I går var jag aktiv i Kammaren dels vid frågestunden och dels vid debatten om PA-UfMs årsrapprt. Bifogar vad jag sa, enligt riksdagens protokoll.
Frågestunden:
Fru talman! Jag har också en fråga till utrikesminister Carl Bildt. Vi hade i veckan en hearing i utrikesutskottets regi gällande situationen i Syrien. Där sade Röda Korsets representanter att de har sett ett ökat antal attacker på sjukhus, på sårade och på hälsovårdsinrättningar, vilket uppenbart är i strid med krigets lagar och internationell folkrätt. Om ingenting görs finns det risk att detta sätter normen för nästa konflikt och nästa krig. Vad kan man då i en situation som i Syrien göra? Naturligtvis behövs det en politisk lösning totalt sett. Men finns det någonting vi kan göra innan dess för att statuera exempel så att vi inte sätter en ny standard där man kan ge sig på skyddade objekt som ambulanser, sårade och sjukhus eller för den delen diplomater och andra som behöver röra sig i området för att skapa kontakter och få information?
anf.36 Utrikesminister Carl Bildt (M):
Fru talman! Det finns två delar i detta svar. Den första är att det dess värre är så att det mönster vi ser i inbördeskrig av den här naturen är att respekten för den internationella humanitära rätten lämnar åtskilligt övrigt att önska, milt uttryckt. Den andra delen är att det är viktigt att vi är tydliga med vad som gäller. Vi arbetade mycket länge för att FN:s säkerhetsråd skulle ta en resolution om just den internationella humanitära rätten frikopplad från allt annat i den syriska konflikten. Efter sju sorger och åtta bedrövelser och alltför lång tid tog säkerhetsrådet resolution 2139 som mycket tydligt säger att den internationella humanitära rätten måste respekteras. Det sker ännu inte på det sätt som vi vill och som vi har anledning att kräva, men vi har nu fått ett internationellt erkännande och ett internationellt krav. Då ska vi arbeta med all kraft i enlighet med det som säkerhetsrådet har beslutat.
Fru talman! Då kan man ställa sig frågan: Finns det någonting vi kan göra i närtid, i alla fall för att dokumentera brotten, så att det finns en rimlig chans att förövarna åker fast? Kan man tänka sig satelliter, gps-mottagare eller film? Tekniken finns tillgänglig. Skulle Sverige kunna medverka till att tillsammans med andra länder försöka dokumentera dessa brott så att de faktiskt blir vad de är, nämligen brott mot mänskligheten?
anf.38 Utrikesminister Carl Bildt (M):
Fru talman! Det sker. Det finns internationella frivilligorganisationer som ägnar sig åt att försöka dokumentera så mycket som möjligt. Sverige tillhör bidragsgivarna till denna verksamhet. Det finns rikliga möjligheter att göra detta i olika sammanhang. Mycket av det här dokumenteras på sociala medier. Sedan kan det vara svårt att föra detta exakt till att säga vem som har ansvar för vilket övergrepp. Men det är alldeles rätt: Det är viktigt att vi dokumenterar så mycket som möjligt, och Sverige stöder den verksamhet som sker i detta avseende.
—
PA-UfM:
Fru talman! Rapporten om den parlamentariska församlingen för Unionen för Medelhavet kan läsas men också kommenteras. Det finns anledning att kommentera de egna erfarenheter jag har men också den utveckling som sker i Medelhavsregionen. Låt mig börja med det jag själv har upplevt under året. Jag har deltagit i ett antal utskottsmöten. Kerstin Engle nämnde i breda drag vad som har behandlats. I ekonomiutskottet har det varit någon sorts process där det går från mycket önskande till alltmer konkreta diskussioner. Vad kan göras för att få i gång småföretag? Vad kan göras för att finansiera nya företag? Vad kan man göra för kvinnligt företagande? Hur kan vi få folk som i dag inte har kontakt med banker att bli bankable, som man säger, och därmed bygga upp ett sparande och på så vis kunna planera en framtid? Den frågan diskuterade vi vid två av mötena. Tyvärr kom vi också in på det som har varit lite av en följetong, nämligen önskemålet om att få en egen investeringsbank, det vill säga en bank som skjuter till pengar som någon annan ska betala. Sverige har tillsammans med några andra haft linjen att vi först behöver se över de instrument vi har innan vi börjar fundera på att skapa nya resurser. Jag har varit på ett möte i det politiska utskottet. Det kom med tiden att handla om två saker. Det fanns en egyptisk önskan om att få loss de frusna tillgångarna i europeiska banker efter Mubarakregimens fall. Detta var veckan innan Mursi avsattes i Egypten. Det är lätt att misstänka att önskemålet fanns därför att leveranserna inte hade varit optimala med den politik Muslimska brödraskapet hade föreslagit. Vi hade naturligtvis också diskussioner om Syrien och flyktingar därifrån, inte minst den flyktingbelastning som Turkiet då började anmäla. Detta har sedan kommit också från både Libanon och Jordanien. Det är naturligtvis den stora konflikten. Miljöutskottet är behandlat. När det gäller församlingsrådssessionen i Bryssel var det viktigt för Sverige att säga att vi någon gång måste gå från att ha önskemål till att faktiskt börja leverera. We must walk the talk. Det är lätt att prata, men om vi inte har någon strategi för hur vi ska gå vidare blir det, möjligen, ett underhållande samtal. Vi nämnde detta från svensk sida och fick stöd från ett antal nordeuropeiska länder för att kanske börja ta vara på de erfarenheter från transitionsprocesser som har funnits, inte minst i Baltikum. Det gäller hur man går från en typ av ekonomi till en annan och från en syn på mänskliga rättigheter till en annan. Det finns förmodligen erfarenheter. Vi behöver inte göra om alla misstag. Samtidigt måste varje land driva sin egen utveckling. Det finns ingen mall man kan lägga på, och därför krävs stor ödmjukhet. Den svenska delegationen åkte också en tur till Tunisien. Där var det mycket fokus på att träffa parter som höll på med konstitutionsarbetet. Jag vill inte påstå att det var vi som avgjorde det, men jag konstaterar att efter många års låsningar har det nu i alla fall kommit en konstitution som ser någorlunda rimlig ut. Jag tror som sagt inte att vi på något sätt var avgörande i den processen, men det var intressant att träffa dem. Det var också intressant att träffa den unga journalist som sade att den största skillnaden mellan hur det en gång var och hur det är i dag är att numera pratar alla. Den yttrandefrihet man skapade sig på Bourguibaavenyn är vunnen. Hur utvecklingen än går kommer det att finnas informationsspridning i Tunisien. Jag tyckte att det var intressant, för det ger hopp om att lösningar kommer att belysas i ett annat ljus. Sedan vi kom hem har en av de konsulter vi träffade mejlat till mig och frågat: Här har jag ett program för småföretagande. Kan du se till att det finansieras? Det kan jag inte göra, men jag tycker att det är bra att man nu även i det civila samhället tänker på hur näringslivet i Tunisien ska utvecklas. Jag kan konstatera att bilden av det första valet, där Ennahda fick ganska betydande majoritet, nu har ersatts med nya politiska konstellationer. Vi träffade Nida Tounes, som är lite mer liberalt. Sekulärt får man inte säga, men det är lite mer modernt inriktat i politiken. Det innebär förmodligen att de nya tankarna kommer. Jag har vidare besökt ett antal seminarier. Jag vill säga två ord om ett av dem, där mannen från Salafyo Costa – salafister på Costa kafé – var med. Costa är en kafékedja från London. Han hade plötsligt insett: Om vi sitter och är väldigt övertygade salafister och kopterna sitter i samma stad – han var från Egypten – och vi aldrig träffas kommer vi att leva i parallella världar och ingenting kommer att hända. Vi behöver inte tycka likadant, men skulle vi inte kunna träffas och ta en kopp kaffe på Costa och prata om våra olikheter? Sagt och gjort. Han började med detta, och det blev fler och fler väldigt polariserade människor som satt och pratade tillsammans. Till slut var det någon som sade: Varför snackar vi bara? Kan vi inte spela fotboll också? Och så rullade det på. Man skapade dialog utifrån den självklara inställningen att jag respekterar din åsikt om du respekterar min. Den typen av exempel är viktiga att se. Om vi ska säga några ord om PA-UfM finns det en motion som säger att detta inte riktigt hör till våra områden. Jo, det tror jag att det gör. Jag tror att information, demokrati och mänskliga rättigheter är globala och att det som händer i ett land påverkar oss på det ena eller andra sättet. Just därför ska vi vara aktiva, erbjuda våra idéer och vårt sätt att se på saken och också ta emot deras synpunkter. Vi ska inte lära någon att uppföra sig på ett riktigt sätt, men vi ska tillsammans utveckla ett förhållningssätt som är bra för alla. Yrkandet i motionen är därför fel, och jag stöder det inte. Om man ser på utvecklingen har jag redan varit inne på Tunisien. Där ser det ut som att vi kanske kan få det exempel vi behöver. Samtidigt är det i Egypten, efter kuppavsättningar och det som har hänt, mycket mer tveksamt hur utvecklingen går. Men alla pratar även i Egypten. Diskussionen finns kvar även om repressionen just nu slår hårt med över 500 dödsdomar och annat. Syrien är naturligtvis det riktigt tråkiga exemplet. Just därför behöver vi lyfta fram de goda exemplen och säga: Här finns ett exempel på hur man kan gå vidare. Här finns en möjlighet att peka på hur utvecklingen kan se ut. Man kan nämna många andra exempel. Men jag tror att det allra viktigaste är att vi parlamentariker och vi svenskar säger: Vi är öppna för att lyssna på era problem. Vi är öppna för att diskutera med er. Vi är öppna för att ta till oss era erfarenheter, och vi står gärna till tjänst med våra erfarenheter, våra åsikter och våra förslag. Det kan vi bara göra genom att träffas, och det är den stora betydelsen för den parlamentariska församlingen för Medelhavsunionen. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande, UU17 – tror jag att det är.
—
två replikväxlingar också:
Fru talman! Jag håller i stort sett med Bodil. Men när det gäller norra Medelhavsområdet är det i första hand en fråga för Europeiska unionen att försöka stärka näringslivets utveckling där. Jag tror inte att vi ska förvänta oss att sydsidan kommer att bidra med mycket pengar eller resurser för den omstruktureringen. Det är mer av en intern fråga i EU. Det finns dock en annan intressant aspekt på detta. Det är att en stor del av det södra Medelhavsområdet är beroende av handeln mellan norr och syd. Länderna där är alltså kopplade till något av länderna på den norra sidan, och om de går krattigt går den handeln dåligt. Det som saknas är nämligen bland annat en möjlighet att knyta ihop handeln på sydsidan eller att gå tvärs över Medelhavet, alltså inte bara rakt norrut. Tunisien är tydligt kopplat till Italien och möjligen en del till Frankrike. Algeriet är tydligt kopplat till Frankrike och så vidare. Det betyder att om ekonomierna går ned där drabbar det direkt. En av de riktigt viktiga frågorna ur utvecklingshänseende är att alltså knyta ihop hela Medelhavsregionen till en handelsregion. Det är en av frågorna som vi måste ta upp i det här arbetet.
Fru talman! Jag tror att Ulrik har missuppfattat. Jag menar inte att just det perspektiv som Ulrik tar upp inte är viktigt. Jag menar att det också finns annat i samarbetet, som vi kan prioritera och arbeta med. Det finns fem olika utskott – de ständiga utskotten: utskottet för politik, säkerhet och mänskliga rättigheter, utskottet för ekonomiska, finansiella och sociala frågor och utbildning, utskottet för energi, miljö och vatten, utskottet för förbättrad livskvalitet, utbyte mellan civilsamhällen och kultur och utskottet för kvinnors rättigheter. I de olika utskotten kan man arbeta med olika frågor. Allting är inte bara handel och ekonomi. Det finns väldigt mycket annat, och det är det som jag vill att den svenska delegationen också ska uppmärksamma. Allt är nämligen inte bara pengar. Det handlar även om den demokratiska utvecklingen. Ni skriver själva att ni har inriktat arbetet ”på att bevaka utvecklingen . i syfte att försöka utröna vad delegationen kan göra för att bistå i demokratiseringsarbetet”. Det är er prioritering. Jag fokuserade mer på den delen än på det som har med ekonomi och så att göra. Jag utgår nämligen redan från att du lyfter upp det.
Fru talman! Antingen missförstod jag Bodil, eller också tog jag chansen att säga något som jag tycker är viktigt att tillföra. Jag uppfattade det som att det gällde utvecklingsfrågan. Det är riktigt att det finns ett antal utskott. Jag tror inte riktigt att det är fem; det ska vara fyra i fortsättningen. Jag tror att det där beskriver vad det var förra året. Under alla omständigheter är det viktigt även med mänskliga möten. Vi har när det gäller kulturfrågan bland annat tagit upp viseringsliberaliseringen, möjligheten för det fria ordet, internetpenetrationen, alltså sådana människa-till-människa-kommunikationer som de nya sociala nätverken gör möjliga. Det finns oerhört mycket att göra också på andra områden än de ekonomiska. Som sagt, antingen missförstod jag Bodil Ceballos eller så tog jag chansen.
Fru talman! Jag tror att Ulrik helt enkelt tog chansen. Det står ingenting i betänkandet om att det ska bli fyra utskott. Det vore intressant att få veta vilket av utskotten som kommer att försvinna. Det vore förödande om till exempel utskottet för kvinnors rättigheter försvann. Nu har Ulrik inte möjlighet till fler repliker så vi kan ta det efter debatten. Jag vill säga att vi måste se att det gäller ett sammanhang. Sverige är en del av Europeiska unionen. Sverige är inte närområde. Vi bor långt bort. Vi bor inte längst ned i söder. Jag har ju en fot i söder, så för mig är det närområdet. Det är mina breddgrader. Där är varmt och skönt, och jag bor gärna där. Vi måste inse vilken verklighet människorna i södra Europa lever i och vilken verklighet människorna i norra Afrika lever i. Mycket av det sammanfaller – korruptionen och till viss del synen på människor, som vi kanske inte alltid delar. Vi kan göra stor skillnad genom att vara på plats och få både dem i södra Europa och dem i norra Afrika att se de egna problemen. Man är lätt hemmablind, men med hjälp av andra som uppmärksammar och analyserar från ett annat perspektiv kan vi kanske bidra till minskad korruption och bättre ekonomi.
–
Fru talman! Jag har några kommentarer och frågor. Julia Kronlid frågar vad det har för mervärde för Sverige. Jag tror att det har ett mervärde att träffa andra människor. Jag tror att det har ett mervärde att lära sig mer om världen. Jag tror att det har ett mervärde för Sverige, en av världens mest handelsberoende nationer, att knyta kontakter i andra länder. Jag tror att det är det som har gjort Sverige starkt genom historien. Vi har varit öppna för inflytande, öppna för intryck. Integration och fri rörlighet kan vi inte tillåta utan konditionalitet, det vill säga att vi inte tycker att ni är värda den frihet vi har. Ni måste göra någonting mer. Så säger Julia Kronlid. Min människosyn bygger på att alla människor ska ha samma förutsättningar, att alla människor är födda lika, att vi har ett ansvar att ta hand om varandra. Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem. Jag vill ha fri rörlighet. Jag vill kunna träffa människor även från södra Medelhavsområdet. Då måste jag också säga: Ni är välkomna hit för att träffa oss. Ni är välkomna hit för att få del av våra erfarenheter och kunskaper. Man kan ha utbyte mellan parlament i andra former, säger Julia Kronlid. Ja, det kan man säkert. Men varför uppfinna ett nytt sätt, när vi har ett någorlunda fungerande sätt att träffas, få utbyte och uppnå allt det här? Det är inte säkert att ditt besök i Georgien får en avgörande betydelse i Tunisien. Det är förmodligen andra former som behövs. Men då har vi en förening. Ska vi ställa oss utanför den och skapa vår egen lösning, eller ska vi vara med i en förening som fungerar? För mig är svaret klart.
Fru talman! Alla de saker som Ulrik Nilsson tog upp inledningsvis om varför det är viktigt att möta människor och personer från andra länder instämmer jag givetvis i. Men det är inte så att alla utbyten med andra länder sker inom ramen för PA-UfM. Det finns andra möjligheter. Vi har IPU, riksdagens eget arbete, generalförsamlingen och EU. Jag anser inte att man ska vara emot alla former av utbyte med andra länder bara för att vi ställer oss kritiska till att alla medlemsländer i EU nästan per automatik, som det har blivit, ska vara medlemmar i Medelhavsunionen. Jag ser inte någon motsättning. Vi är inte emot allt arbete bara för att vi kritiserar Medelhavsunionen. Vi har många olika typer av regionala samarbeten ute i världen. Vi har vårt nordiska samarbete, och jag anser kanske inte att alla medlemsländer i EU måste vara med i det nordiska samarbetet för att det ska vara relevant. Vi har regionala samarbeten i Sydamerika och så vidare. Det jag vill framföra är väl mer att jag tycker att det är mest relevant för länderna kring Medelhavet att mötas i ett sådant här mellanstatligt samarbete. Naturligtvis kan vi ha andra typer av utbyte med de här länderna. Vi har till exempel redan det södra grannskapssamarbetet mellan EU och de här länderna. Som Ulrik sade, varför uppfinna mer när vi redan har andra former?
Fru talman! Min enkla utgångspunkt är att ju mer samarbete vi har människor emellan, desto mer stärker vi utvecklingen och desto mer förbättras möjligheterna för människor över hela jorden. Då kan man ställa sig frågan: Får Sverige del av mer eller mindre samarbete om vi går ur en samarbetsorganisation? Får vi bättre kontakter om vi hoppar av PA-UfM? Jag tror inte det. Jag tror att det är en god idé att vara kvar i de fungerande system som finns. Sedan kanske det behöver kompletteras med annat. Gör då det, men det viktiga är att ju mer samarbete vi får, desto bättre blir utvecklingen. Det blir inte mer samarbete genom att vi går ur, snarare mindre. Det borde också rimligen vara det som Julia Kronlid efterlyser, för hon tycker att det är en onödig organisation. Stå upp för det här! Stå upp för samarbete och öppenhet, för det har byggt Sverige rikt!
Fru talman! Jag står gärna upp för samarbete och utbyte med andra länder. Som jag sagt tidigare är det formen för Unionen för Medelhavet som jag kritiserar. Jag skulle ha kunnat vara mer positiv till det här om jag haft ett större förtroende för till exempel EU som sådant. Jag är orolig för den överstatliga utvecklingen inom EU och att EU nu blandar ihop två unioner, Unionen för Medelhavet och EU. Jag känner en oro för vad detta kommer att ta sig för utveckling. Hade jag sett att EU fortsatt vara ett mellanstatligt samarbete med utbyte mellan självständiga nationer hade jag också haft ett större förtroende för Unionen för Medelhavet. Däremot vill jag uppmuntra er i delegationen och säga att mycket av det ni har gjort är bra. Jag kritiserar inte ert arbete, utan själva uppbyggnaden av Medelhavsunionen.
—
Slutligen ett skammens erkännande, jag misstog mig i repliken med Bodil – det är fortsatt fem utskott.
Ulrik Nilsson, Riksdagsledamot (M) från Borås 