Herr talman! Med hjälp av en sådan apparat som jag här visar upp för kammaren kan jag få information om mycket. Jag kan få information om hur det gick för Zlatan i senaste matchen – i realtid till och med. Jag kan få information om när tåget går och vad som händer i riksdagens kammare. Jag kan läsa berättelser om övergrepp mot homosexuella eller titta på bilder från Förenade arabemiraten, där de slåss för sin frihet och sina demokratiska rättigheter.

Dessa funktioner har, kan man säga, olika värde, och min mejlbox är full framför allt av den sista varianten. Där är problemet närmast att kunna sålla bland informationen.

Jag kan också, herr talman, med denna telefon och med hjälp av mer avancerade datorer få information om nya affärsmöjligheter. Jag kan jämföra regler i olika länder. Jag kan till och med flytta pengar. Det är detta, herr talman, vi kallar globalisering – information och ekonomi är globala och människor, med undantag av vissa visumregler, har möjlighet att röra sig över gränserna. Jag tror att det i grunden är positivt och viktigt. Det innebär att vi kan jobba utomlands. Vi kan lära känna nya kulturer och människor och utvecklas. Vi kan knyta band mellan folk. Vi kan sänka kostnader genom handel och utbyte.

Vi kan räkna upp nästan hur många fördelar som helst, men det är inte problemfritt. Konkurrensen kan lätt leda till ett race to the bottom, där det handlar om att hitta den lägsta kostnaden. Det i sin tur kan leda till att vi söker de smarta lösningarna och ibland kanske tänjer lite grann på reglerna för att faktiskt gynna oss själva. Vi kan givetvis ställa oss frågan om det är okej att kunskap flyttar genom att kärnkraftsingenjörer i ett land åker till Iran för att hjälpa dem med deras program. Vi kan också ställa oss frågan om det är okej att den som är misstänkt för brott i ett land kan shoppa jorden runt för att hitta ett juridiskt system som gynnar just hans eller hennes önskemål.

Herr talman! Debatten kan inte handla om huruvida vi ska ha globalisering utan hur vi hanterar den. Att informationen, tekniken och viljan finns är ett faktum. Därför måste vi ställa oss frågan hur vi hanterar det förhållandet att politiken är nationell samtidigt som rörelserna är internationella.

Låt mig ta exemplet med kapitalflykt. Vi har varit i Zambia några gånger under debatten. Jag var också med på den resa som det tidigare talades om. Lösningen kan knappast vara att vi står här och moraliskt fördömer Zambia. Det kan vi i och för sig göra, men vi kan inte stanna vid att moraliskt fördöma det som sker där, utan vi måste sätta fokus på hur man bygger de institutioner och system som ska säkerställa beskattning av inkomster i de länder där inkomsterna uppstår. Det är inte enbart en moralisk frågan. Det är också en praktisk fråga. Om vi gör den till enbart en moralisk fråga missar vi en del av poängen.

Jag tror därför att lösningen ligger i att vi arbetar vidare med multilaterala och bilaterala avtal. Vi måste till exempel främja frihandel via handelsavtal så att vi inte får handelshinder. Vi måste ha skatteavtal. Vi måste se till att vi har avtal som garanterar rörlighet. Vi måste ha utlämningsavtal. För oss är detta en fråga om modernitet. För oss är detta en fråga om att möta framtiden inte genom att stänga oss inne och andra ute, utan genom att vara öppna och välkomnande.

Herr talman! Har Sverige då stått helt handfallet inför detta? Nej, jag kan konstatera att både i utrikesdeklarationen och i annan politik har Sverige visat vägen. Vi har drivit på för nätets öppenheten, det vill säga informationsspridning. Vi har drivit på för att se till att kommunikationen fungerar. Lite ironiskt sades det i debatten tidigare i dag att vi gärna talar fiberoptik över Östersjön, men det är essentiellt att kommunikationen fungerar, och det ska vi inte slarva bort i en replik.

Vi har drivit på för frihandel. Jag erkänner gärna att jag är någon form av frihandelstaliban, för jag tror att det är där möjligheterna erbjuds. Vi har drivit på för att bygga nationella institutioner. Millenniemålen har varit verkningsfulla verktyg för det, och när de ska omförhandlas måste vi tänka vidare på hur vi skapar de institutioner som krävs. Jag tror att vi även måste fundera på det faktum att allt fler av jordens länder inom en icke alltför avlägsen framtid snarare kommer att vara samarbetsländer i handel än biståndsländer. Om vår politik lyckas blir konsekvensen nämligen den att allt fler länder kommer att ingå i den grupp som har resurser att själva klara av sina åtaganden. Därför måste vi välkomna det men också förbereda oss redan i dag.

Debatten handlar som sagt, herr talman, inte om huruvida vi ska ha globalisering – det tror jag är nödvändigt för överlevnaden – utan hur vi hanterar den. Frågan handlar inte om vad vi ska tycka om andra utan hur vi ger stöd och i samverkan kommer vidare. För mig, herr talman, är framtiden global, och vi är beredda att ta itu med de utmaningar framtiden för med sig för att utveckla det globala samhället.