I helgen hade PA-UfM (den parlamentariska församlingen till Unionen för Medelhavsområdet) sin årliga församlingsrådssession. Denna gång träffades vi vid Döda Havet i Jordanien då Jordanien har varit ordförande, ett ordförandeskap som nu tas över av Portugal. Diskussionen följer i mycket vana spår, å ena sidan en europeisk grupp som, i bästa välvilja, vill påverka utvecklingen i MENA-länderna (mellanöstern och nordafrika) och å andra sidan parlamentariker som söker stöd för att kunna leverera ekonomiska framsteg och utveckling till sina länder. Det blir lätt att vi kräver demokrati, rättsäkerhet och lika rättigheter för kvinnor och sydsidan kräver pengar till inversteringar och jobb. Och där slutar debatten med ett visst mått av missnöje på vardera sidan.

Går vi utanför denn sakliga låsning så är det alltid krav på agerande för palestiniernas sak, man kan till exempel hävda att det finns ingen anledning att en diskutera åtgärder för att stärka småföretagandet om inte Palestina frågan löses. Därefter så kommer ofta, dock inte denna gång, frågan om Cyperns delning.

Denna gång togs Palestina-frågan på ett sätt som för mig var klargörande. En kvinna från, tror jag Libyen, sa ungefär: Vår roll som parlamentariker är att bedribva lobbying och påverka våra regeringar att agera i frågan om Palestinas rätt. Det är lätt att invända att i de flesta mogna demokratier så är parlamenten lagstiftande och inte lobby-organisationer, men det är kansek så man uppfattar sin roll i stater präglade av auktoritärt styre.

Går vi då åter still sakfrågorna så blir då skiljelinjerna mer lätt begripliga. Syd vill lobba för ekonomisk hjälp och kan inte göra några utfästelser för det nord föreslår, nord vill att parlamenten använder sin makt och lgstiftar och först därefter kan vi stå för löften om stöd. Så läget är låst men jag tror ändå att det är viktigt att vi ses och att vi successivt sätter oss in i de olika ländernas traditioner och sätt att funka.