Fru talman! Vi behandlar den årliga skrivelsen om vapenexport. Det är egentligen det ämnet som är huvudfokus. Det handlar om att diskutera: Hur har den strategiska exportkontrollen sett ut under 2012? Vilka beslut är fattade? Vilka bedömningar är gjorda? Vad är det för situation vi har?

När man läser dokumentet kan man konstatera att i faktiska siffror har vapenexporten minskat med ungefär 30 procent till en nivå på knappa 10 miljarder kronor eller motsvarande i storleksordning 1 procent av det totala exportvärdet i Sverige.

Vi kan också konstatera att värdet av beslutade utförseltillstånd – det man har prövat under året och tagit ställning till – har minskat med 27 procent och har ett värde på knappa 8 miljarder kronor, det vill säga något mindre.

Detta är stora summor, men det innebär också minskningar. För ett år sedan fick vi mycket kritik för att de hade ökat. Jag har inte förväntat mig motsvarande beröm för att de nu har minskat. Men det finns skäl att konstatera att det varierar över åren. Det är i huvudsak beroende på att avtalen och affärerna är så pass omfattande att det spelar stor roll vilka år de infaller.

Vi kan också av skrivelsen konstatera – och det har redan flera gjort här – att vi har köparländer som Indien, där det rör sig om 1,4 miljarder, ungefär 15 procent, ned till länder som köper för ganska lite och gör väldigt begränsade inköp.

Totalt sett handlar de fem största länderna som är nämnda här för ett belopp som utgör en betydande del av den totala vapenexporten. Man kan säkert diskutera varje enskilt land. Jag kommer tillbaka till det så småningom.

Detta är långa avtal. Det är en trögrörlig materia. Försäljningen till Indien är till exempel rester av de affärer som gjordes på 70- och 80-talet. De lever kvar så pass länge. Vi har att ta hänsyn till hur vi hanterar de långa avtalen.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att skrivelsen ger bilden att den svenska krigsmaterielexporten, vapenexporten eller strategiska exporten, kärt barn har många namn, i stort sett är oförändrad över tiden. Åtminstone har den för 2012 i stort sett ut som tidigare år.

Fru talman! När man behandlar ärendet ska man också vara medveten om att vi gör en trefaldig avvägning. Vi har de utrikespolitiska målsättningarna, de försvarspolitiska målsättningarna och också de industripolitiska målsättningarna, låt vara att vi lägger lägre vikt vid de industripolitiska målsättningarna i de bedömningar som görs vid strategisk exportkontroll.

Vi måste också konstatera att vi bland annat behöver ett svenskt försvar. Det har vi varit överens om. Vi har tidigare sagt att vi därmed har behov av försvarsindustri. Kan man ersätta den med inköp? Det är en fråga som med jämna mellanrum rör sig i debatten.

Svaret är: Det kanske man kan. Men man blir naturligtvis långsiktigt beroende av den part man köper ifrån. Det är på samma sätt som när vi ser att de långsiktiga avtalen nu ger konsekvenser på säljarsidan.

Innan man säger att vi helt ska ersätta det med inköpta vapen kan man fundera på vad det innebär för säkerhetspolitiska låsningar för Sverige.

Fru talman! Jag vill gärna nämna de problem som ligger på den industriella sidan. Det gäller framför allt frågan om dubbla användningsområden. I dag säljer vi många industriprodukter som man också har möjlighet att använda för andra än avsedda ändamål.

Där behöver vi vara väldigt noggranna. Det är rätt att man har tagit upp den frågan i lagstiftningen. Men jag kan fortfarande se problem i det.

Fru talman! Jag tycker att dagens system fungerar ganska bra. Jag tror egentligen att det på något sätt bara handlar om människor, om vi sedan kallar dem för ISP, Exportkontrollrådet eller något annat. Jag tror inte på ett system där kriterierna i varje enskilt läge kan förutses så att de alltid ger en korrekt bedömning.

Det kommer alltid att vara fråga om bedömningar. Det kommer alltid att vara en fråga om hur man väger olika faktorer mot varandra. Därför är det viktigt att konstatera att det dels behövs personer som gör avvägningen, dels att det behövs en öppenhet i de delar där det går att vara öppen så att man kan redogöra för utifrån vilka utgångspunkter ett beslut fattas.

Fru talman! Utredningen Översyn av exportkontrollen av krigsmateriel, kallad KEX, har nu satt i gång sitt arbete. Jag är en av dem som är med i utredningen.

Jag kan konstatera att det går att göra som Hans Linde gjorde alldeles nyss, förenkla, och säga: Känner vi igen en demokrati? Känner vi igen en diktatur? Någonstans har vi någon sorts känslomässig bedömning av de allra flesta stater. Det kan uttryckas i att de är mer eller mindre auktoritära, att man bör akta sig mer eller mindre för dem, eller vad vi kallar dem. Det kan vara en sak.

Frågar man expertisen säger de: Ska ni ha lagtekniskt hållbara definitioner ska vi vara väldigt noggranna. Utvecklingen ser lite annorlunda ut och skiljer sig åt över tiden. Det gör att det är lättare att instämma i principen än vad det är att uttrycka det på ett sätt som är hållbart.

Fru talman! Jag ska också säga några ord om följdmotionerna. De kan tyckas ha lite svag koppling till själva skrivelsen. Förutom de följdmotioner som rör sig om skrivelsen handlar följdmotionerna om nedrustningsarbete generellt. Det gäller ATT, Arms Trade Treaty, och liknande.

Här har det förts en diskussion framför allt från Olle Thorell om nedrustningsarbetet. Ska man titta på kärnvapennedrustning finns det två saker som är viktiga. Det ena är att få de stater som har kärnvapen att minska mängden kärnvapen i rotation. Det andra är naturligtvis att se till att inga nya stater får kärnvapen.

Då kan man fundera på vilka argument som är vägledande för att lyckas med detta. Jag håller med om att de humanitära konsekvenserna av kärnvapen är förödande. Det kände man till redan i augusti 1945 efter de första insatserna i Hiroshima. Berättelserna från Hiroshimaöverlevande – jag har själv träffat en av dem i ett sammanhang – är naturligtvis sådana att det inte går att slå bort dem. Jag tror inte att vi berättar någon nyhet för någon riksdagsledamot eller för någon ens i kärnvapenstaterna om vi säger att de humanitära konsekvenserna av kärnvapen är förödande. Men jag tror inte att vare sig Indien eller Pakistan kommer att säga att det är den faktorn som avgör att de ska sluta att ha kärnvapen, i varje fall inte så länge den andra sidan i konflikten har det.

Det är där vi skiljer oss lite grann åt. Hur bred ska paletten vara när Sverige på alla sätt försöker medverka till kärnvapennedrustning? Det är en övertygelse hos den svenska regeringen att vi ska göra det, och vi gör det också. Men man har valt att säga att vi behöver en bredare verktygslåda och inte ska låsa oss för enbart den i och för sig viktiga och korrekta delen att kärnvapen har humanitära konsekvenser som är svårförsvarade.

Fru talman! Skrivelsen är lagd på bordet. Den visar utvecklingen 2012. Det är ett antal följdmotioner som hanteras. Jag avslutar mitt anförande med att dels yrka bifall till utrikesutskottets förslag, det vill säga att skrivelsen läggs till handlingarna, dels yrka avslag på de motioner som finns.

Fru talman! Jag blir väldigt fundersam när jag hör Ulrik tala om industripolitiska målsättningar. I mitt anförande tog jag upp att arbetsmarknadsskäl enligt svensk rätt inte är en grund för att tillåta vapenexport. Det här är någonting som jag tycker att det är viktigt att vi håller skilt från det som är vår vapenexportlagstiftning. Arbetsmarknadspolitiska skäl i Sverige kan inte utgöra en grund för vapenexport. Däremot ska vi ha industripolitiska målsättningar. Vi ska ha en livskraftig industri i Sverige. Men då måste vi ställa om den industrin, så att den tillverkar andra produkter, som vi dessutom kanske har bättre nytta av.

Vilka är då de försvarspolitiska målsättningar vi ska ta hänsyn till? Vi säger att vi behöver vapen. Vi måste exportera vapen som vi ska kunna ha själva. Men vad är det för hot vi har mot Sverige i dag? Moderaterna och Miljöpartiet är på samma sida i alla fall i den frågan. Vi tror inte att ryssen kommer i morgon eller inom överskådlig tid.

Vad är det då vi ska försvara oss emot? Det kanske är någonting helt annat – klimatpåverkan och infrastruktur som pajar på grund av den. Vi kanske behöver den högteknologiska kompetens som finns inom industrin till någonting helt annat, så att vi kan skydda människor boende i Sverige genom att ställa om. Industripolitiska hänsyn ska tas, men inte som grund för vapenexport. Det är jag en total motståndare till.

Men det som jag egentligen tänkte be Ulrik diskutera och resonera lite grann kring är försvarspolitiska och säkerhetspolitiska hänsyn. Hur kan det komma sig att vi i Sverige menar att försäljning av vapen till diktaturen i Saudiarabien är ett säkerhetspolitiskt intresse för Sverige? Det talas om öppna hamnar i Saudiarabien, men jag köper inte den argumentation som ministern brukar använda sig av.

Fru talman! Vi börjar med den industripolitiska delen. Jag var inne på att detta för ISP och Exportkontrollrådet inte är ett skäl. Men det finns ändå anledning att fundera lite på det här. Ett av de stora svenska exportföretagen är Ericsson. Mobiltelefonsystem har effekter i detta härad, nämner man ibland. Då måste vi fundera på om vi ska ha ett system som gör det möjligt att exportera utrustning för kommunikation som kan utnyttjas av både dem som är för och dem som är emot regimen och hur man ska hantera det. Där har vi ett typisk industripolitiskt övervägande som behöver göras. Det finns säkert fler. Man måste vara klar över att själva beslutet att vi ska ha en vapenindustri naturligtvis bygger på det inhemska behovet av vapen. Därmed måste man också fundera på hur de företagen får en chans att överleva och fungera.

Sedan tar du upp frågan om försvarspolitik och säkerhetspolitik. En av de viktigaste frågorna för framtiden handlar om kommunikationsvägar. Vi ska fundera över vilka som är de strategiska flaskhalsarna, där Sverige har behov av att kommunikationen är öppen. Vissa av flaskhalsarna finns tyvärr i anslutning till stater som vi kanske inte alltid tycker är de bästa. Av geografiska orsaker blir det på det sättet. Det är väldigt enkelt att döma ut det om vi säger att säkerhetspolitik bara handlar om Sveriges gränser. Men handlar det om flödet i Malackasundet kan det bli mer komplicerat.

Fru talman! Då undrar jag om en vapenfabrik i Saudiarabien är en flaskhals i Ulriks resonemang, om det är det han menar. Jag kan i alla fall inte se det på det sättet.

Jag tänkte på det här med dubbel användning etcetera. Det är klart att det finns produkter där det kanske är svårt att definiera vilket användningsområde de kommer att få. Då måste man vara väldigt försiktig när man säljer. Men enligt regeringens skrivelse står krigsmateriel för strid för den övervägande delen av försäljningen från Sverige, och denna del ser också ut att öka, även i år – 74 procent står det. Det är krigsmateriel direkt för strid som utgör huvudparten av de vapen som säljs. Sedan kan det vara filtar, skyddsvästar och alla sådana saker; det är lite annorlunda kriterier för det, utgår jag från. Men krigsmateriel för strid borde vi verkligen vara väldigt noggranna med hur vi säljer.

Jag tänkte även på artikel 8 i EU:s gemensamma ståndpunkt, som jag tror att den kallas. Den utgår egentligen från samma kriterier som vi har i politiken för global utveckling, att man också ska ta hänsyn till fattigdomsproblematiken i de länder som man säljer vapen till. Vi styrs också av den gemensamma ståndpunkten, inte bara av den svenska krigsmaterielexportlagen. Jag skulle vilja att Ulrik Nilsson resonerade lite även kring den frågan. Varför använder vi oss inte av artikel 8 i det EU-regelverk som vi ska följa?

Fru talman! Bodil tar upp frågan om krigsmateriel för strid. Vad gäller utförseltillstånden är det ungefär, om jag nu tittar snabbt, 60 procent som är krigsmateriel för strid, 5,1 miljarder mot 2,8 miljarder för övrig krigsmateriel. Ser vi på den faktiska exporten får vi en annan bild, nämligen den omvända. Där är det ungefär 3,7 miljarder för strid och 6 miljarder för övrig krigsmateriel. Detta varierar över åren, och distinktionen är inte fullständigt glasklar. Dessutom kan man lägga till dem som är bedömda enligt kriterierna för dual use. Det är svårt att dra direkta slutsatser av det här. Vi kan också konstatera att huvuddelen av krigsmaterielen för strid är tyngre utrustning som inte lämpar sig för att till exempel slå ned interna uppror och liknande, vilket har varit ett av föremålen för diskussionerna.

Bodil Ceballos tar också upp den gemensamma ståndpunktens artikel 8. Det är självklart att vi ska följa det regelverk som finns. Det finns en distinktion mellan vad som är nationellt beslutat och vad som är EU:s gemensamma beslut. Jag tycker personligen att det är en fördel om vi kan ha mer och mer gemensamma tolkningar och beslutssystem för vapenexporten inom EU. Jag tycker att vi ska titta noga på både formuleringar och erfarenheter från andra länder i den kommitté som ska se över strategisk exportkontroll.

Fru talman! Vi får en årlig skrivelse, som väl är, till riksdagens bord om vapenexporten under det gångna året. Vi har alltid vid den här tiden på året en debatt i kammaren. För mig innebär det att det är sjunde gången jag står i denna kammare och debatterar svensk vapenexport.

Det som har varit spännande att notera när jag har lyssnat på olika borgerliga företrädare genom åren i debatterna, är att när vapenexporten har ökat något ursäktar man det och säger att det går upp och ned med svängningar i vapenexporten. Men när exporten minskar gör man en stor poäng av att det nu sker en stor minskning av vapenexporten. Ulrik Nilsson gick i sitt anförande i den fällan.

Ulrik Nilsson väljer att gång på gång säga att svensk vapenexport varierar över tid. Det är inte sant, Ulrik Nilsson. Det kan Ulf Nilsson vara hederlig nog att erkänna. Från 1994 fram till 2002 låg svensk vapenexport på mellan 3 och 4 miljarder kronor varje år. Inte någon gång har den varit högre än 4 miljarder kronor under den långa perioden. Vi var även då många gånger kritiska till vapenexporten, men den var aldrig högre än så.

Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 har svensk vapenexport aldrig varit lägre än 9 miljarder kronor, och den har inte varierat över tid. Det har skett en mycket kraftig ökning under lång tid av svensk vapenexport. Det kan vi inte blunda för.

Vi politiker behöver se detta faktum och ta konsekvenserna genom att antingen acceptera det regelverk som finns eller genom att ställa krav på att regelverket ska förändras. Det har vi i Vänsterpartiet gjort. Vi har tydligt och klart sagt att det behövs ett demokratikriterium. Det avfärdar Ulrik Nilsson med att vi kan döma ut olika saker på känslomässig grund och hänvisa till Saudiarabien. Nej, jag har inte klassat Saudiarabien som en diktatur på känslomässig grund. Jag gör det utifrån Vänsterpartiets värderingar, hur vi ser på demokrati och diktatur. För oss är det uppenbart att Saudiarabien i dag är en diktatur. Frågan är om Moderaterna anser att det är lika självklart att klassa Saudiarabien som diktatur.

Fru talman! Ja, det är fråga om en årlig skrivelse. Jag kommenterade också det faktum att vi har en tendens att försöka värdera just det senaste årets utfall. Om det passar politiska skäl, som det gjorde för oppositionen förra året, att lyfta upp ökningen i exporten, borde man egentligen på samma sätt nämna minskningen i exporten. Men båda är sakligt lika fel. En stor del av volymen i vapenexporten löper enligt avtal som har funnits i väsentligt många år. Det handlar mycket om vilka år som affärer faller in och vilka år leverans sker.

Därför kan vi ta varandra i hand och borde förhålla oss intellektuellt till detta och säga att exporten är i stort sett oförändrad. Det sade jag i mitt anförande, nämligen att det ser ut ungefär som tidigare år, även om det av siffrorna kan tolkas som en minskning. Ingen från er sida visade den ödmjukheten för ett år sedan.

Hans Linde tar återigen upp frågan om hur man definierar demokrati och diktatur. För mig var det väsentligt enklare innan jag började sätta mig in i frågan. De senaste 15–20 åren har åtskilliga stater som en gång i tiden var enpartistater – jag tyckte inte att de var demokratier, och det kan vi möjligen ha en diskussion om – kommit att bli något som statsvetarna i dag kallar elektorala diktaturer, det vill säga länder där systemet på papperet ser ut att vara en demokrati men där i realiteten bara en maktgruppering har chans att vinna ett val.

Fru talman! Ibland ställer vi i oppositionen komplicerade knäckfrågor som vi vet är svåra att ge ett bra och rimligt svar på under de två minuter vi har till förfogande i talarstolen. Men jag ställde ett par ganska enkla frågor till Ulrik Nilsson: Är Saudiarabien en demokrati eller diktatur? Utifrån Moderaternas syn på diktaturer och demokratier, hur klassificerar man Saudiarabien?

Vilken lång utläggning! Tyvärr är det inte första gången det låter så från moderata företrädare. Försvarsminister Karin Enström har gång på gång jagats av denna fråga utan att kunna ge ett tydligt svar. Det är pinsamt att ett parti som sitter i Sveriges regering inte tydligt och klart kan säga att Saudiarabien enligt alla kategorier och klassificeringssystem som finns är en tydlig diktatur.

För oss i Vänsterpartiet är det inte så komplicerat. Vi anser att det finns tydliga kriterier som ett land måste leva upp till för att vara en demokrati. Flerpartival är ett kriterium, och oberoende domstolar, fri press och fria medier samt fria och oberoende fackföreningar är andra. Saudiarabien lever inte upp till något av kriterierna. Det handlar inte om att vi klassificerar Saudiarabien som diktatur på känslomässig grund. Vi gör det därför att det är ett objektivt faktum, som Moderaterna uppenbarligen blundar för.

Vi måste reda ut några frågor om svensk vapenexport, Ulrik Nilsson. Det är inte många saker som stämmer när du beskriver svensk vapenexport. Den varierar inte över tid. Det har skett en mycket kraftig ökning av svensk vapenexport under en lång tid. Det sker inte tack vare några kontrakt som Olof Palme signerade i början av 80-talet. Det är ärligt talat trams! Vi har under de gångna åren sett hur en lång rad nya mycket kostsamma affärer har inletts. Det har varit nya kontrakt och nya affärer. Det har handlat om nya affärer med JAS Gripen-plan, övervakningssystem till Saudiarabien och Pakistan. Det är de affärerna som har dragit upp exporten. Ta ansvar för er egen politik!

Fru talman! Jag får ta hjälp av den statsvetare som satt med i KEX-kommittén. Han indelade stater i fyra grupper.

Den första gruppen är monarkier. Då menade statsvetaren traditionella monarkier, inte de konstitutionella monarkierna. De har inte ett demokratiskt system för att välja sin ledning. Där faller Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och åtskilliga till in. Vi kan naturligtvis ibland fundera över om de går åt rätt eller fel håll, hur förändringar hanteras. Naturligtvis kan vi inte se de länderna som demokratier.

Den andra gruppen är enpartistater. De är inte demokratier. Där kan vi också räkna upp ett antal.

Den tredje gruppen är de stater jag nämnde tidigare, nämligen de elektorala diktaturerna. Det är länder där ett maktblock inte förlorar makten även om det sker på nominell nivå. Där finns det problem att göra bedömningar. Jag försökte belysa att det inte alltid är så glasklart.

Den fjärde gruppen är demokratier med ett system som vi normalt sett anser uppfyller demokratins krav.

Jag tycker att det var en bra uppdelning som beskriver de problem vi har.

Hans Linde kommer tillbaka till om volymen har varit oförändrad över tiden eller ej. Vi är tillbaka till frågan om vi ska se till ett år eller en trend, som du hävdar har ökat mycket sedan 2005–2006. Ska vi inflationsjustera? Jag vet att utförselbesluten har fattats i enlighet med lagstiftningen. Jag har förtroende för lagstiftningen och noterar att det är den vi behöver se över för att stärka den gentemot icke-demokratier.

Fru talman! Jag vill ställa några frågor till Ulrik Nilsson om nedrustning och humanitära konsekvenser.

Socialdemokraternas hållning avfärdas av statsrådet Bildt och till del av Ulrik Nilsson som att det är naivt och orealistiskt att tro att humanitära konsekvenser plötsligt skulle få kärnvapenstaterna att sluta inneha kärnvapen.

Men det är inte naivt och orealistiskt. Det var lika naivt och orealistiskt att tro på ett förbud mot personminor, ett förbud mot klustervapen, att kräva att apartheid skulle upphöra på 60- och 70-talen, att tro att muren skulle falla någon gång i Europa eller att tro att diktatorerna i Nordafrika skulle falla som dominobrickor. Det var ingen människa som trodde det. Det är ingen människa med lite mer cynisk hållning än jag som tror att kärnvapen kommer att förbjudas och försvinna. Men det är möjligt.

Låt mig citera Nelson Mandela, som sade: ”Det verkar alltid omöjligt till dess det är gjort.” Samma sak är det med kärnvapennedrustning.

Jag skulle vilja fråga Ulrik Nilsson ifall Moderaterna ställer sig bakom den linje som utrikesministern fört fram, att arbetet med att föra fram de katastrofala humanitära konsekvenserna av kärnvapenanvändning är ”ett stickspår” som inga seriösa länder har engagerat sig i.

Fru talman! Låt oss börja med att konstatera – och där tror jag att Olle och jag kan vara överens – att kärnvapen har katastrofala humanitära konsekvenser. Det är egentligen inte en fråga att diskutera. Sedan pratar vi om vilka strategier som är bäst för att få alla parter att inse att det där med kärnvapen är en rätt korkad idé, alldeles oberoende av humanitära skäl eller andra skäl.

Låt oss också konstatera att till skillnad från truppminor och ett antal olika saker som du nämnde har kärnvapen varit en väldigt viktig del i den strategi som har byggts upp sedan efterkrigstiden och i terrorbalansen. Därmed tror jag att det ändå inte kommer att vara de humanitära aspekterna som är avgörande för de länder som har kärnvapen eller har för avsikt att skaffa sig kärnvapen. Det kanske allra mest skrämmande i dag är att fler stater vill ha kärnvapen. Det kommer inte att vara de humanitära skälen som är avgörande där.

Jag tycker att Sverige i alla lägen ska nämna alla aspekter på problemet, föra fram dem och vara en konstruktiv partner i allting från att försöka få kärnvapenmakterna att reducera sitt innehav till att hindra spridningen av kärnvapen.

Fru talman! Jag fick inget svar på min fråga angående om det är en moderat eller borgerlig hållning i allmänhet att detta att föra fram de humanitära konsekvenserna av kärnvapenanvändning är ett stickspår som inga seriösa länder har engagerat sig i. Eftersom jag inte fick något svar hoppas jag att jag får det i nästa replik.

Vad gäller att man måste ha en bred palett: Javisst är det så, men paletten blir inte bredare av att man struntar i att föra fram den här aspekten eller ställer sig bakom sådana initiativ. Paletten blir väl bredare ju fler insatser man gör. Vi är för att vi ska arbeta inom CTBT, FMCT, en zon fri från massförstörelsevapen i Mellanöstern, NPT och så vidare.

Vi är förstås för det, men bara för att man är för det behöver man inte vara emot ytterligare en aspekt som kanske kan visa sig framgångsrik. Det är inte så att det på nedrustningsfältet är mängder av framgångar som riskerar att inte bli av därför att man driver detta spår också. Jag förstår inte riktigt Ulriks resonemang här.

Man får väl inte kärnvapenstater att nedrusta sina kärnvapen genom att inte tjata på dem? Ska man ställa sig på samma sida som de, vara snäll, hålla med, hålla på med teknikaliteter och flytta kommatecken i diverse avtal i stället för att med klar och tydlig röst säga att de humanitära konsekvenserna av kärnvapenanvändning är så oacceptabla att dessa vapen måste förbjudas? Vad är felet i att säga detta till kärnvapenstaterna?

Fru talman! Jag har ett par gånger här i debatten sagt att det inte går att ifrågasätta att de har förödande humanitära konsekvenser. Det är naturligtvis en viktig aspekt.

Vi talar just nu egentligen mer om taktiken, hur man för fram, hur man kommer igenom och hur man hittar argumentet som övertygar. Antingen får man någon att säga: Jag ska inte medverka till att sprida kärnvapen till ytterligare någon och inte sprida tekniken. Eller också kan man få någon att säga: Vi måste börja minska på våra arsenaler för att öka säkerheten. Då är frågan: Är det detta argument som kommer att vara avgörande?

Jag tycker att man ska ha en bred palett. Jag tycker att man ska vara tydlig med att en värld fri från kärnvapen vore ett mycket högt ställt mål och någonting att önska och att vi hela tiden ska försöka ta steg däremot. Men jag inser också att det är de som sitter i förhandlingarna som måste äga verktygslådan, göra avvägningarna och göra bedömningarna.

Jag hör vad du säger. Jag kan inte säga att det är fel att hävda att det där är en viktig aspekt. Men jag tror tyvärr att den är viktigare för dem som står vid sidan än för dem som har att fälla avgörandet. Det är faktiskt kärnvapenmakterna som i hög grad äger ansvaret för att de har sina kärnvapen.

Tyvärr kan jag inte heller blunda för att det i ett antal länder som nu försöker skaffa sig eller hävdar att man har kärnvapen är ett ämne för någon sorts nationell stolthet, vilket är förödande. Därför har jag förtroende för att man måste ha alla de verktyg som står till buds.

PS: Pennan lär vara starkare än alla vapen, därav bilden …..