Mitt anförande i debatten om ”MR i svensk utrikespolitik”

I går diskuterade kammaren ett betänkande om Mänskliga Rättigheter i svens utrikespolitik. Mitt anförande och ”mina” repliker redovisas nedan så som de framgår av riksdagens snabbprotokoll.

Anf.  76  ULRIK NILSSON (M):

Herr talman! Man lär sig ganska ofta att när man ska få utveckling, när någonting ska ske, krävs det pengar, investeringar, satsningar på maskiner, fabriker och vad det må vara. Det krävs att det skapas möjligheter för individer att växa och utveckla sig själva, och det krävs institutioner och system som säkerställer möjligheten att verka.
Just mänskliga rättigheter är en sådan institution som vi ofta bortser från. Det är en institution som vi kan säga är fullständigt självklar, därför att någonstans har vi nedärvt respekten för den andra individen, respekten för varje människas självklara rättighet att utveckla sig själv och vara sig själv.
När det kommer till frågor om sexuell läggning och frågor om religiös uppfattning är det kanske lite svårare att vara så där väldigt öppen, men det är fullständigt lika självklart att man ska ha samma rättigheter. Och jag tror att vi har kommit ganska långt i Sverige, inte ända i mål, men förhoppningen är att vi har skapat de där självklara institutionerna som säkerställer yttrandefrihet och möjligheten att faktiskt vara sig själv, som säkerställer att var och en har möjlighet att utvecklas på sina villkor och på sitt sätt.
Herr talman! Jag fick en gång lära mig att det finns så många konstiga människor och alltid en mer än vad du själv tror. Jag tror att det rätt väl sätter fokus på det vi ska diskutera här, för jag hade inte varit en hel människa om jag inte hade fått ha mina egna egenheter. Och det är klart att det finns grupper av människor vars egenheter möjligen är något annorlunda än mina men som vi i dag förvägrar den möjligheten.
Vid ett besök i Indien för några år sedan hörde jag talas om ett projekt där man använde funktionshindrade för att hjälpa till att samla in uppgifter om de hemlösa och de som bodde på flodstranden. Det var naturligtvis ett sätt för de funktionshindrade att hitta en roll och en accept för sitt sätt att vara. På samma sätt skulle förmodligen den hbt-aktivist som vi träffade i Uganda kunna vara en bra entreprenör. Kanske skulle flickorna som blir våldtagna i Indien – jag såg tyvärr att det var ytterligare en i dag – kunna vara utmärkta journalister. Den där flickan i Afghanistan, som förvägras möjligheten att gå i skolan, skulle kanske kunna bli en duktig hjärnkirurg. Ett annat exempel är kvinnan som jag läser om just nu som utövade falungong i Kina. Hon är ingenjör men kan inte utöva sitt yrke därför att man är tvungen att kämpa för rätten att stå för den man är själv och också måste ta konsekvenserna av att man vill leva sitt eget liv. Just det här, de möjligheter vi tar ifrån varandra genom att vi förvägrar individer rätten att växa, är kanske det stora problemet när det gäller mänskliga rättigheter.
Sedan är då nästa fråga, om vi nu säger att individer får rättigheterna och att det ska vara hållbar utveckling: Kan man inte åstadkomma det på något annat sätt? Jag kommer då att tänka på något som jag hörde, herr talman. Det var ståupparen Babben Larsson som i något sammanhang sade: Du kan inte bygga platta organisationer med tillplattade människor. Jag tror inte att några organisationer som är hållbara i längden kan byggas av tillplattade människor. Det räcker inte att man uppifrån säger att nu ska vi fixa det så här och så här, utan det är bara genom att frigöra den kraft som vi alla människor kan bära på som vi får en sann utveckling. Det är också därför som demokrati, mänskliga rättigheter och annat är de frågor som gör den stabila tillväxten. Man kan naturligtvis säga: Vi kan fixa det här uppifrån, vi kan tala om hur vi ska göra det. Men det är först när människor får växa som det blir hållbart i längden.
Herr talman! Jag blev en gång i tiden aktiv i politiken därför att jag trodde på individen och på friheten. Det gör jag fortfarande. Men jag kan också konstatera att mångas frihet är beroende av att vi står upp för vissa generella rättigheter, står upp för de mänskliga rättigheterna och är beredda att jobba för dem. Därför är det både glädjande och självklart att vi i Sverige är eniga om att arbeta för mänskliga rättigheter, att vi står upp för dem, men att vi gör det i huvudsak i ett individuellt perspektiv och inte i ett kollektivt perspektiv.
Det viktigaste är inte vilka protokoll som skrivs. Egentligen skulle det inte behövas något protokoll, därför att den dag när vi har respekt för varandra har vi också täckt in alla, precis som Christian Holm tidigare var inne på.
Herr talman! Låt mig avsluta med Alf Henriksons ord. Han säger: Kollektivismens historia, om den är sann, är den tristaste läsning som tänkas kan, för allt kul som hänt genom tiderna har att göra med individerna.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Anf.  77  HANS LINDE (V) replik:

Herr talman! Vi i riksdagens utrikesutskott har nu haft en ganska lång debatt här om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik. Och det har blivit ganska tydligt vilka skiljelinjer som trots allt finns i Sveriges riksdag när det gäller synen på mänskliga rättigheter. Vi ser en tydlig skiljelinje som går mellan de fyra borgerliga partierna och vi tre rödgröna partier när det kommer till de mänskliga rättigheterna.
Ska vi betrakta de mänskliga rättigheterna som odelbara, eller ska vi betrakta dem som delbara, som de borgerliga partierna verkar tycka? Ska vi göra som vi tycker från de rödgröna partierna och se att de olika mänskliga rättigheterna samverkar, förstärker varandra och är beroende av varandra? Eller ska vi betrakta de mänskliga rättigheterna som ett smörgåsbord där vi kan välja och vraka det vi för dagen känner för och välja bort det som vi inte gillar?
Denna skiljelinje har blivit tydlig när det gäller det vi kanske har diskuterat mest i dag, nämligen konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Här vägrar de borgerliga partierna hårdnackat att ställa sig bakom kravet att Sverige ska ratificera det tilläggsprotokoll som finns.
Det är ett tilläggsprotokoll som skulle ge individer klagorätt, det vill säga rätt att föra upp sin kritik och sitt missnöje när de känner att deras mänskliga rättigheter inte har respekterats. Det skulle ge människor i Sverige denna rättighet, och om Sverige valde att ratificera tilläggsprotokollet skulle det självklart också öka legitimiteten för de ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheterna över hela jorden.
Det märkliga är att de borgerliga partierna och den borgerliga regeringen har utan problem ställt sig bakom andra tilläggsprotokoll. När det gällde konventionerna om de medborgerliga och politiska rättigheterna hade vi aldrig denna diskussion. Där såg man inga som helst problem med att införa individuell klagorätt.
Det är ett tydligt exempel på hur man behandlar mänskliga rättigheter på olika sätt. I den borgerliga politiken finns det ett A-lag och ett B-lag när det gäller de mänskliga rättigheterna. Som jag sade i mitt inledningsanförande: Behandlar man de mänskliga rättigheterna som ett smörgåsbord kommer man aldrig att kunna hitta några helhetslösningar.

Anf.  78  ULRIK NILSSON (M) replik:

Herr talman! Ibland har jag svårt att förstå logiken. Ni vill att vi ska behandla de mänskliga rättigheterna som ett och odelbart, som hängande samman, men sedan kräver ni att just några ska pekas ut i ett särskilt protokoll.
Jag inser att många av dessa konventioner och protokoll kan vara verktyg för att uppnå något. Jag kan mycket väl se att man ibland behöver fästa fokus på delar av detta för att stärka det. Det är dock så att någonstans måste debatten och ambitionen gå bortom att skriva just det protokollet. Någonstans måste det gå till just den generella rättigheten och möjligheten att utvecklas såsom människa, medborgare och individ.
Därför är vi kanske inte fullt så oeniga vad gäller om det ska vara delat eller enhetligt, utan här tror jag att vi är helt överens. Möjligen är vi oeniga om vilka verktyg som behövs och vilka verktyg som behövs i Sverige och vad de får för konsekvenser.
Frågan är vad det är för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som Sverige enligt konventionen ska uppfylla som vi inte uppfyller i dag. Vad är det Hans Linde vill att Sverige ska åta sig via konventionen? Jag tror att verktygen riktar sig åt ett annat håll än mot Sverige.

Anf.  79  HANS LINDE (V) replik:

Herr talman! Det är de rödgröna partierna som är konsekventa och generella när det kommer till de mänskliga rättigheterna, Ulrik Nilsson. Vi vill att det ska finnas en individuell klagorätt oavsett om det gäller de medborgerliga och politiska rättigheterna eller de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Vi gör ingen åtskillnad; vi är generella.
De borgerliga partierna däremot förespråkar särlösningar. Man ska klagorätt när det gäller de medborgerliga och politiska rättigheterna men inte när det gäller de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna.
Det tydliggjordes också här att vi har ganska olika syn på FN-konventioners roll. Vänsterpartiet tycker att det är viktigt att ratificera FN-konventioner, bland annat för att vi ser att de är viktiga verktyg även i vårt eget land. Vi har inte kommit till vägs ände vad gäller arbetet med de mänskliga rättigheterna i vårt land. Det gäller även de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna.
Vi ser också att när Sverige ratificerar en konvention ökar vi legitimiteten för konventionen på en global nivå. Då skapar vi ett ökat tryck på de länder i andra delar av världen som också skulle behöva ratificera konventionen.
Gång på gång har vi hört från Moderaterna att de vill undersöka om det är lämpligt för Sverige att ratificera detta tilläggsprotokoll. Jag kan inte riktigt frigöra mig från misstanken att de borgerliga partierna är ovilliga att ge individer i Sverige individuell klagorätt.
Jag är övertygad om att det finns människor i vårt land som skulle ha all anledning att använda sin klagorätt. Det gäller de transsexuella, som fortfarande tvångssteriliseras i vårt land. Det gäller de människor som stoppas i tunnelbanan på grund av sin hudfärg eller etniska härkomst. Det gäller de papperslösa som fortfarande förvägras vård. Jag är övertygad om att många av dem skulle sätta fingret på flera av de brott mot de mänskliga rättigheterna som fortfarande begås i vårt land.
Jag tror att detta är kärnan, Ulrik Nilsson. Ni är rädda för att det skulle synliggöra de problem och utmaningar som fortfarande finns i alliansregeringens Sverige.

Anf.  80  ULRIK NILSSON (M) replik:

Herr talman! Jag har lite svårt att stämma in i Hans Lindes beskrivning av att Sverige skulle ha sådana våldsamma brister i de mänskliga rättigheterna. Vem är det som saknar talerätt i Sverige? Vem är det som inte på politisk nivå eller i en öppen debatt kan väcka den typ av frågor som har lyfts upp? På vilket sätt skulle det påverka Sverige?
Jag är mycket medveten om att det finns många länder där talerätten behövs. Jag är dock rätt övertygad om att man här kan föra till torgs sina åsikter och uppfattningar. Jag är mycket mer bekymrad över den diskriminering som inte syns, den dolda diskriminering som inte kan föras upp till ytan. Men här i Sverige har vi den möjligheten.
Jag är därför fortfarande lite brydd över varför vi gör tilläggsprotokollet till huvudpunkten när huvudpunkten borde vara att vi sluter oss samman och säger att vi står för mänskliga rättigheter och individens möjlighet att växa och utvecklas och att vi också står för det i det internationella samfundet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s