Avbryter min serie av notiser i nedräkningen till valet för att göra något jag inte brukar. Jag försöker normalt avhålla mig från att kommentera andra partier och kanske framförallt andra debatter/utfrågningar, men efter Fridolins framträdande igår och följande kommentarer kände jag mig manad till två noteringar.

Fridolin använde i utfrågningen en teknik som bara är mig allt för välbekant.  Under förra mandatperioden ledde jag en sex-parti-koalition i Borås som bestod av Alliansen, MP och det lokala Vägvalet (idag namnändrat till Boråsvalet). Varje budgetförhandling gick i princip lika till, de större partierna i koalitionen tog fram och förde långgående resonemang om ekonomis utveckling, bärkraft och vilka strategiska satsningar som var nödvändiga. MP och VägV sa normalt inget i detta stadium. Senare i processen ställdes ultimativa krav inom ett litet begränsat område, ungefär med argumentet att gör ni detta så kommer vi att stödja er i allt annat. De var naturligtvis väl medvetna om att de då kunde redovisa en sakfrågevinst samtidigt som de större partierna fick ta ansvaret för om utvecklingen gick på fel håll. I utfrågningen fick jag känslan av att MP vill göra det samma i regeringsfrågan. Ge inga besked men ställ mer eller mindre ultimativa krav i en del sakfrågor. Det är inte min sak att råda Löfven, men en varning för taktiken är nog på sin plats.

Min andra kommentar gäller utfrågarna. Det har i media framställts som att de var onödigt och orättvist aggressiva. Min egen, begränsade, erfarenhet är att de gånger som journalister blivit aggressiva och ”påflugna” är de gånger jag haft luddiga svar eller grumliga tankar. Jag minns när jag som regionråd skulle förklara att vi ”ger 1 miljard mer till vården” när det i realiteten blev 1 miljard beroende på att vi hade en kostnad på dryga 25 miljarder och ungefär 4 % kostnadsökning. Det genomskådades, och mina svar blev ”avledande”. Jag kom att tänka på detta när Fridolin skulle förklara att drygt 2 000 :- i statliga medel hux flux blev 10 000:-. Får journalisterna oklara svar är det naturligt att söka sanningen. Den politiker som har svar brukar komma undan och detta oberoende om journalisterna håller med eller ej.