten.

(S) var måna om att i princip stödja institutionerna och lyfta upp Världsbankens rapport om klimatfrågan som ett bra exempel på hur arbetet kan bedrivas och nyttan av institutionerna, man anförde även behov av reformering av delar av institutionerna. (V) och (MP) uttalade mycket kritik mot såväl Världsbanken som IMF och gav i princip de institutionerna ett moraliskt ansvar till att världen inte är jämlikt utvecklad. Även om man inte ville avveckla institutionerna så är det uppenbart att man inte är bekväm med dem. (SD) hade ett kort inlägg och gick efter sin deklaration – var inte intresserade av att delta i debatten. Från allianshåll höll vi alla fram betydelsen av WB och IMF för att skapa utveckling och tillväxt i alla länder efter det att ”biståndsstadiet passerats”. Jag tror vi här såg något mycket viktigt politiskt. (V) och (MP) är rädda för globaliseringen, (S) inser dess fördelar men måste ”sätta press på regeringen”, vi välkomnar ett öppnare samhälle. (SD) hamnade utanför diskussionen helt. Frågan är hur skall (S), (V) och (MP) kunna samarbeta ….

Nu till mitt inlägg:

Anf. 129 ULRIK NILSSON (M):

Fru talman! Jag har en vision om en värld där man kan handla, mötas och ha ett utbyte mellan stater, företag och individer och över stora områden. Vi har långt kvar dit. Det finns i dag länder som är väsentligt mer utvecklade och länder som är väsentligt mindre utvecklade. Den fråga vi sliter med är hur vi på sikt ska kunna skapa en värld där vi kan mötas på ett och samma plan. Det är i det sammanhanget jag tycker att man ska se de institutioner som vi nu diskuterar, Världsbanken, Internationella valutafonden och de regionala utvecklingsbankerna.

Det uttalas ofta att vi ska ha som mål att ha ett bistånd som motsvarar 1 procent av bruttonationalprodukten. Mycket få länder når upp till det. De brukar räknas i ental, nämligen Sverige och kanske något annat land.

Men det måste också, som en logisk slutsats, innebära att den mängd ekonomi som kommer utvecklingsländer och länder som är lägre utvecklade till del är betydligt understigande 1 procent av, om jag nu får hitta på ett ord, bruttoglobalprodukten. Det är nämligen den fördelning som vi talar om – 1 procent. Då borde den stora utmaningen vara hur hela världen ska kunna få del av hela kakan och inte bara den där sista procenten för att växa.

Det är där som dessa institutioner spelar en stor roll – att främja och ge möjlighet för investeringar och för handel, att ge möjlighet till finansiering och ett system med banker och betalningar som spänner ut till alla länder.

Världsbanken och utvecklingsbankerna är därför viktiga när de både granskar utvecklingen och säger att det är här som de ska lägga sina pengar just för att hjälpa stater att gå i denna utvecklingsriktning, från att vara biståndsberoende till att komma i ett annat läge.

Därför är dessa klimatrapporter och många av de underlag som föreligger för Världsbankens kreditprövning oerhört väsentliga när det gäller att driva på utvecklingen.

Men man ska också veta att det finns en motkraft. Vid ett möte i Turkiet för två veckor sedan lyssnade jag på en företrädare för en stat som sade: Egentligen bryr vi oss inte om att vänta på vad investeringsbankerna säger. Vill vi göra något går vi till Qatar. Vi får 400 miljoner dollar – no questions asked, men möjligen strings attached.

Det är klart om det är alternativet för att få utveckling måste vi faktiskt arbeta ganska mycket för att utveckla det spår där vi ändå har öppenhet, transparens och möjlighet att sprida vissa värden i kontakten.

Vad är IMF:s roll? Den är naturligtvis att se till att vi har en stabilitet i betalsystemet, därför att den som drabbas mest så snart det blir instabilt i betalsystemet är den som inte har några egna resurser och den som står svagast.

De av oss som var med på hearingen i går hörde historien om jordbrukaren som hade satsat på utsäde när priserna var höga bara för att finna att jordbrukspriserna hade fallit, så att jordbrukaren inte fick tillbaka utsädet men satt med lånet.

Naturligtvis påverkar IMF inte jordbrukspriserna, men man tar i alla fall bort risken med valutakursförändringar om man kan föra en vettig politik och om man kan påverka så att man kan få ett stabilt betalsystem. Det är det som dessa institutioner är tänkta att göra.

Fru talman! Om jag nu har beskrivit en vision kommer nästa fråga: Hur ser det ut i dag? Vi har inte nått visionen, utan det är snarare så att vi diskuterar finanskris, och vi diskuterar allt fler länder som för närmast protektionistiska resonemang. Vi hörde i det amerikanska valet hur båda presidentkandidaterna talade om att försvara jobb i Detroit snarare än att säga att det är bra att man kan få ha handel.

Vi vet att Norge har mer än tredubblat tullen på hårdost för att man vill skydda sitt jordbruk.

Det är klart att när de rikaste länderna på jorden använder finansiella sätt för att hindra handel ger man en legitimitet till att driva handelskrig, och det är inte positivt. Därför är det viktigt att vi nu både bekämpar och argumenterar mot detta beteende men också att vi faktiskt vågar säga att vi ska använda de institutioner som vi har för att ge indikationer om vad som är rätt väg att gå.

Det finns tyvärr en risk när man diskuterar detta att de inrikespolitiska frågorna kommer i förgrunden. Vi har här hört inlägg av karaktären att man har drivit för mycket nyliberala linjer eller ställt för hårda krav på olika länder. Jag tror att det vore bättre om vi gick tillbaka och ställde oss frågan: Vad kräver systemet för att fungera? Och John Steinbeck sade någon gång: There is only one part of the universe you can be certain of improving, and that’s your own self.

Vi har alla en hemläxa att göra, både utvecklingsländer och rika länder, för att hålla detta system i gång, och den läxan ska vi ta till oss.

Fru talman! Detta ärende handlar inte om bistånd, även om det är länkat till bistånd. Det handlar om hur man ska ta sig från biståndsberoende till att bli en aktör på världsmarknaden, till att bli en av dem i visionen, de som handlar med varandra. Snarare är detta fråga om en internationell handel. Det måste vi också ta hänsyn till när vi diskuterar vilka regelverk det är.

Jag har full förståelse för att man vill diskutera inflytanderegler därför att det är klart att man kan välja att sätta fokus på brukarna eller på dem som tillskjuter kapital. Någonstans däremellan måste man naturligtvis mötas. Sedan är förstås förhoppningen att utvecklingsländerna på sikt ska få en större del av bruttoglobalprodukten, för att åter använda mitt eget begrepp, så att de får ett ökat inflytande utan att vi behöver hålla på och diskutera att det finns starkare eller svagare stater.

Men innan vi har kommit dit finns det anledning att diskutera inflytandefrågorna. Det är dock viktigt, eftersom det måste respekteras på alla sidor, att vi inte ställer ensidiga krav utan löser detta i samklang med alla övriga intressenter och att vi kan höra en öppen diskussion och föra samtal om hur man kommer fram till det.

Jag tycker också att det är helt självklart att vi ska ha en öppen inställning till det som händer i dessa institutioner. Ett steg är naturligtvis att det nu vartannat år kommer en rapport på riksdagens bord från regeringen, som den som behandlas i dag. Men det parlamentariska nätverk som finns i anslutning till Världsbanken är också ett bra initiativ. I något sammanhang hörde jag att de diskuterade att möjligen försöka använda samma idé för Internationella valutafonden därför att vi har mycket att vinna på om många lär sig om detta och om många är beredda att diskutera dessa frågor och kan dra slutsatserna.

Fru talman! Detta är ett stort, viktigt och avgörande område. Därför är det bra att vi har denna debatt. Avslutningsvis yrkar jag bifall till utrikesutskottets förslag i betänkandet UU13 och avslag på föreliggande motioner.

Anf. 130 VALTER MUTT (MP) replik:

Fru talman! Jag tycker få saker är så upprörande som illegitima skulder. Det är verkligen illegitimt i alla bemärkelser – i lagens anda och i lagens bokstav – att Mobutu, Ferdinand Marcos eller någon annan gangster, naturligtvis utan att tillfråga folket, tar upp lån och sedan ofta skjutsar en stor del av de lånade medlen vidare till skatteparadis eller köper vapen för att förtrycka den egna befolkningen. Jag har nästan svårt att hålla mig lugn. Detta är moraliskt så djupt beklämmande.

Men glädjande nog är det många initiativ som tas i omvärlden. Vi behöver inte gå längre än till Norge, till den blocköverskridande norska regeringen som har tagit spännande initiativ. Jag tycker att det är så självklart att de människor som blir av med dessa diktatorer och börjar ta stapplande steg mot demokrati inte ska behöva släpa på dessa blytunga bördor att behöva betala tillbaka lånade medel till oss i det rika nord. När vi i de rika länderna gav pengar till dessa diktatorer visste vi dessutom vad vi gjorde. Vi har därför ett betydande medansvar.

Jag försöker i politiken att se på saker å den ena sidan och å den andra sidan. Men just här har jag mycket svårt att se att det finns mer än en enda sida, nämligen att vi måste skriva av dessa skulder.

Därför vill jag fråga Ulrik Nilsson följande: Vad är problemet för alliansregeringen när det gäller att ni inte vill att Sverige bilateralt och i dessa institutioner som vi diskuterar i dag – IMF, Världsbanken och så vidare – ska verka kraftfullt för skyndsamma avskrivningar av illegitima skulder?

Anf. 131 ULRIK NILSSON (M) replik:

Fru talman! Först och främst tror jag att vår avsky mot beteendet är gemensam. Detta kan inte kallas för någonting annat än stöld, och det ska aldrig ursäktas.

Om vi tittar på de institutioner som vi talar om här är de i mycket hög grad projektstyrda, det vill säga att de säger att de ska ha pengarna för ett visst ändamål.

Det kan säkert finnas exempel där man inte har följt upp ändamålet, där man inte har gjort de kontroller som behövs så att pengar har kunnat glida vid sidan om. Det finns säkert också inslag av korruption där det även för legitima projekt glider en del pengar vid sidan om. Där kan man diskutera vad som är en rimlig börda av de skulderna för de länder som står med dem.

Om projektet var bra och det gavs pengar till det även under en felaktig regim, men värdet av projektet finns kvar, finns det fortfarande nytta av det projektet. Det gör att vi generellt inte kan säga att skulder ska skrivas av. Vi måste hela tiden göra en värdering.

Det viktiga är att vi dels långsiktigt säkerställer ett fungerande system, dels förmår hjälpa länderna att lyfta sig ur dessa situationer. Därför är jag lite tveksam till att kategoriskt svara ja eller nej på frågan, men jag inser att det förmodligen finns en del pengar som har så gått så oriktiga vägar att man borde fundera på saken.

Anf. 132 VALTER MUTT (MP) replik:

Fru talman! Då tolkar jag svaret som en öppning. Det är något som vi från Miljöpartiet gärna talar mer om. Låt mig kort återvända till frågan om Norge, där jag nyss gjorde ett studiebesök. Om jag förstod det rätt är det inte bara regeringen utan också oppositionen, Høyre, Moderaternas norska systerparti, som är för avskrivning av odious debts, illegitima skulder.

Jag tackar Ulrik Nilsson för svaret, och jag ser fram emot en fortsatt dialog om att avveckla dessa avskyvärda illegitima skulder.

Anf. 133 ULRIK NILSSON (M) replik:

Fru talman! Jag är långt ifrån säker på att alla illegitima skulder härrör från Världsbanken, Internationella valutafonden eller utvecklingsbankerna. Om de ligger i andra vägar har vi lite inflytande i den frågan.

Anf. 134 HANS LINDE (V) replik:

Fru talman! Även i frågor om Världsbanken och IMF finns en uppenbar politisk skillnad i kammaren. Moderaterna kanske utmärker sig lite i sammanhanget som ett av de mest vänligt inställda partierna till IMF och Världsbanken. Det var inte många kommatecken av kritik eller krav på reformer vi hörde i Ulrik Nilssons anförande.

Jag lyssnade på varför man från Moderaternas sida tycker att Världsbanken och IMF är så utmärkta organisationer och varför de fungerar så väl. Ulrik Nilsson sade då att Världsbanken och IMF är viktiga för att länder ska utvecklas och komma ut ur ett biståndsberoende.

Om vi tittar tillbaka på de senaste snart 70 åren IMF och Världsbanken har funnits kan vi konstatera att när det gäller många av de länder som man har valt att gå in i – framför allt Asien, Afrika och Latinamerika – har man bidragit till att slå sönder den lokala ekonomin. De har fastnat i ett biståndsberoende. De ekonomiska krav som har ställts på länderna har varit helt förödande. Det finns en lång rad exempel på länder som har vänt sig till IMF för att få så kallad ekonomisk sanering som gång på gång, igen och igen, återfallit i ekonomiska problem.

Om Ulrik Nilsson nu tycker att detta är så välfungerande organisationer, och har varit det sedan 1944, var är framgångssagorna någonstans? Kan du ge något exempel där Världsbankens och IMF:s verksamhet har bidragit till denna fantastiska utveckling?

Ulrik Nilsson säger också att det är viktigt med Världsbanken och IMF eftersom de sprider värderingar – våra värderingar. Jag undrar lite vilka värderingar de sprider. IMF och Världsbanken ställer inga som helst krav när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns över huvud taget inte med i deras uppdrag. Däremot ställer de krav på att vatten ska privatiseras och på nedskärningar i offentlig sektor. De värderingarna sprids.

Anf. 135 ULRIK NILSSON (M) replik:

Fru talman! Vad jag har sagt, vad jag står för och vad jag fortsättningsvis också kommer att stå för är att den funktion som institutionerna har är oerhört viktig. Om historien omfattar i storleksordningen 70 år, som Hans Linde säger, spelar mindre roll. Om det i historien finns tillfällen när fel saker har gjorts innebär det inte att behovet i dag är mindre.

Det var därför jag sade att den kreditprövning som görs när projekt prövas inför beslut är viktig. Man måste göra rätt saker. Men det är också viktigt att ge signalen att det finns en hemläxa att göra.

Jag tror säkert att det finns mycket i historien som man med efterklokhetens exakta vetenskaplighet kan diskutera om det var så bra, men jag tror också att vi ska vara överens om att någon måste fylla denna roll. Då är det bättre att vi använder de institutioner vi har.

Sedan kommer frågan om vilka värderingar som sprids. Hans Linde påstår att organisationerna inte har några värderingar. Först och främst är jag helt övertygad om att så snart någon tänkande människa rör sig i världen och träffar någon annan sprider man värderingar. Då diskuterar man och möts på ett mänskligt plan. Det är skälet till varför handel är viktig, nämligen att sprida idéer.

När jag har sett hur man förbereder och planerar insatser när det gäller unionen för Medelhavsområdet som ska föreslås för Världsbanken tar man hänsyn till en del av de kriterier som vi ofta lägger upp. Jag tror att det går mer och mer mot en utveckling där man använder Världsbanken för sådant.

Då frågar jag Hans Linde: Vad vill du ha i stället, eller tycker du att funktionen är fullständigt oviktig?

Anf. 136 HANS LINDE (V) replik:

Fru talman! Från Vänsterpartiets sida kan jag göra tydligt att vi inte har lagt fram några krav på att lägga ned Internationella valutafonden eller Världsbanken. Det har Ulrik Nilsson kunnat läsa i vår motion. Men vi lägger fram en lång rad krav på att institutionerna i grunden behöver reformeras därför att vi ser stora problem. Vi lyfter också fram att det finns andra regionala alternativ som växer fram och som är positiva i Sydamerika och i Sydostasien när det gäller alternativ till IMF och Världsbanken. De växer fram därför att de berörda länderna har visat ett starkt missnöje med hur framför allt IMF har fungerat.

Jag noterar att trots att Ulrik Nilsson inte vill se några reformer, han lägger inte fram några krav på tydliga förändringar i IMF:s eller Världsbankens arbete, kan han inte på något sätt visa på några framgångssagor. Om han inte tycker att det finns behov av att reformera institutionerna måste man tycka att de i grunden fungerar bra. Var är framgångarna? Vad har de uppnått sedan 1944 när de två institutionerna bildades? Ge gärna ett konkret exempel.

Återigen kommer jag till frågan om värderingarna. Vi har sett genom IMF:s och Världsbankens historia hur man ekonomiskt har backat upp i stort sett varje västvänlig diktatur. Det har inte varit några värderingar om demokrati och mänskliga rättigheter. Gå tillbaka till den historia dessa organisationer har haft under 70 år, hur de har stött några av vår tids absolut värsta diktaturer. Det har varit Pinochet i Chile och Mobutu i Kongo och en lång rad ytterligare diktaturer.

Jag påstår inte att det saknas värderingar i Internationella valutafonden och Världsbanken, men den värdering man omfattar är nyliberalism. När det kommer till ekonomi är man kompromisslös. Där har man en tydlig värdering om att det finns ett ekonomiskt koncept som fungerar,
nämligen det nyliberala. Det finns inte något utrymme för människor i syd att själva ha en åsikt om hur deras ekonomi ska utformas och att de i val ska få rösta fram olika politiker med olika värderingar.

Anf. 137 ULRIK NILSSON (M) replik:

Fru talman! Det är naturligtvis glädjande att Hans Linde inte vill lägga ned institutionerna. Men det vore också bra om han funderade lite innan han är alltför kritisk och vill vidta alltför stora reformer på alternativen. Jag nämnde tidigare uttalandet jag hörde i Turkiet: 400 miljoner dollar från Qatar. No questions asked. Det är inte heller ett bra sätt att driva utveckling.

Hans Linde efterfrågar exempel. Han säger att det finns ett antal diktaturer som under historiens gång har fått hjälp. Men jag skulle vilja lyfta fram vad jag fick veta en gång. Världsbanken hade med hjälp av mobiltelefonteknik skapat möjligheter i ett land för människor som tidigare inte hade legitimationer, inte hade tillgång till banktjänster, inte hade tillgång till betalsystem, inte kunde ha egna pengar, inte kunde få bistånd från sociala myndigheter och liknande. Genom att bygga upp denna teknik kunde man skapa identitet och verksamhet på det lokala planet för dessa människor. Det är möjligt att detta inte stjälpte regimen, men det betydde oerhört mycket för de människor som på det sättet gavs möjlighet att interagera i samhället. Det här betydde oerhört mycket för de mammor i de städer där projektet genomfördes som kunde få ett sms där det stod: Din flicka är inte i skolan. Varför inte? Det här var ett sätt att föra upp flickornas deltagande i skolan.

Det där är en framgångssaga. Men det är klart att det inte är den stora revolutionen, inte det stora stjälpandet av makten, men det är ett stärkande av individer. Och det är genom att stärka individer som framtiden kan byggas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s