Efter fyra dagar i Marseille, dem 4 till 7 april på Anna Lindh Medeterranean forum vill jag ge några personliga noteringar och reflektioner.

Ingen vår utan blommor

Vid inledningsseminariet sa en Egyptisk kvinnorättsaktivist och bloggare att det finns ingen vår utan blommor. Med det menade hon nog i första hand att när nu det förefaller som att den egyptiska statsvälvningen har kidnappats av mer eller mindre islamistiska rörelser så har bland annat kvinnornas roll i det inträffade och för framtiden kommit att hamna i skymundan. Kvinnorna var blommorna i den arabiska våren. För man tanken lite längre står det klart att de som stod på Bourgiba-avenyn eller Thair-torget var inte ett kollektiv, det var grupper och individer som förenades av en vilja till förändring. En del av dessa individer var där av grupptryck, andra är nöjda så som det är idag och ytterligare andra hade en mer genomgripande syn på vad som behövde förändras. Att byta Mubarrakk mot brödraskapet var inte nog för dem.

Ur den gruppen kan vi idag finna bloggare, journalister, konstnärer och opinionsbildare som inte tystnat. Om man så vill har det bildats en ”bloggande-elit” som fortfarande står för värden som demokrati, MR och rättssäkerhet och som inte låter sig tystas. Den gruppen kan även påräkna stöd från många av de som inte är aktiva idag men son har tillgång till information, låt oss kalla dem en ”bildad medelklass”.

Dessa opinionsbildare och de som står upp till stöd för en förändring kan också kallas vårens blommor. Det faktum att de inte glömt händelserna under vår-vintern 2011 ger trots utvecklingen hopp för framtiden. Den opinionsrörelse som finns, och som i mycket inte syns idag, har stora likheter med de folkrörelser som medverkade till demokratins genombrott i Sverige. Blommorna ger hopp om framtiden.

Modernitet eller regression?

En strategisk debatt ställde frågan om utvecklingen kommer att handla om modernitet eller tillbakagång. Låt mig först konstatera att frågeställningen/motsättningen är underlig och möjligen också delvis fördomsfull. Konstig då ”modernitet” beskriver ett tillstånd, ett tillstånd som i och för sig utvecklas, och då progression/regression beskriver en rörelseriktning, längs någon linje där det finns ett föredraget läge. Gäller det ekonomi kan man nog slå fast att mer resurser är bättre än mindre, gäller det kvinnors rättigheter är mer bättre än mindre men gäller det terrordåd är färre bättre än fler. Regression kräver därför att definieras. Fördomsfull då det ligger i frågan att antingen är länderna moderna (som vi?) eller så går de bakåt.

Det finns också anledning att fundera över vad ”modernitet” innebär. En svensk definition blir troligen något i stil med att man medagerande i det internationella informationsutbytet (och handelsutbytet) och att man därför i allt ökande grad gör sig tillgänglig för interagerande, genom öppna och ocensurerade dataförbindelser och genom ett gemensamt språk. Vidare anser vi att öppenhet för olika uttrycksformer, levnadsval och religioner ligger i det moderna. Man skall respektera varje människas eget val så länge det inte inkräktar på någon annans möjlighet att göra val.

Öppenheten kommer också att ställa krav på en ökande kulturell förståelse. Endast om man kan ”läsa mellan raderna” går det att fullt ut förstå ett skeende eller en tankevärld. En trolig utveckling i såväl syd som nord är därför att man försöker lära sig mer om historia, kultur och traditioner. Det kommer att berika både på hemmaplan och för den kultur man lärt sig mer om.

Ställs då frågan om öppenhet och respekt så kan man naturligtvis diskutera vilka värden som styr ett lands uppfattning, men troligen är det som paneldeltagarna kom fram till inte så att man kan välja till eller från. En grupp medborgare har redan gjort valet och finns på de sociala forumen och liknande och därför är det snarare en fråga hur ledningen förhåller sig till moderniteten. Minns att Gorbatjov sa ”historien straffar den som kommer för sent”.

Diversitet och dialog

I en tid med relativt få kontakter mellan kulturer så kommer utvecklingen att ske isolerat i respektive kulturkrets. Det är uppenbart att så länge den gemene medborgaren fått närmast anekdotisk kunskap om främmande kulturer från någon upptäcktsresande eller äventyrare så är kännedomen och därmed förståelsen för kulturer inte särskilt djup, och påverkan av andra inskränks till handelsutbyte av vissa specifika produkter. Te, porslin och siden från Kina innebar inte att vi lärde oss mer om Kina.

Med förändrade möjligheter till kommunikation kan vi konstatera att utvecklingen sker i parallellitet istället för isolerat. Kulturerna lever sida vid sida, om det sker någon dialog dem emellan blir därför en avgörande fråga när det gäller utbyte. Rubriken ”diversitet och dialog” var avsedd att behandla detta problem. Mycket fokus lades på vad som aktivt krävs för dialogen, tyvärr lades mindre vikt vid vilka faktorer som driver mot minskat utbyte.

Låt mig börja med det senare. Att förstå en kultur innebär ofta att man först måste förstå ett främmande språk. Det blev på seminariet övertydligt när det inte fanns någon arabisk tolkning tillgänglig, men även med tolkning finns risken att värden i språket går förlorade. Det gavs bland annat några exempel på där man borde skapa nya arabiska ord eftersom dagens översättningar tappar värden. Nu gäller det inte att förstå språket, man måste också förstå kulturen, och människors reaktioner. Detta är svårt och kan innebära mycket arbete. Det är då enklare att inte ta till sig och att istället agera med avståndstagande, nästan rädsla. En drivkraft för dialogen blir därför enskilda individers nyfikenhet.

När jag är nyfiken på en annan människas tankar och verklighet så kommer jag att vinnlägga mig om att förstå. Vågar jag då ställa de enkla frågorna och lyssna på svaret så finns grunden för utbyte mellan de parallella kulturerna. För att känna den nyfikenheten är det nog också nödvändigt att jag är trygg i min identitet, det är först när jag inte känner att jag måste försvara mina värden, därför att de är redan vunna, som jag kan öppna mig för andra värden. Om det sedan är så i det långa loppet att jag tar intryck så blir de nya intrycken en del av min världsbild.

Parallellitet med utbyte kräver därför kommunikation, nyfikenhet och självförtroende men det kräver också att båda parter är redo att acceptera och respektera den andra partens val. Respekt var också det ord som oftast nämndes för att få både diversitet och dialog. Som framgår ovan är det sant men jag tror att analysen skulle vinna på om vi går lite djupare.

Civilsamhällets roll

Hela temat för forumet var ”Citizens for Mediterranean”, och därmed kom en del fokus att hamna på civilsamhällets organisationer. Detta kom att ske på två sätt dels den roll som organisationerna har att kanalisera politiskt agerande utanför de parlamentariska församlingarna och dels de aktiviteter och projekt som organisationerna kan genomföra.

Jag har ovan beskrivit hur det trots utfallen i de första valen finns grupper som agerar genom opinionsbildning för att driva utvecklingen i riktning mot demokrati, MR och rättssäkerhet. Dessa grupper är ofta beroende av stöd på ett eller annat sätt från organisationer som finns lokalt. Det civila samhällets organisationer har därför en stor roll i det framtida idéformulerandet även om jag inte kan ge den deltagare rätt so. Drev tesen att när parlamenten inte är legitima så är vi (= organisationerna) de legitima företrädarna för folkets vilja. Ett parlament som valts i fria och rättvisa val måste alltid ses som legitima företrädare för folket även om vi kan tycka att de som är valda för fel politik. Att göra avsteg på det ställningstagandet är att göra avsteg på parlamentarismen. Detta sagt utan att förringa organisationernas roll när det gäller att formulera idéer och kanske bilda nya partier.

Det andra rollen som diskuterades blir för mig av mindre intresse. Fokus måste vara på det som gör skillnad för människorna i landet och inte på vilka projekt en organisation vill driva för att stärka sin ställning. Jag såg inga självklara exempel på projekt för den egna organisationens skuld men det fanns antydningar till att man kände sig själv förfördelar när ett lands regering inte längre gav stöd. Den förfördelade parten borde varit mottagaren. Samtidigt kan erfarenhetsutbyte organisationerna emellan vara av stort värde när det gäller att hitta gemensamma success stories som kan medverka till att stärka samhörigheten.

Palestina

Vid några tillfällen, framförallt i de officiella talen vid avslutningen nämndes frågan om relationen mellan Israel och Palestina, eller för att vara mer korrekt så sas det att en ovillkorlig förutsättning för utveckling av länder i medelhavsregionen i riktning såväl mot demokrati, MR och rättssäkerhet som mot ökade ekonomiska resurser är att Palestina blir fritt. Frågan är ur politisk synvinkel relativt enkel, man kan ropa på en lösning utan att anklaga sin regering och man kräver aktion från någon annan. Att de andra på Anna Lindh forumet, EU, inte äger verktygen till att lösa konflikten tycks man bortse ifrån. Palestina-frågan blir dock intressant som ett lackmustest på andra frågeställningar, låt mig nämna tre:

Man ropar ut sin åsikt på torget. Tidigare, under den gamla ledningen, kunde man inte ropa högt utan tvingades viska sin uppfattning i lönndom till sina vänner. Ropet på torget, och dess motsvarighet i den internationella politiken, må handla om Palestina eller om önskan om jobb och värdighet men det intressanta är att det i sig är ett steg mot demokrati. Man nyttjar en yttrandefrihet.
Det faktum att man inte har klart för sig vilken institution som kan leverera vad, oberoende om det gäller fred i Palestina eller en medelhavsbank tyder på att man inte än vant sig vid rättsstatens uppdelning av ansvar och kompetens. När man samlar en grupp är det inte direkt givet att den gällande majoriteten har avgörandet. Inblick i maktdelning krävs.
När det på avslutningen togs upp Palestinas rättighet som stat kom starka applåder, när samma talare sedan nämnde att det borde innebära en två-statslösning var applåderna mycket mer avmätta. Uppenbart är att man vill ha respekt och stöd för sin linje, men att man inte är lika mån att respektera andras rättigheter

Man skall nog inte dra mer långtgående slutsatser av denna bild än att konstatera att utbytet parlamentariker emellan kommer att vara viktigt men att det måste utvecklas till former som inte bygger på deklarationer utan på utbyte av idéer.

Värden att försvara

Hopp, respekt, demokrati, nyfikenhet, kulturell förståelse, rättssamhälle, öppenhet – uppräkningen av värden som kan och bygga samarbeten kan göras lång. Skall samarbetet utvecklas kommer det nog att krävas att vi, för att citera europafadern Monet ”inte förenar stater utan människor”. Då krävs att det genomförs arbeten tillsammans som känns både gripbara och relevanta. Projekt som är i en skala att de kan förstås och greppas, visionen om en järnväg från Rabat till Alexandria är nog fel skala, bygget av ett reningsverk eller utbytet mellan två universitet är mer i linje med detta.

Genom den typen av projekt kan vi också få gemensamma framgångsexempel och vi kan börja bygga en gemensam framgångssaga på båda sidor av Medelhavet. Innan dess vi för en medelhavskuster kommer det att ta tid, vi har definitivt inte en EU kultur än även om det samarbetet både är äldre och starkare organiserat. EU har sina framgångsberättelser, framförallt freden, och vi kan berätta dem. Samma story-telling behövs för MENA-regionen.

Jag tror att vi måste utöka arsenalen med åtgärder med parlamentariskt samarbete och parlamentariskt samtal. Sverige har gått före där genom att det årligen utses ett parlament med vilket Riksdagen har ett fördjupat erfarenhets- och kunskapsutbyte, tyvärr har den formen ännu inte valts för något medelhavsland (i år sker samarbete med Moldavien). Modellen manar dock till efterföljd. Områden att belysa och ha utbyte kring är demokrati (och dess institutioner), mänskliga rättigheter samt rättssäkerhet eller med andra ord de faktorer vi brukar anse bygger upp vår samhällstyp.