I går behandlade kammaren årsrapporten från PA-UfM, mitt inlägg (som det framgår av protokollet) följer nedan:

Anf. 195 ULRIK NILSSON (M):

Herr talman! Det finns ingen vår utan blommor. Dalia Ziadas ord vid Anna Lindh Forum i Marseille slog oss nästan som ett slag i ansiktet. Det var nog många som hade sett utvecklingen i arabvärlden som en kollektiv rörelse och glömt bort alla de människor som stärkta av detta hade funnit en plattform via bloggar, uttalanden och möjligheter att komma fram som tidigare inte hade funnits.

Den arabiska vårens blommor som bar förändringen måste även vi fortsättningsvis ställa upp för med gödningsmedel, vatten och kanske också renskratta för att ge dem möjlighet att växa vidare. Jag tror att väldigt många av oss hade missat den aspekten.

Är PA-UfM trädgårdsmästaren? Det vet vi inte. Men vi kan konstatera att under året har mycket gått i det gamla. Det har varit mycket tal om storslagna visioner och politiska låsningar: Först måste ni lösa frågan om Palestina, Västra Sahara, folkmordet i Armenien med mera, sedan kan vi diskutera utveckling.

Någonstans är det politikens pris för att driva verksamheten. Därför har det också känts skönt att vi från svensk sida under året har varit påtagligt tydliga med att det nu gäller att vi levererar. Vi måste vara konsekventa och konkreta i ansatserna så att vi kan få leverans på de utmaningar som finns.

Den viktiga rollen för PA-UfM är trots allt mötena och förståelsen. Det handlar om att träffa andra parlamentariker och kunna diskutera och kunna få inblickar i hur deras verksamhet ser ut. Därför är frågan vad som sker i regionen och till exempel Anna Lindh Forum av stort intresse för oss. Där får man andra bilder.

Ta till exempel frågan om islamism som under de första valen ledde till framgångar för Ennahdapartiet i Tunisien eller Brödraskapet i Egypten. Alltmer ställs i dag frågan: Har de kunnat leverera på de löften som gavs om möjligheter till arbete och rättvisa, eller har de malt ned sig i sitt eget testuggande?

När det gäller att bygga institutioner kan man konstatera att utgångsläget ser väldigt olika ut i länderna. Det handlar om att omprogrammera snarare än att bygga upp. De har kommit olika långt, men ingen kan ska att de är fullt i mål.

Konstitutionsarbete bedrivs i flera länder. Man strävar efter konsensus men tycks ha glömt att en förutsättning för konsensus väldigt ofta är förmågan att kompromissa. Konsensus går väldigt sällan till så att jag upprepar mina argument till dess alla håller med mig. Det handlar om att ge och ta.

Det handlar om att etablera en politisk kultur där man kan samverka och där man ibland kan släppa på sina egna uppfattningar.

Herr talman! På Anna Lindh Forum talade man om att det är ett demokratiskt arbetssätt att ropa på torgen i stället för att viska i hemmen. På samma tema sade i söndags morse Farah Sanmti, en journalist från Tunisien, att det som har hänt sedan revolutionen är att nu pratar alla. Man vågar prata. Man vågar ha en åsikt. Det innebär att man i hemmen, kring köksbordet, på arbetsplatser och på mötesplatser kan ställa sig och prata om islamismens oförmåga att leverera eller om de politiska tillkortakommandena. Man får en medvetenhet om vad som har gått snett som man inte hade i det gamla systemet. Där finns kanske också de blommor som vi ska vårda för framtiden – pratarna och sanningssägarna. De etablerar framtidens sanningar.

Herr talman! Vi träffade ett parti i Tunisien som heter Nida Tunis. De arbetar i dag för att, som de säger själva, driva fram ett modernt Tunisien. Man får inte använda ordet sekulär eftersom det på arabiska översätts till närmast ogudaktig, och det är inget som man vill sträva efter. Men ordet modern ger också minnen av vad som hände i Turkiet på 1920-talet. Det var precis det ord som Atatürk använda för att motivera sin förändring från ett religiöst styrt Turkiet till ett modernt samhälle. Ingenting är nytt under solen.

Vad man kan hoppas på är dock att de moderna tankar i konstitutionshänseende, i ekonomiskt hänseende och annat som Nida Tunis står för också kan omsättas i praktisk politik i Tunisien och därmed bli ett exempel för övriga länder.

Herr talman! Arabvärlden eller Nordafrika står inför en oerhört spännande utveckling. Vi måste vara med där. Vi måste ha kontakter. Vi måste ha möjligheten att träffa företrädare för olika åsikter i regionen för att lära oss själva, för att vara medvetna om processen och för att dra egna lärdomar. Därför tycker jag att det finns all anledning för oss att föra denna typ av diskussioner och att vi delar med oss av erfarenheterna. Jag tycker att det är rimligt att vi lägger detta till handlingarna med våra egna erfarenheter. Men jag tycker definitivt inte att det är läge för Sverige att vare sig lämna PA-UfM eller gå ur det diplomatiska samarbetet i Unionen för Medelhavet. Därför yrkar jag avslag på motionen.

Herr talman! Jag yrkar alltså att redogörelsen läggs till handlingarna och avslag på motionen.