Nedan bifogas en artikel som jag skrivit och haft införd i Borås Tidning på temat om hur man bör resonera framåt när man hanterar situationer med ”hoppande majoriteter”. Detta som en kommentar både till Decemberöverenskommelsen och till läget i Borås. Mycket nöje med läsningen:

Dags för en fördjupad debatt, kanske

Överenskommelsen mellan Alliansen och regeringen om hanteringen av budget med mera i Riksdagen väcker debatt. Åsikterna har växlat från att det är bra att vi får stabila förutsättningar och att ett extraval undviks till att demokratin sätt åsido genom avtalet. Jag har i grunden förståelse för båda uppfattningar. I möten med parlamentariker från andra länder har jag ofta framhållit betydelsen av den ”svenska tråkigheten” inom politiken. När medborgare kan förvänta sig att regler följs och gäller så vågar man också investera och ta vissa risker, detta kontrasterar tydligt till exempel mot Italien där unga familjer inte vågar skaffa barn innan de köpt sin lägenhet – helt enkelt för att de inte litar på politiken. Det är också ett faktum att beslut blir bättre om de debatteras och vägs mot varandra, oppositionens roll i en demokrati är viktig och den kan nu komma att tonas ner.

Det sagt så kan vi konstatera att det kanske vore läge för en något fördjupad debatt om de grundläggande reglerna, de som inte kan förhandlas bort för en eller två mandatperioder. Går vi tillbaka till Montesquieu och hans bok ”Om Lagarnas anda” så pläderar han starkt för maktdelning mellan den dömande makten, den utförande makten och den lagstiftande makten. Ibland beskrivs det svenska systemet som ett med maktdelning, ibland beskrivs det annorlunda bland annat därför att regeringen har inflytande över tillsättning av domare och då riksdagen måste godkänna regeringen. Bortser vi från utseendefrågan så tror jag att maktdelningen rymmer mer som är värt att ta upp, och här kan vi också bortse från den dömande makten.

Det borde vara så att ett utförande organ, nationellt regeringen och lokalt kommunstyrelse och nämnder, skulle få så tydliga och lättolkade regler att själva utförandet blir just utförande och inte politik. Riksdagen bör stifta lagar som tydligt anger vad som gäller inte bara för medborgare och företag utan också för statens organ och regeringen och budgeten borde baseras på vad som lagarna (kommunfullmäktiges normativa beslut) stadgar. Därmed skulle en överenskommelse som den nu ingångna i realiteten innebära att riksdagen ger regeringen förtroendet att bedöma vad som givna lagar och regler kräver, och därmed ”släppa fram” budgeten.

Å andra sidan ställer detta krav på att den politiska debatten flyttar från det utförande till riksdagen (kommunfullmäktige i det kommunala fallet) och att debatten då handlar om lagar och regler samt om vilka skatte som skall tas ut. Den totala skattenivå blir då skärningspunkten mellan regering och riksdag. Det innebär också att riksdagen måste vara tydligare med sin normerande roll. Det är inte regeringen som skall utlova ny järnväg, järnvägen kan först utlovas i och med att riksdagen ställt sig bakom beslutet och så vidare. Riksdagens beredning av förslagen blir därmed politiskt ”hetare” är ministrarnas egna utspel.

Jag tycker att det mest rimliga efter överenskommelsen är att fortsätta med denna debatt. Skall vi stärka överenskommelsen med nya lagregler som tydliggör att det är regeringen som utför beslut tagna av riksdagen och att det är riksdagen och inte regeringen som skall vara den centrala politiska arenan. Samma resonemang kan naturligtvis också föras för kommuner. Det kräver dock en sak som kanske är svårsmält, det är inte lägre givet att statsministern och regeringen är den mest centrala politikern och det skulle kräva äkta nytänkande, då räcker inte avtal som sträcker sig sju och ett halvt år fram i tiden då krävs ett ändrat ”mind-set”.

Ulrik Nilsson (M)