Natten mellan den 14 och 15 januari 1814 trädde freden i Kiel ikraft, sedan dess har Sverige inte varit i krig, efter det datumet har också alla motsättningar mellan Nordiska länder lösts i förhandlingar eller i skiljedomsförfarande. Unionsupplösningen mellan Sverige och Norge skedde efter förhandlingar och Ålands tillhörighet till Finland beslöts av den internationella domstolen i Haag. 200 år av fred och 200 år av processer som skapar fred. För mig är det en gåta varför inte detta uppmärksammas mer i ett land där vi till och med har en dag för att uppmärksamma kanelbullen.

Fred, definierad som frånvaron av våld, kan sägas uppstå på två sätt, dels ett passivt genom frånvaron av konflikter och dels ett aktivt genom att arbeta med processer som skapar delaktighet och förtroende. De 200 åren rymmer inslag av båda, i unionsupplösningen och Ålandsfrågan är det tydligt att processerna var viktigare men i huvudsak är det nog så att norden i sig inte rymmer motsättningar som för ut i våldsamma handlingar mot varandra. Man kan med fog säga att freden i Kiel skapade det Norden vi känner idag.

För Europas del följde mänga år av oroligheter, 100 år efter Kiel så stod världen inför första världskriget. Efter två världskrig så insåg ett antal ledande kristdemoikratiska politiker att detta inte kan ortsätta och man enades om Kol- och stålunionen (föregångaren till dagens EU). Europa valde, efter krigen, vägen med aktivt arbete och EU är idag det kanske framgångsrikaste fredsprojekt världen sett. Sällan har någon varit så förtjänt av ett fredspris som när det tilldelades EU.

När vi i sommar går till val till EU skall vi minnas både den historiska rollen av att skapa fred men också betydelsen av att gemensamt skapa processer för samförstånd och samabrete, processer som ofta kräver likartade regelverk och förhållningssätt. När man pratar om att minska EUs överstatliga roll finns en risk att man inte fokuserar på den möjlighet överstatligheten ger till nya, fruktbarande och fredsskapande samarbeten. Ett frihandelsavtal mellan USA och EU (det s.k. TTIP vilket förhandligarna om inleddes i höstas) är ett sådant steg. Frihandeln kräver att alla stater agerar inom dess ramverk och den ger stora fördelar vad gäller handel och ekonomi men framförallt ger den ramverket för mänskliga kontakter och samarbete och en utvidgad fred.

Freden i Kiel och principerna för EUs tillkomst ger därför viktiga lärdomar för framtiden. Vi måste aktivt arbeta för en allt större ”Demokratiernas klubb” och för att fler människor fär det av fred. Firandet av freden i Kiel må vara nedtonat men låt oss ära det genom att slåfast att EU valet inte får handla om utträde och nationella intressen utan om hur vi kan fortsätta bygga processer och instutitioner för fred, en demokratiernas klubb.