Som riksdagsledamot får man förmånen att träffa många spännade presoner. Under dagens lunch möätte jag en delegation från parlamentet i Myanmar (Burma) ledd av den vice talmannen Mr U Nanda Kyaw Swa (till vänster på bilden), i delegationen fanns 8 parlamentariker från parlamentets båda kamrar. Inte minst intressant var Mr U Ti Khun Myat (till höger) som bland annat var ledamot i den kommitté som skall se över vallagarna inför nästa val.

Myanmar har under många år varit ett slutet land där oppositionen, inte minstAun San Suu Kyi och hennes parti, har hållit utanför politiken med många minst sagt odemokratiska medel. När militärjuntan 2011 lämnade makten till en civil ledning, dock med den gamla regimens män i absolut majoriet, inleddes en process som förhoppningsvis skall öppna och domokratisera landet. Besöket i Sverige, som arrangerades av UNDP, var ett inslag i denna process. M;an genomförde en resa till Norge, Sverige och Danmark för att få en bild av hur parlament fungerar i demokratiska system.

Från svensk sida var vi naturligtvis intressearde av att diskutera bland annat processen mot demokrati och vallagen. Inte minst kravet att den som kandiderar till ett uppdrag inte får ha någon nära släkting som är utländsk medborgare (en regel som hindrar Aun San Suu Kyi från officiella poster då hon är gift med en engelsman och då hennes barn är brittiska medborgare). Vi ville även diskutera frågan om minoriteters rättigheter.

Låt oss börja med vallagen. Även om en av delegaterna försökte förklara reglen om medborgarskap med att man var van att ha ett slutet lokalsamhälle och att man därför var tveksam till utlänningar så stod det klart att detta var en fråga som uppmärksammats internt. Befolkningen hade klagat och om jag inte fattade allt fel så kommer vallagskommissionen att föreslå att konstitutionen ändras på denna punkt. Därmed torde vägen öppnas för Aun San Suu Kyi. Det var till och med så att vice talmannen förstärkte kritiken genom att själv nämna exempel på kandidater som hindrats och som uppenbarligen tyckte skulle fått kandidera.

När det sedan gäller minoriteter, från min sida nämnde jag rohingas specifikt, så var beskedet att det inte var något problem. Om de kan tala språket och om de registrerar sig så kan de bli medborgare. Jag vet inte om företrädare från rohingas skulle vara så imponerad av den förklaringen, min uppfattning är att de fortfarande har en del att göra när det gäller minoriteters rättigheter.

Nu är då frågan, vill man få demokrati eller är detta ett spel för gallerierna. Utan att kunna garantera framtiden så känndes det i diskussionen som att man var övertygade om att finna en form för att bygga ett mocernt och demokratiskt samhälle. Om så så kan vi se framtiden för Myanmar an med tillförsikt.