I dag minns världen Nelson Mandela. Mandela var en person som i mycket präglade ”vår tid” (skrivet av en person som fyllt femtio) och därför finner även jag det angeläget att ge några enkla reflektioner över vad Mandela stod för.

Av den svenska debatten kan man uppfatta det som att Mandela i första hand var en frihetshjälte, och obestridigt var det så att han var ledare i kampen mot apartheidsystemet i Syd Afrika, men att bara beskriva honom som en revolutionär vore att väldigt mycket begränsa hans stora betydelse – eftersom det var efter apartheidens fall han besvisade sin storhet.

En tidigare chef för mig hade möjligheten att vara med på det första större möte som Mandela hade efter det att han släpptes från Robben Island, och han kom hem helt begistrad och sa – något som då var oväntat – att han var övertygad att Mandela inte skulle satsa på hämnd utan på försoning. Lasse kom att få rätt och alla vi som tvivlade fick fel. Därför att där ligger Mandelas storhet, han förmådde att se bortom hämnden och såg istället till att allt skulle kunna bli så mycket bättre om man försonades och var och en kunde bygga vidare på sin förmåga. Mandela lyckades med detta och blev på så sätt en symbol för hopp om just samarbete och försoning. Något att tänka på när främlingsfientlighetens vågor går höga. Om sedan Syd Afrika av idag har förmått att vårda Mandelas arv är en helt annan fråga

För många år sedan kom jag att köpa en bok som, efter Mandelas frigivning, var skriven av en av hans fångvaktare på Robben Island. Boken var i all sin enkelhet fängslande när den beskrev hur den en gång nästan hatiske fångvaktaren under många och långa dagliga samtal förändrade inställning. Han gick från nedlåtande attityd till en roll snarast som Mandelas elev och hur han sedan kände en stor saknad efter sin vän. lärare, samtalspartner. Jag tror att boken hette ”Farväl Bafana” och den borde gå att finna på något biblotek.

Därför – så moderat jag är – sy lyfter jag idag på hatten för en av de största inspiratörerna under min livstid. En man som förmådde att lita till det goda i människan och därför fick tillstånd försoning i ett sargat land.